Förekomsten av "credit crunch" medför att Merkel har fel

Pengar kan försvinna i en process som kallas "credit crunch". Om man inte har detta klart för sig kommer stimulanspolitik att mötas med oro för ökad inflation.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har gång på gång gjort motstånd mot att den europeiska centralbanken ska få göra kvantitativa lättnader QE - dvs vulgärt uttryckt "trycka pengar". Det är inte heller egentligen tillåtet enligt Maastricht-fördraget. Orsaken är naturligtvis att det normalt sett skulle vara farligt att öka penningmängden om produktionen inte ökar i samma takt. Det skulle kunna bli inflation.

Istället har EU-politikerna lanserat olika "räddningsfonder" såsom EFSF och ESM. Grundtanken är att dessa organ inte får pengar genom ökad penningmängd utan från tillskott från medlemsländerna. Medlemsländerna kan teoretiskt höja sina skatter för att kunna bidra med pengar. Men de kan också låna upp pengar på marknaden eller om de inte är med i eurozonen genom lån i centralbanken (t ex Sverige). Det finns också en diskussion om lån från Kina och Brasilien.

Om något av de stora länderna ställer in betalningarna (mer eller mindre fullständigt) säger hypotesen om räddningsfonder och brandväggar att det ska finnas tillräckligt med pengar i ESM mfl för att rekapitalisera de banker som gör förluster när exempelvis spanska statsobligationer blir nästan värdelösa.

Denna kryptiska formulering betyder grovt sett att den bokförda förlusten, som reducerar bankernas primärkapital under den administrativt önskvärda nivån, måste ersättas. Det finns något olika metoder men grundkravet är att tillskottet kan betraktas som primärkapital. Det är då fråga om aktiekapital eller säkra obligationer. Tanken är att dessa pengar ska finnas som en säkerhet för fordringsägarna (insättarna, innehavarna av bankpapper etc).

Hur kapitalet ska överföras är en intrikat fråga. Om det sker i form av aktier kan staten bli ägare till bankerna. Det har försvårat en rekapitalisering i USA. När Sverige tog över aktier under bankkrisen på 90-talet lyckades staten snart sälja dem igen (ibland med vinst).

Om staten inte lyckas med rekapitalisering inträffar en "credit crunch". Om kravet är att bankerna måste ha en primärkapitalrelatin på t ex 9 procent måste bankerna säga upp lån som är ca 11 gånger så stora. Det förutsätter att man lånat ut så mycket man kunnat tidigare. Företag och bolånetagare måste alltså betala tillbaka en betydande del av sina lån. Om det går riktigt illa kan några banker gå i konkurs. Då kommer en ännu större del av krediterna att "ätas upp".

Credit crunch är en synnerligen skadlig process. Men det verkar inte som om politikerna i Europa tar detta fenomen på riktigt allvar. De är mycket mera rädda för inflation. För att motverka credit crunch måste penningmängden ökas. Detta anses i dagens politiska debatt automatiskt leda till högre inflation. Denna inflationsteori verkar ha upphöjts till ekonomisk-politisk dogm.

I princip kan credit crunch motverkas genom att bankerna får kapitaltillskott från staten som ökar primärkapitalrelationen när den sjunkit genom exempelvis en konkurs för Spanien. Men med den politiska senfärdigheten i Europa är det mer sannolikt att det etableras nya statliga räddningsinstitut som erbjuder sig att ta över de lån som företagare och bolånetagare måste betala tillbaka till bankerna. Det betyder att penningmängden måste öka 11 gånger så mycket. Någon större inflation blir det dock inte. De nya pengarna försvinner i kreditkontraktionen. Men opinionen mot "att trycka pengar" kan skärpas.

Det allra enklaste sättet att motverka credit crunch är att ändra den administrativt bestämda relationen mellan utlåning och primärkapital. Om bankerna får ha en relation på t ex 4 procent skulle de kunna klara flera statsbankrutter. När situationen normaliserats kan man höja kravet.

Angela Merkel och hennes rådgivare har alltså fel. Det är dock oklart om uppfattningen om inflationen är sakligt grundad eller om det är de okunniga tyska väljarna som styr Merkel. Hon är ju inte rätt person att förklara hur det egentligen förhåller sig. Därför kan vi befara mer åtstramningspolitik från 2013 när finanspakten börjar gälla.

Läs även andra bloggares åsikter om kreditkontraktion, credit crunch, Merkel, penningmängd, inflation, ekonomi, EU, nationalekonomi, politik på intressant.se