Eurozonens obalanserade utveckling

Flera av de svagare euroländerna har på några år utvecklat en utländsk skuldsättning på uppemot 100 procent av BNP genom underskott i utrikeshandeln. Detta kan ge fortsatta problem i hela Europa.

I förra veckan publicerade EEAG (European Economic Advisory Group) en rapport om Europas ekonomi vid ett seminarium anordnat av bl a SNS. Det direktsändes i TV på onsdagsmorgonen 7/3. Rapporten har två svenskar som medförfattare, Lars Calmfors och John Hassler. Här ska jag göra några snabba nedslag i kapitel 2 (pdf) som handlar om Europas betalningsbalansproblem.

Utgångspunkten för eurosamarbetet borde ha varit att det var vitt skilda länder som nu skulle samarbeta och att det fordrade särskilda institutioner för att samarbetet inte skulle urarta. Räntenivåerna i de olika länderna skiljde sig mycket kraftigt innan samarbetet inleddes, vilket avspeglar olikheterna, men därefter skedde en automatisk anpassning av ränteläget som blev detsamma för alla länderna, se nedanstående diagram:


Kan det vara denna anpassning som fick politikerna att tro att alla länderna också anpassade resten av sina ekonomier till en sund utveckling? Eller trodde man att det var legitimt för "eftersatta" länder att leva efter mer lösa boliner så att levnadsstandarden utjämnades? Ibland kunde man få intrycket att EU var ett altruistiskt projekt där de fattigare länderna på ett oklart sätt skulle få det bättre utan att man behövde göra resursöverföringar från de rikas skattebetalare.

I varje fall utvecklades en kraftig obalans när man studerar prisutvecklingen 1995-2008. Genomsnittet för prisökningarna i eurozonen var 26 procent under dessa 14 år. Men i Tyskland steg priserna bara 9 procent medan de i Grekland och Spanien steg med 67 resp 56 procent. Det bäddade för problem.


Rapporten pekar på bytesbalansutvecklingen och inte budgetunderskotten som det stora problemet. Grekland hade exempelvis ett underskott i utrikeshandeln på i genomsnitt 11,7 procent av BNP varje år under de sex åren 2005.2010:


Dessa sex år byggde Grekland upp 76 procent av sin nuvarande utlandsskuld utan att detta problem egentligen kom till ytan i debatten. År 2011 var Greklands utlandsskuld 95 procent av BNP.


Även Portugal, Spanien och Irland har stora skulder utomlands som kan ställa till problem i framtiden. (Irlands skuld beror dock inte till någon avgörande del på ett ackumulerat handelsunderskott utan det beror på en inadekvat räddningsoperation för banksystemet.) I absoluta tal är det Spaniens utlandsskuld som är det stora problemet och i viss mån också Italiens, se nedanstående diagram:


Det skulle varit intressant med en redogörelse för hur mycket av utlandsskulden som är statlig i de olika länderna. Och hur relaterar räntan på statliga lånepapper till räntorna på privata skulder? Får vi nya stabilitetsproblem när alla skulder ska beaktas?

Det tragiska för Europa, inte bara för euroländerna, är att ränteoron hanterats så valhänt. Trots att syftet varit att åtgärda Grekland så att risken för en finansiell smitta skulle varit obefintlig har just detta blivit fallet. Den grekiska räntan har farit iväg okontrollerat vilket medfört att många företag, banker och allmänheten i de europeiska länderna har räknat med en stor risk för kreditkollaps, finansiell krasch och exploderande arbetslöshet. Detta har i sin tur medfört en lågkonjunktur som redan innebär omfattande ekonomiska förluster i utebliven produktion och ökad arbetslöshet (bart 26/2-12).


Det finns anledning att analysera politiken för att undvika en finansiell kollaps i Europa närmare. Likaväl som att det är angeläget att i framtiden undvika en finanskris av den typ som utbröt 2008 finns det skäl att inte göra om misstagen som gjorde att man inte kunde undvika dagens skuldrecession.

[Uppdatering: Lars Calmfors i DN 13/3 "Eurokrisen gick att förutse"]

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, skuldrecession, euron, eurokrisen, EU, finanskris, finansiell kollaps, Grekland, bytesbalans, utlandsskuld, räntor, nationalekonomi, EEAG, ekonomi, politik på intressant.se