Hur mycket skulder tål vi?

Kreditgivningen ökar stadigt snabbare än den totala produktionen av varor och tjänster. Det leder till att bostäder, aktier och andra tillgångar ökar i pris men inte till vanlig inflation. Måste det inte istället leda till obalanser på längre sikt?

Det förefaller vanskligt att låntagningen i t ex Sverige långsiktigt ökar avsevärt mer än BNP. På något sätt borde det skapa en obalans som kan bli svår att hantera. Radions program OBS har tagit upp skuldsättningsproblematiken i två program (5/10 och 12/10) och ett tredje är att vänta nästa onsdag. Dessvärre är inläggen författade av Dan Jönsson som i en recension i DN (där han varit konstkritiker) krävde revolution när han skrev om en bok om finanskrisen (bart 4/1-10).

Vi får ta Dan Jönsson med en nypa salt. Men han kommer ändå med några tänkvärda iakttagelser. Det gäller främst svenskarnas bostadsskulder som uppgår till 2,7 biljoner kronor, vilket jag får till ca 80 procent av BNP. Det är en relativt sett kraftigare belåning än i USA men det behöver enligt min mening inte betyda att vi har en liknande bostadsbubbla här som nu står inför risken att implodera (bart feb-11).

Jag bedömer att det verkar vara något som är osunt i den svenska och amerikanska bankbranschen (sannolikt även i de flesta andra änder). Målet för verksamheten sägs vara att få en avkastning på 15 procent på det egna kapitalet. Man kan t ex låna ut till 5 procents ränta, låna in till 4 procent och fördela denna marginal på ett kapital som är 10 procent av utlåningen. Då blir räntan på detta kapital 14 procent. En liten del av denna vinst delas ut men det mesta går tillbaka i verksamheten och bildar förutsättningen för ytterligare utlåning. Om vi antar att utdelning och bolagsskatt tar hälften av vinsten kommer det i detta räkneexempel att behöva lånas ut mer än 7 procent mera varje år för att uppnå avkastningsmålet 15 procent. BNP ökar nominellt med 5 procent trendmässigt med dessa förutsättningar.

Eftersom industriinvesteringarnas andel eller andra näringslivsrelaterade investeringars andel av BNP inte ökar måste pengarna gå till bostadsbyggande och bostadspriser eller till stigande priser på redan utgivna aktier. De kan också lånas ut till staten. Dan Jönsson refererar till en uppsats skriven av professor Magnus Lindmark i Umeå (ekonomisk historia) med titeln En global lyxfälla? (pdf) som tar upp en hel del av dessa relationer - dock ej skulderna som andel av BNP. Lindmarks huvudtes är att privata skulder och statliga företer ett inverterat samband.

Den stadiga "överutlåningen" från banksystemet tycks alltså trissa upp priserna på tillgångsvärdena och inte öka inflationen i KPI. Hur ser orsaksförklaringen till detta ut? Det är ju fråga om en marginalprissättning så därför behövs inte särskilt mycket pengar för att att åstadkomma gigantiska prisökningsvolymer. Tillgångsvärdena skiljer sig principiellt från värdena på varor och tjänster som ju ständigt omsätts och därför kräver en mycket större penningmängd.

Läs även andra bloggares åsikter om Skulder, låntagning, skuldkris, banker, utlåning, kreditvolym, ekonomi, obalans, nationalekonomi, politik på intressant.se