Bankerna men inte industrin genererar långsiktig obalans

Industrins vinster i procent av icke lånat kapital bör vara ca 15 procent för att BNP realt ska kunna öka 3 procent årligen. Banker med högre avkastning på eget kapital än så bidrar rimligtvis till obalanser.

I min artikel 15/10-11 skrev jag om hur bankernas avkastningskrav tenderar att öka kreditgivningen snabbare än BNP och därmed ge långsiktig obalans i ekonomin. Här ska jag kort analysera hur näringslivets rörelsedrivande del kan finansieras med vinster och skuldsättning.

Med utgångspunkt från grova siffror för industrin kan man konstruera följande exempel. Den totala avkastningen på näringslivets kapital är 8 procent - litet högre för industrin och lägre för andra företag där man inte behöver vänta lika länge på resultaten. Det "främmande" kapitalet finansieras genom lån till en ränta på 5 procent. Det egna kapitalet avkastar först 8 procent och därefter kan man tillgodogöra sig marginalen på 3 procent utöver låneräntan för resten av kapitalet.

Om soliditeten är 30 procent (eget kapital i relation till totalt kapital) kommer avkastningen på det egna kapitalet att bli 8+7=15 procent. En del av denna vinst går bort i bolagsskatt (formellt 26,3 %) och en del ges i aktieutdelning. Säg att denna andel är hälften av vinsten. Då tillväxer industrins kapital med 7,5 procent årligen.

Eftersom BNP antogs växa med 5 procent kunde man tro att 7,5 procents kapitaltillväxt skulle innebära att en klar obalans uppstår på sikt (industrin växer). Men eftersom BNP till ca en tredjedel produceras inom offentliga myndigheter, vilkas kapitaltillväxt finansieras med skatter, måste den övriga delen i princip tillväxa med 7,5 procent för att BNP totalt ska växa med 5 procent nominellt. Myndigheternas produktion antas inte öka i volym även om lönerna (och bidraget till nominell BNP) ökar.

Det behövs alltså en snabbare real tillväxt inom näringslivet för att kompensera att en tredjedel av produktionen inte tillväxer alls realt utan bara fördyras genom att lönerna ökar lika mycket som inom näringslivet. Ovanpå detta kommer så den allmänna inflationen som främst är en fråga för näringslivet.

Sannolikt gäller detta också kreditgivningen från bankerna. I min artikel 15/10-11 använde jag ett räkneexempel som utgick från ett avkastningskrav på 15 procent för bankerna. Det kommer visserligen att generera en snabbare kreditgivning än BNP-tillväxten men ändå inte så snabb att den kraftigt överskrider näringslivets expansion enligt ovan. Det är därför de ännu högre avkastningskraven, som nämnts i debatten, som är klart oförenliga med en långsiktigt balanserad utveckling.

För Sveriges del har skuldsättningen för hushåll och företag 2000-2010 sålunda ökat från knappt 200 procent av BNP till nästan 300 procent med en liten minskning på slutet (ickefinansiella företag har minskat sin andel, diagr). För USA går ökningen från ca 180 procent av BNP till 220 procent 2008 (SvD 2/10). Världens totala skulder har på tio år fördubblats från 78 bnr $ till 158 bnr, dvs ökat med 7 procent per år.

Den faktiska utvecklingen påverkas av både konjunkturutvecklingen och av företagens finansieringspolitik. I det senare fallet har de svenska rörelsedrivande företagen (ickefinansiella företag) ökat sin soliditet de senaste tio åren med påföljd att skuldsättningen minskat i relation till BNP. Hur detta gått till borde analyseras närmare - har t ex aktieutdelningen sackat efter?

Banksystemet har en möjlighet ytterligare till utlåning utöver till hushåll, staten och vanliga företag - nämligen till finansiella företag. Det förekommer alltså någon typ av rundgång inom finanssektorn som blivit alltmera betydelsefull i Sverige, USA och Storbritannien men inte i Japan. Är denna ökade interna skuldsättning verkligen nödvändig eller finns här en av orsakerna till att instabiliteten ökar?

Läs även andra bloggares åsikter om skulder, obalans, låntagning, skuldkris, industrin, soliditet, utlåning, krediter, ekonomi, finansiering, nationalekonomi, politik på intressant.se