Borde Grekland behålla euron?

Nationalekonomerna i Sverige tycks vilja att Grekland behåller euron därför att det är bäst för grekerna själva. Alternativet är hyperinflation. Men grekerna har under många år ständigt devalverat sin valuta för att hålla jämna steg med Tyskland.

I förra veckan 28/9 kom två prominenta ekonomiprfessorer med debattartiklar i de stora dagstidningarna med ganska likalydande budskap: det hjälper inte Grekland att utträda ur valutaunionen när det gäller lösningen av landets ekonomiska problem. Att införa en ny valuta med syftet att den ska devalveras leder till sådana reaktioner att inflationen ökar med risk för hyperinflation.

Den ena är Mats Persson, professor i internationell ekonomi och ledamot av Nobelkommittén, som skrev i DN. Den andra är Harry Flam som också är professor i internationell ekonomi och han skrev i SvD. Persson beskriver först en "minimalistisk" övergång till drachmer - det som jag i min artikel 2 september kallade väg 2). Statliga löner, pensioner och andra utgifter kommer att från ett visst datum att betalas ut i drachmer med en initial växelkurs på 1:1. Utlandsskulderna fortsätter att uttryckas i euro. Hur det ska förfaras med den statsskuld (på 60 procent av BNP) som innehas av inhemska banker m fl nämner han inte.

Det är knappast troligt att problemet med Greklands svaga konkurrenskraft kan lösas med sedelpressar och hyperinflation, menar Persson. Alla kommer att genomskåda syftet med den nya valutan och kräva kompensation. Det dåliga läget med svag konkurrenskraft kommer tydligen att bestå men med hyperinflation som en extra börda.

Persson beskriver också en mera fullständig övergång till drachmer - min väg 1). Den innebär att även statsskulden skrivs om till drachmer. I praktiken är detta ett utträde kombinerat med statsbankrutt, menar Persson, eftersom den fallande valutan medför att realvärdet av skulden sjunker. Tricket att skriva om skulden till en bättre växelkurs som tål en del depreciering har inte föresvävat Persson. I stället anser han att Grekland skulle stängas ute från världens kreditmarknader i många år.

En extra komplikation nämner Persson. Många tycks förorda att även privata skulder och fordringar skulle skrivas om till drachmer. Det skulle skapa godtyckliga och absurda förmögenhetsöverföringar och Persson betraktar en sådan som "knappast möjlig".

Harry Flam anser att Grekland måste skriva ner sin statsskuld med minst 50 procent. Det kommer att göra grekiska banker konkursmässiga och fordra ytterligare lån till bankerna som innebär att långivarna förlorar mer än hälften av sina fordringar. Han diskuterar därefter helt fristående ett övergivande av euron.

Den förbättrade konkurrenskraften av en devalvering av den nya valutan kommer enligt Flam att ätas upp av ökad inflation eftersom löntagarna vill kompensera sig och staten har sedelpressarna som kan finansiera budgetunderskottet. Dessutom måste Grekland även nu strama upp sin politik med hjälp av höjda skatter, minskat skattefusk och nedskärningar etc.

Flam diskuterar i övrigt hur Europa kan stärka EFSF så att krisen inte sprider sig. Grekland lämnar han åt sitt öde. I DI 30/9 refererar Gunnar Örn ett motsatt perspektiv. Han hänvisar till professor Noriel Roubini som i FT sagt att Grekland måste ställa in betalningarna och gå över till drachman. Även förre chefekonomen i ECB, Otmar Issing, menar i tidningen Stern att Grekland först måste lämna EMU och därefter skriva av minst hälften av sina skulder (oklart hur de ska värderas). Skuldsatta länder ska inte få "fribrev" inom EMU att lösa sina problem med skuldnedskrivningar.

Det som Örn visar i ett diagram om den grekiska valutans övervärdering är något som Persson och Flam borde ta till sig. Från början av 1980-talet till Greklands inträde i EMU i januari 2001 följde den reala växelkursen Tysklands utveckling i grova drag. Detta gällde faktiskt ytterligare ett år till januari 2002 då eurosedlar och mynt infördes. Med real växelkurs menas grekiska lönekostnader i relation till tyska i gemensam valuta. Orsaken till följsamheten är naturligtvis återkommande grekiska devalveringar.

Efter eurons införande har emellertid den nominella växelkursen låsts (vid 175 drachm/DM). Samtidigt har den reala växelkursen försämrats med nästan 20 procent genom snabbare löneökningar i Grekland än i Tyskland. Det betyder att den grekiska valutan borde devalveras med nästan 25 procent för att komma i paritet med Tyskland. Om inte annat brukar det finnas mycket tyska turister i Grekland, som nu tycker att det blivit dyrt att turista där.

Den avgörande frågan, bortsett från praktiska problem med att undvika bankrusningar etc, är alltså huruvida grekerna på tio år vant sig vid att leva högt på sina alltför goda löner så att de strejkar sönder landet om inflationen börjar sänka de oförtjänt höga lönerna. Det är vad Persson och Flam varnar för. Men vad har de för alternativ? Att långsamt sänka de grekiska lönerna i den ordinarie lönebildningen? Varför skulle det vara enklare? Jag tror att folk i allmänhet lider av penningillusion och inte är konstruerade som rationella nationalekonomer.

Försöken att motivera att Grekland ska finnas kvar i EMU och behålla euron för att det är bäst för grekerna själva verkar inte speciellt välgrundade och trovärdiga.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkris, euro, EMU, valutaunionen, Europa, Tyskland, ekonomi, utträde, euroexit, inflation, lönebildning, nationalekonomi, politik på intressant.se