Är Tyskland och EU för hårda mot Grekland?

Greklands offentliga utgifter sjunker med minst 17 procent på fyra år. Åtstramningskraven ser mera ut att stjälpa än hjälpa. De verkar mera vara motiverade av moralistiska skäl.

Reportage från Grekland visar på en miserabel utveckling. Villigheten att demonstrera mot nya åtstramningar indikerar också att grekerna är illa ute. Dock ska vi inte tro att nedbränningen av Atens centrum är ett rättvisande tecken eftersom den kan ha utförts av en liten grupp anarkister och kommunister. Tanken bakom de åtstramningar, som bidrar till misären, är att dessa skulle reducera grekernas tidigare alltför vidlyftiga leverne. Detta är ett moraliskt motiverat villkor för att Tyskland och EU ska vara villiga att låna ut 240 miljarder euro 2010-12.

På det teoretiska planet kan man också tänka sig att åtstramningar förbättrar Greklands ekonomi på litet längre sikt (bart 16/2). På kort sikt ser måttet offentliga utgifters andel av BNP inte ut att indikera några större reduktioner 2008-12. Frågan är om det är detta som rapporteras i media när man envist hävdar att grekerna inte gjort mycket för att strama åt den underskottsfinansierade offentliga sektorn. Utgifternas andel har på fyra år bara minskat med en procent av BNP - från 50,5 procent till 49,5 (pdf). Men eftersom BNP samtidigt har minskat realt med 15 procent blir minskningen av de offentliga utgifterna ca 17 procent i volym.

Dessa åtstramningar har förvärrat den recession Grekland råkade ut för 2009. Arbetslösheten ökar från 7,7 till 18,4 procent 2008-12. Reallönerna minskar med 13,3 procent. Sannolikt blir försämringarna ännu större när vi kan överblicka 2012 bättre. Men särskilt mycket av dessa statistiska uppgifter får vi inte höra i den politiska debatten. Där avfärdas grekernas lidanden som överdrivna.

Ett exempel på detta ser vi idag i tidskriften Fokus nr 7/12. Det är en av redaktörerna, Anders Billing, som skriver en ekonomisk analys under rubriken "Skyll inte på tyskarna - Nej, Tyskland och EU är inte för hårda mot Grekland." Han begränsar sig till tesen att grekerna levt över sina tillgångar och finansierat sin ökade levnadsstandard med lån från medborgarna i EU. Lånen kunde bli extra stora genom att regeringen fuskade med statistiken. Det är en moralistisk kritik som inte har mycket att göra med de faktiska möjligheterna att hjälpa grekerna till återhämtning. De ska straffas, verkar det som.

En mera saklig analys tyder tvärtom på att Tyskland och euroländerna, där Holland och Finland speciellt brukar nämnas, ställer alltför hårda krav på Grekland för att landet ska få nya krislån på 130 mdr euro. Kraven stjälper mer än de hjälper. Det jag sett av tysk och finsk inrikespolitik är att resonemanget om nya lån är mycket förenklat. Fokus' redaktion har sammanfattat detta populistiska motstånd mot hjälp till Grekland på omslaget med orden: "Hur mycket mer av EU-medborgarnas pensioner ska gå till Grekland?" Detta ger sken av att EU-medborgarna omedelbart ger bort en del av sina pensioner till ett vidlyftigt folk som inte kan sköta sig. Det är fel.

Om krislånen kan rädda Grekland från konkurs kommer lånen alltid att finnas kvar som en räntegenererande tillgång. Lånen kan omsättas i framtiden. Men investeringen kan aldrig göras ogjord. Om Grekland betalar tillbaka pengarna måste de lånas ut till någon annan. Detta gäller så länge som en del av EU:s årliga produktion används till investeringar i maskiner och anläggningar. Det är först vid en konkurs eller nedskrivning som fordringsägarna - de blivande pensionärerna - gör en verklig förlust. Därför är önskan att Grekland ska gå i konkurs irrationell och kanske enbart moralistisk.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkris, Tyskland, finanskris, budgetunderskott, åtstramning, krislån, krispaket, nationalekonomi, räddningspaket, stödpaket, ekonomi, politik på intressant.se