Jobbpolitiken har lyckats men inte konjunkturpolitiken

Även om sysselsättningen sjönk kan jobbpolitiken ha lyckats eftersom en kraftig lågkonjunktur från utlandet kan drabba Sverige. Man blandar ihop strukturella effekter med konjunkturella när 'sysselsättningsgraden' görs till kriterium för en utvärdering.

Debatten om sysselsättning och arbetslöshet har kommit igång efter Magdalena Anderssons påpekande om att regeringens jobbpolitik har misslyckats. Hon grundar sin åsikt på att sysselsättningsgraden har minskat. Regeringens ståndpunkt att sysselsättningen ökat med 300 000 personer perioden 2005-11 har fått mothugg. Tidigare har sittande regering alltid kunnat hänvisa till att jobben blivit fler oavsett hur sysselsättningsgraden (relationen till befolkningen 15-74 år) utvecklats. Ökad sysselsättning har ofta framhållits som en positiv och uppvägande faktor även om arbetslösheten ökat.

Nu har en debatt brutit ut om vilka mått som är mest rättvisande vid en utvärdering av jobbpolitiken. Peter Wolodarski har i DN 4/3-12 påpekat att sysselsättningsgraden påverkas på flera ovidkommande sätt (svar fr Holmlund). Själva övergången till att redovisa kvoten i relation till befolkningen 15-74 år istället för 16-64 år leder till att 40-talisternas övergång till pension registreras som en nedgång i sysselsättningskvoten. Eftersom också alltfler ungdomar utbildar sig och de just nu tillhör 90-talets babyboom kommer också detta att sänka kvoten. Härtill kommer en kraftigt ökad invandring där det tar lång tid för de nytillkomna att få arbete.

Om man skulle hålla sig till en kvot som relaterade till befolkningen 16-64 år skriver Wolodarski att sysselsättningsgraden faktiskt ökat marginellt. Faran är dock att de dystra arbetsmarknadsutsikterna framöver kommer att innebära att denna sysselsättningsgrad faktiskt sjunker. Men betyder detta att jobbpolitiken har misslyckats?

Vad avser begreppet "jobbpolitik"? Jag vill hävda att det är fråga om en politik som riktar sig mot strukturella förhållanden på arbetsmarknaden. Det gäller att få folk att börja söka arbete istället för att lyfta bidrag. Jobbpolitiken är inte någon ny form av konjunkturpolitik eller stabiliseringspolitik. När den lanserades var starka konjunktursvängningar ett okänt fenomen som närmast hörde till historien.

Det är därför inte korrekt att utvärdera jobbpolitiken t ex när Sverige drabbats av finanskrisen då exporten minskade kraftigt. En utifrån kommande konjunkturnedgång är inte regeringens fel. Det som kan kritiseras är hur regeringen skött konjunkturpolitiken för att begränsa den utländska krisens genomslag i Sverige. Men är det någon som tror att det skulle finnas någon konjunkturpolitik som helt skulle kunna eliminera effekterna av en utländsk kris i Sverige?

En utvärdering av konjunkturpolitiken är en ganska komplicerad fråga. I en bloggartikel i april 2010 gjorde jag en analys av hur mycket av krisen 2009 som var regeringens fel. En rimlig slutsats var att uppemot 40 000 jobb då skulle ha kunnat räddas med en bättre konjunkturpolitik. Trots exportkrisen och den inte helt lyckade konjunkturpolitiken ökade ändå sysselsättningen med ca 40 000 personer från toppen 2007 till jan-12 då 4 524' sysselsatta registrerades.

Sett på kort sikt är frågan likartad. Sverige har visserligen inte drabbats av en exportminskning på samma sätt som 2009. Men BNP minskade ändå med 1,1 procent det fjärde kvartalet 2011 jämfört med tredje. Diagrammet nedan baserat på årsdata och i relation till BNP ger en tankeställare:


Exporten har alltså den här gången stagnerat. Eftersom effektiviteten i exportindustrin ökar kommer denna dåliga utveckling att leda till ett mindre behov av arbetskraft. I löpande priser minskade exporten med 1 procent det fjärde kvartalet (rimligtvis jämfört med 3:e kv -11, SCB:s pressmeddelande är oklart). Eftersom helårets exportökning i löpande priser var 7 procent har Sverige ändå drabbats av en avsevärd minskning som ökar arbetslösheten.

Trots detta ökade sysselsättningen det fjärde kvartalet 2011 med 1,5 procent enligt nationalräkenskaperna (jämfört med 4:e kv -10). Det tyder än så länge på att regeringen hjälpligt har kunnat parera den internationella lågkonjunkturen genom att inge så mycket förtroende att näringslivets investeringar ökade med 4,4 procent fjärde kvartalet. En plump i protokollet är att byggandet av småhus minskade med 16 procent (är inte Stefan Attefall ett svagt kort?).

Ytterst är det regeringens ekonomiska politik som borde utvärderas. Här ingår den jobbskapande politiken som en del. Den ska bedömas utifrån hur många som förtidspensioneras och långtidssjukskrivs samt hur hög den strukturella arbetslösheten är (Nairu). Sysselsättningen påverkas också av konjunkturpolitikens framgångar i förhållande till konjunkturstörningarna. Här borde det utarbetas en ram för hur man enklare ska kunna bedöma utfallet av regeringens politik. Sysselsättningsgraden är inte ett tillräckligt adekvat mått för detta.

Bloggat: Lasse. Läs även andra bloggares åsikter om jobbpolitik, nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, stabiliseringspolitik, konjunkturpolitik, strukturarbetslöshet, ekonomi, Magdalena Andersson, nationalekonomi, regeringen, politik på intressant.se