Kan Grekland räddas med en konkurs?
En skuldnedskrivning med kanske 70 procent kommer inte att hjälpa upp Greklands konkurrenskraft. Om grekerna inte årligen får låna 10 procent av BNP utomlands för att täcka importöverskottet kommer ren varubrist att uppstå. Siffrorna pekar på att Grekland istället behöver 40 procents devalvering.
Jag har lyssnat i nästan tre timmar idag 12/10 på Studio 1:s genomlysning av den europeiska skuldkrisen utan att ha blivit så mycket klokare. Den fråga jag väntade att skulle besvaras var hur det nu kan bli klart att Grekland ska få sina 8 miljarder euro om man samtidigt tror att Grekland ska gå i konkurs med en skuldnedskrivning på 60-70 procent som nämndes i programmet. Betalar man ut 8 miljarder som efter någgra veckor eller månader bara är värda kanske 2,5 miljarder?
Det talas i detta sammanhang att "trojkan" ska godkänna Greklands åtstramningsåtgärder som i detta fall visat sig vara otillräckliga. Men trojkan, bestående av EU, ECB och IMF, godkände ändå ambitionerna. Vem är det som ska betala pengarna? Det är tydligen inte de stödprogram som inrättats inom EU och som samtidigt ska får mer resurser för helt andra ändamål.
Vi har tre program: mekanismen, faciliteten och den permanenta mekanismen. Mekanismen har akronymen EFSM och omfattar en ram på 60 mdr euro. Faciliteten kallas EFSF och omfattar nu 210 mdr euro men skulle ursprungligen ha 250 mdr. Nu håller man på att utvidga den till 440 mdr euro. Faciliteten ska kanske dessutom kunna låna pengar mot säkerhet i ECB så att ramen för stödåtgärder blir mångdubbelt större.
Både mekanismen och faciliteten ska avvecklas 2013 till förmån för den permanenta mekansimen ESM.
En tanke med stödåtgärderna för Grekland är att rädda landet från konkurs. Något av programmen ger lån till Grekland när statens pengar tar slut och andra av Greklands lån förfaller. Samtidigt talas det om en ordnad skuldnedskrivning. Den kanske ska ske i begränsad omfattning - säg 20 procent. Då är det fullt möjligt att stödpaketen till Grekland, som tillsammans är över 200 mdr euro kan hålla Grekland flytande under flera år. Men varje gång en liten del på säg 8 mdr ska betalas ut föregås detta av stor dramatik, demonstrationer och störtdykningar på Europas börser. Är det så vi ska ha det i flera år framöver?
Sett på längre sikt verkar det som om Grekland måste gå i konkurs där långivarna bara kan få tillbaka 30 procent av lånen (som nämndes ovan). Men leder det till att Grekland kan räddas? Tidigare har jag skrivit om hur Greklands reala växelkurs har försämrats jämfört med Tysklands (bart 3/10-11). Min slutsats var att Grekland behövde en devalvering med 25 procent. Nu nämnde Scania-chefen Leif Östling i Studio 1 att han tittat på siffror som beskrev kostnadsutvecklingen per producerad enhet (ULC). Det är ett säkrare sätt att bedöma konkurrenskraften genom att måttet också tar hänsyn till produktivitetsutvecklingen.
Tysklands ULC kan sättas till index 100 vid eurointroduktionen. Nu är ULC fortfarande 100 i Tyskland medan Greklands är 165. Det betyder att Grekland behöver en devalvering med drygt 40 procent för att komma i paritet med Tysklands konkurrenskraft för tio år sedan. Visserligen finns det andra Pigs-länder som låg på 130 men Grekland har nog anledning att hålla jämna steg med Tyskland. Så hur skulle en skuldnedskrivning med 70 procent kunna rädda Grekland om konkurrenskraften är fullständigt sönderslagen? Det kommenterade inte Östling som istället var oroad för att svaga länder skulle lämna euron.
Ett konkursat Grekland kan inte få låna utomlands på många år. Men om man är kvar i euro-zonen måste man under många år låna ca 10 procent av BNP utomlands för att bekosta importöverskottet. Kan man inte det utbryter det rimligtvis misär i Grekland. Det blir helt enkelt varubrist eftersom en rad importvaror inte kan föras in i Grekland. Övriga Europa kommer knappast att ha någon misskund med ett land som vägrar att betala 70 procent av sina utlandslån. Vi kommer att få höra om t ex cancermediciner till barnen som inte kan importeras osv.
Men övriga Europa kan lämna Grekland åt sitt öde inom euron. En mer eller mindre långsam lönesänkningsprocess vidtar som vi andra inte behöver bry oss om. Vi måste ju slå vakt om euron. "Faller euron, faller Europa" som Angela Merkel formulerat sig i ett ofta citerat uttalande. Grekland får gärna gå under i upplopp och revolter bara euron kan räddas. Det är straffet för att grekerna inte hållit sig med tyska löneökningar och tysk produktivitetsutveckling när de var dumma nog att ansluta sig till euron.
En kraftig skuldnedskrivning av Greklands statobligationer kommer att sänka ett antal banker i Frankrike och kanske Tyskland. Det är för att rädda dessa som "faciliteten" EFSF ska få nya pengar. Det kallas att bygga upp brandväggar mot Grekland. Bakom dessa kan ett konkursande Grekland få gå under bara man inte lämnar euron. När kommer grekerna själva på att euron är själva hindret för en lindring som omöjliggör Greklands vanliga utväg ur uppseglande kriser som försämrar konkurrenskraften: en devalvering?
Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, statsbankrutt, konkurs, skuldkris, eurokris, euro, devalvering, underskott, EMU, Europa, EU, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
10 Comments:
Över alltihopa "lyser" den globala ränte- och penningbluffen, tyvärr tyvärr... :cry:
En reflektion är att en obalans kan regleras i bägge vågskålarna.
Är det helt otänkbart att lönerna i Tyskland höjs till Grekiska nivåer.
Inflation skulle bli följden-men vem drabbas?
Exporterar inte Tyskland mer än de importerar?
Kanske är det arbetarna i Kina, Sverige och Tyskland som är för hårt hållna?
Är det den skapade arbetslösheten som är boven i dramat. Skall vi inte ta fler fikapauser?
En teoretiskt intressant idé. Vi skulle tillhålla tyskarna, som i 90 år gripits av skräck varje gång ordet inflation har nämnts, att de ska höja sina löner i solidaritet med Grekland så att konkurrenskraften försämras och handelsöverskottet minskar. Om sedan Sverige, Danmark, Kina, Japan och Schweiz och några ytterligare överskottsländer gjorde samma sak skulle balansen i den internationella handeln bli mycket bättre.
Det kanske är inflationsrädsla som är orsaken till kriserna i världen?
/DNg
Danne
Radiodebatten sa inte mycket, dom vet inte hur dom ska lösa krisen.
Dom verkar vara livrädda för att öka penningmängden men samtidigt så tycker dom att låna pengar utomlands är ok märkligt
Om vi lånar 10 miljarder i dollar och delar ut till alla så ökar penningmängden lika mycket som om vi hade tillverkar pengarna med sedelpressen.
Att låna i utländsk valuta är en ren sedelpress, det blir uppenbart om man sätter räntan till 0,00000001% och lägger lånet på 3000000år utan armotering.
När ekonomin är överhettad då lånar man utomlands när ekonomin rasar då kräver långivarna tillbaka pengarna.
Slutsats man gör "nya" pengar när det går bra, man tar bort pengar när det går dåligt, märklig värld vi lever i.
Vad säger den österrikiska skolan om den sedelpressen?
För löntagarna funkar väl en devalvering idag, mest som en lönesänkning mot utlandet?
Dom som har pengar o möjlighet har väl redan haft sin 'bankrusning' o säkrat framtida semester o inköp från utlandet, med nått utländskt.
En devalvering sänker väl inte hemmamarknaden som en lönesänkning skulle göra?
Jag skulle kunna tänka mej att en devalvering skulle kunna höja lönerna i exportindustrin.
Men en 50% devalvering gör väl också att räntan på skulder utomlands fördubblas, då räntan räknas på växelkursen.
Att inte konkursa utan att bara låna gör ju att dom som lånat ut pengarna skyddas, ska dom det?
Räntan kallas ju risk.
Anonym 19:15, de flesta som kommenterar ekonomiska frågor är okunniga om vad som orsakar inflation och håller sig till en dogmatisk version av kvantitetsteorin.
Utlandslån är komplicerade. De har två olika effekter. Å ena sidan medger de en större import, som inte belastar den inhemska produktionsapparaten och riskerar överhettning. Å andra sidan utgör de en injektion i det inhemska systemet som expanderar det och riskerar att ge överhettning.
En hel del tillväxtländer är därför "skuldintoleranta" med Rogoffs terminologi. De kan inte ta utlandslån i samma utsträckning som utvecklade länder utan att råka ut för en kris. Den går ofta till så att utlandslånen blir grunden för en byggboom som förstärker sig själv och drar upp övriga investeringar. Processen underhålls av utländska lån och investeringskapital. Men eftersom processen är självförstärkande tar den abrupt slut och då vidtar en självförstärkande kontraktiv process som snabbt leder till att skuldsatta aktörer fallerar med allmän skuldkris som följd.
Låntagningen/återbetalningen förstärker alltså svängningarna i ekonomin och politiken blir pro-cyklisk.
Den österrikiska skolan ser inte ekonomins funktionssätt i termer av en real expansionsprocess som kan förstärka sig själv. Eftersom teorin i sin ursprungliga form utarbetades när utlandslån var sällsynta är det oklart hur man ser på effekterna. Om penningmängden ökar uppstår inflation och räntan sjunker. Då ökar investeringarna men samtidigt blir det mindre attraktivt för utländska aktörer att låna ut pengar.
Nils Lindholm, utan en devalvering måste lönerna öka långsamt under många år för att en anpassning ska ske mot utlandet. Ju lägre inflationen i utlandet är desto längre tid tar det.
Alternativet är att sänka lönerna och hoppas att också priserna sjunker. Då går det fortare i teorin. Men det innebär deflation och det är en process som mest har nackdelar i praktiken. Hemmamarknaden lamslås och skulderna blir mer värda.
En devalvering ökar också skuldernas värde. Därför skulle det vara önskvärt att skriva om skulderna i drachmer så att de minskade i värde utan konkurs. Då borde man kunna få låna utomlands även i fortsättningen, Men bankerna i Tyskland och Frankrike blir naturligtvis förbannade och det krävs statliga räddningsoperationer för att klara deras rekapitalisering om de bokför fordringarna på Grekland i drachmer omräknat till euro. Det vore kanske bättre att tillåta dem att ta upp fordringarna till nominellt värde i euro så att man kunde vänta med räddningsinsatserna?
/DNg
Tack Danne för svaret du kan mycket.
Men min fråga handlade om utlandslån även påverkar penningmängden?
Inhemska lån påverkar inte penningmängden om jag har rätt, och om vi bara tar inhemska lån då skulle det inte kunna bli så stora svängningar i ekonomin som du så bra beskrev.
Det är klart att utlandslån påverkar penningmängden. Om man lånar 1 miljard SEK ökar naturligtvis penningmängden med detta belopp. Men om dessa pengar kommer in i banksystemet utgör de en grund för vidare kreditexpansion. Med en relation på 10 procent baskapital skulle 10 miljarder formellt kunna lånas ut. Det förutsätter dock att räntan är tillräckligt låg för att så ska bli fallet.
I tillväxtländer vill de styrande ofta dämpa utlandsupplåningen genom att hålla styrräntan nere. Men det stimulerar å andra sidan inhemsk efterfrågan och investeringar med påföljd att även privat konsumtion måste importeras och finansieras med skuldsättning utomlands.
Även inhemska lån påverkar penningmängden. De är en följd av att räntan t ex sänks för att öka konsumtionen. Centralbanken anser sig kunna reglera penningmängden med hjälp av styrräntan.
/DNg
Danne
"Det är klart att utlandslån påverkar penningmängden"
Borg som är så rädd för sedelpressen varför nämner han inte sedelpressen som blir följden av utlandslånen?
Sen är det konstigt att vi lånar pengar utomlands och betalar ränta till långivarna när riksbanken lika gärna kunde göra nya pengar till samma summa och låna ut till oss och sen få in räntan in till riksbanken.
Nya utländska pengar eller nya svenska pengar är ju samma sak penningmängden ökar.
Det kanske inte är så bra att ha fri rörlighet för kapital mellan länder, när en ekonomi är överhettad är bra att det då ska gå att föra in mer pengar?
"Även inhemska lån påverkar penningmängden." Rent fysisk kan inte pengarna öka, men pengar kanske kan gå från M3 till M0 var det så du menade?
När Sverige lånade utomlands på 1980-talet hade vi underskott i bytesbalansen och underskott i statsbudgeten. K O Feldt som var finansminister införde då en 'valutalånenorm' som gick ut på att privata aktörer skulle låna utomlands medan staten skulle låna på den inhemska marknaden. Tanken var att oansvariga politiker annars skulle påfordra kostnadskrävande reformer utan hejd och låta utlandet betala.
Troligtvis ökade kreditgivningen kraftigt. Hushållssparandet sjönk, löneökningarna efter skatt var blygsamma, pengarna gick till byggandet av kontor och butikslokaler och staten ville stimulera bostadsbyggandet för att inte annat byggande skulle ta alla resurserna. Resultatet blev den svenska fastighetskrisen för kommersiella lokaler och som en följd att bankerna kom på obestånd.
Det är naturligtvis ingen politik som Borg skulle rekommendera i dagens Sverige. Dock har Sverige varken handelsunderskott eller fast växelkurs. Men fast kurs skulle vi ha behövt höja räntan i god tid på 80-talet. Men det ansågs omöjligt eftersom det skulle attraherat utländskt kapital som kunde tvinga fram en revalvering (när snarare en devalvering behövdes). När sedan krisen seglade upp övergav alla kronan och den fick släppas fri i november 1992.
Det finns paralleller till Argentinas kris 2002 och Greklands kris 2010- . Att öka penningmängden med sangvinisk utlandsupplåning är farligt.
Visst kan penningmängden öka genom inhemsk penningpolitisk expansion. Pengar är sedan 1972 ett elektroniskt fenomen som regleras med hjälp av förtroendeskapande åtgärder och en dominerande föreställning om vad som ökar och minskar penningmängden. I USA har dessa föreställningar rubbats och M3 ökar inte i takt med M0 som tidigare.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home