SvD ser Obamas stimulanspolitik som farlig

Felet med Obamas stimulanspolitik är att det tar många år för pengarna att sippra ut i det ekonomiska systemet enl SvD. Den centraliserade politiken kan leda till en smäll. Jag tror dock att smällen blir följden av att budgetunderskottet blir ohanterligt.

Igår 10/9 kommenterade SvD genom ledarskribenten Johan Ingerö det stimulanspaket som president Barack Obama lade fram 8/9 (9/9 svensk tid). Rubriken för ledaren var "Politiskt smart men ekonomiskt riskabelt". Skribenten är kritisk mot Obamas politik men argumenten är inte de vanliga. En liberal person som Ingerö kunde ha förväntats ha gått samma väg som många andra liberaler i dessa dagar och anslutit sig till bröderna Kochs variant av den "österrikiska skolan". Den förordar en kategorisk och snabb återgång till budgetbalans även i ett läge med djup lågkonjunktur.

Argumenten på det ekonomiska planet brukar falla inom tre kategorier: 1) låntagning gör våra barn fattigare, 2) låntagning ökar penningmängden och ger därmed inflation och 3) någon effekt på jobb och tillväxt blir det inte (kanske för att stimulans i sig är felaktig). Nu betonar Ingerö att stimulanserna är centraliserade och därför ineffektiva. Men han beskriver ingående mekanismerna inom kategori 3) på sitt eget sätt:

"Teorin bakom stimulanspolitiken säger att den ger Joe mer pengar att handla för i sin närbutik. Butiken får då råd att anställa Bill, som därmed börjar generera skattepengar snarare än kosta a-kassa. Men verkligheten är inte fullt så enkel. Ett av skälen till att Obamas förra stimulanspaket inte blev mer framgångsrikt är att det bokstavligt talat tar år för pengarna att sippra genom systemen och ut i det ekonomiska kretsloppet."

Det ligger naturligtvis en hel del i att det tar lång tid för att få kraftiga effekter. Obamas första paket ARRA fick inte de effekter som väntades i absoluta tal eftersom störningen visade sig vara kraftigare än vad man kalkylerade med när paketet utformades i januari 2009:

Men den väsentligaste orsaken till att effekten hittills blivit så begränsad är enligt min teori att de sekundära effekterna uteblivit eller rentav fortsatt att motverkas genom ökningen av hushållens sparande (bart 9/9) . Med Ingerös ord är det föga verkningsfullt att ge pengar till Joe om han bara sätter in dem på banken istället för att konsumera så att Bill får ett jobb. I huvudsak har ARRA därför endast skapat sådana jobb som är en direkt följd av federala utgifter för investeringar (infrastruktur, skolor, IT och annat byggande).

Ingerö vill se den federala centralstyrningen som en del av ineffektivitetsproblemet:

"Pengarnas vindlande resa genom internationella banker och institut, myndigheter på statlig, delstatlig och lokal nivå, till folks plånböcker och företags balansräkningar, är hopplös att överblicka. Teorins Joe och Bill lever inte upp till verklighetens finanslabyrinter. Hanteringen av dessa fantasibelopp blir ineffektiv och mängder av pengar förstörs på vägen. Och förr eller senare måste de betalas tillbaka – med ränta. "

Det är inte lätt att förstå hur Ingerö tänker på denna punkt. Är det inte så att det nästan enbart är de centralstyrda projekten som genererar någon form av jobb medan det är den decentraliserade processen där pengarna ska komma till användning ute i ekonomin som har misslyckats? Den fria marknadsekonomin klarar inte att ge fler jobb därför att det finns centraliserade direktiv eller åtminstone centralt genererade incitament för hushållen att spara mera. Med ena handen spenderar Obama pengar för ny konsumtion, men med den andra utsår han bristande förtroende som i sin tur både ökar sparandet och gör företagen missmodiga. Sparandet idag jämfört med 2006 har sänkt BNP med ca 5 procent.

Det är naturligtvis en föga publikfriande uppgift att kritisera hushållen för att de nu blivit mer dygdiga och ökat sitt sparande. Men det är här den väsentliga orsaken finns till att "det bokstavligt talat tar år för pengarna att sippra genom systemen och ut i det ekonomiska kretsloppet". Dessutom skulle jag tro att krisen inom det finansiella systemet inte är övervunnen helt. Den återhållsamma kreditgivningen (bart 20/8) beror inte bara på att företagen inte ser tillräcklig efterfrågan framöver utan också på att det är svårare att få krediter. Det indikeras t ex av penningmängdsmultiplikatorn som inte ökat som förväntat (bart 9/9 o 30/8).

En ineffektiv och kraftlös finanspolitik riskerar att sluta med en smäll, som Ingerö varnar för. Men det är inte för att den i sig är centraliserad, som Obamas konservativa opponenter betonar i sin kritik (enl JI). Istället är det det alltmer ohanterliga budgetunderskottet som till slut kan utlösa en psykologiskt genererad förtroendekris som i sin tur bryter ner det finansiella systemet, som kan beskrivas som "en smäll".

Andra bloggar om: Barack Obama, SvD, stimulanspolitik, Obama, stimulans, finanspolitik, stabiliseringspolitik, centralisering, budgetunderskott, sparande, nationalekonomi, ekonomi, politik på intrssant.se