Drivankaret (s) mellan socialism och bourgeoisie

Finns det något mellanting mellan ett socialistiskt Utopia och ett renodlat borgerligt tjänstesamhälle? Det är denna tredje väg som måste hittas om inte socialdemokratin ska bli ett drivankare som bara bromsar utvecklingen mot bourgeoisiens samhälle.

Kolumnisten i DN, författaren Lena Andersson, skrev i DN 8/10-11 en artikel om det pågående borgerliga paradigmskiftet med rubriken Släpankaret socialdemokratin. Där uppmärksammar hon att vi är på väg mot ett helt nytt borgerligt tänkande framförallt genom RUT, dvs att det blivit accepterat att vissa personer kan utföra tjänster åt andra som har viktigare saker för sig. Jag vill själv peka på att halveringen av restaurangmomsen är ett annat inslag i denna genuint borgerliga tankefigur.

Socialdemokratin känner sig inte bekväm med denna tendens men har genom sin tillbakagång inte längre kraft att föreslå ett helt annat alternativ, som skulle förutsätta ett socialistiskt samhälle. Istället föreslår man en halvering av RUT-avdraget vilket föranleder Andersson att raljera över höstens S-motion med orden:

"Ingen röstar på ett parti för att det erbjuder ett halvt rutavdrag. Väljarpsykologiskt är det dårskap. Vad väljaren hör är sämre, mindre, snålare. En socialdemokrati som verbalt erbjuder halv borgerlig politik är lika ointressant som Moderaterna var på den tiden då de verbalt erbjöd halv socialdemokratisk politik. Då har man upphävt sig själv."

Socialdemokratin har helt tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, menar Andersson och skriver kritiskt:

"Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel."

Hon avslutar med att applicera metaforen "släpankare" på socialdemokratin. Jag skulle säga att S blivit ett drivankare som irrar omkring på havet mellan riktig socialism och riktig borgerlighet, som skulle kunna kallas bourgeoisie. Detta begrepp har då en vidare mening än den som Karl Marx på sin tid använde och som närmast avsåg ett marknadssamhälle baserat på privat äganderätt men som befann sig i expansion när det industrialiserades och därför skapade motsättningar mellan "kapital och arbete". Denna klassiska motsättning är nu nästan försvunnen efter drygt 150 år. Socialdemokratins alternativ är inte längre socialisering, planhushållning eller ens "det tredje steget med ekonomisk demokrati" långsamt genomfört med hjälp av löntagarfonder.

Istället kommer en långsamt verkande sociologisk process att förändra arbetarklassen så att det borgerliga samhället framstår som alltmera naturligt. Det beror på utbildningspolitikens genomslag inom proletariatet som gör en del av medlemmarna till tjänstemän. Jan Lindhagen och Macke Nilsson skrev redan 1970 i boken Hotet mot arbetarrörelsen att partiapparaten gör begåvade medlemmar av arbetarklassen till tjänstemän. På så sätt "skaffar sig den f.d. proletären ett jobb och en ställning, som gör honom mer och mer överlägsen sina uppdragsgivare. Slutligen förlorar han gemenskapen med sin klass."

Denna tendens är naturligtvis 40 år senare, med en konsekvent statlig utbildningspolitik för alla begåvade och med hjälp av studiemedel som eliminerar de sista ekonomiska skillnaderna, ännu starkare. Proletariatet måste rimligtvis delas in i en rörlig och en fast del. Den rörliga tenderar att gå upp i bourgeoisien medan den fasta delen får en alltmer enhetlig karaktär. Ett undantag finns dock i form av de notoriskt svåranställda. Det är den grupp som Susanna Alakoski kallat "socialgrupp fyra".

Men några begåvade cykelbud, som den socialdemokratiska valaffischen ovan t h för omkring 50 år sedan uppmärksammade, kommer inte att finnas kvar. De har tagit studenten och blivit tjänstemän som snarare hellre vill anlita sina tidigare klassbröders tjänster än göra allting själv. Sådant är meritsamhället.

Lena Andersson skriver oroligt om tjänstesamhället: "Med enkelt hushållsarbete regelmässigt utfört av någon annan än den egna familjen drar barnen och alla andra ohjälpligt slutsatser om vad som är uppvärderat och nedvärderat och vilken sort som gör vad." Hon ser i förlängningen olika skolor för olika sorters barn. Detta borde riktiga socialdemokrater motsätta sig och formulera en antites och motmentalitet, uppmanar Andersson. Men hur skulle en socialdemokratisk utopi se ut?

Den del av det "fasta proletariatet" [socialgrupp 3] som inte ens med särskilda skolor kan bli delaktiga i produktionen i det högteknologiska samhället kommer alltmer i brist på enkla industriarbeten att hänvisas till tjänstesektorn. Om detta ska motarbetas av socialdemokraterna återstår bara ett liv i långvarigt bidragsberoende. Stora grupper av arbetslösa som lever på bidrag och tillfälliga svartarbeten och eventuellt ännu mindre lagliga aktiviteter kommer att bli ett dominerande inslag i samhället.Det klassiska socialdemokratiska receptet att socialisera storindustrin kan inte ens i teorin ge någon hjälp.

Såvitt jag kan se står socialdemokratin inför att behöva lansera en "utopi" som i mycket liknar Thomas Moores Utopia - dvs ett kollektivt samhälle där alla har tilldelats olika uppgifter i de storhushåll med 30 familjer som konstituerar basen i det dagliga livet. Ett samhälle där privat äganderätt och pengar har avskaffats. Är det verkligen möjligt att ens konstruera ritningarna för ett "Utopia-light"?

De socio-ekonomiska krafterna som pressar utvecklingen i motsatt riktning - dvs mot bourgeoisiens samhälle - med arbetsdelning och tjänsteproduktion med hjälp av marknadsekonomiska incitament istället för tvång förefaller mycket svåra att motarbeta. Socialdemokraterna kan helt enkelt inte bli något annat än ett drivankare som bromsar utvecklingen i riktning mot bourgeoisiens samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, socialism, socialdemokratin, tjänstesamhälle, meritsamhälle, meritokrati, bourgeoisie, borgerlighet, ideologi,filosofi, utopia, politisk filosofi, politik på intressant.se