Konjunkturpolitiken kan väl inte bli perfekt?

Socialdemokraterna har gått i en statistisk fälla när de kritiserar regeringen för en framgångsrik jobbpolitik. Dessutom kan ingen begära att konjunkturpolitken skulle kunna bli så perfekt att inte vare sig finanskrisen eller eurokrisen skulle ge negativa effekter.

Debatten om sysselsättningsgradens eventuella minskning fortsatte på torsdagen. I en ledare i Dagens Industri visas utvecklingen för tre åldersgrupper som en jämförelse mellan 2006 och 2011. För 15-24 år har sysselsättningsgraden gått från 39,9 procent till 40,4. För 25-64 år från 80,9 till 82,7 procent och för 65-74 år från 10,1 till 11,8 procent.

Trots detta har sysselsättningsgraden sjunkit något för hela befolkningen 15-74 år. Därför har hårda anklagelser riktats från Magdalena Andersson (s) med instämmanden från professor Bertil Holmlund mot regeringen för att jobbpolitiken har misslyckats. I själva verket har kritikerna hamnat i en statistisk fälla som de borde ha uppmärksammat. Den är ju inte okänd. [Simpsons paradox]

Det sägs att upptäckten av denna strukturbetingade paradox gjordes när företagsledningen i ett försäljningsföretag skulle reformera benägenheten att ge rabatter. Man tyckte att försäljarna gav alltför frikostiga rabatter och beordrade dem att minska rabattgivningen (säg med 3 procentenheter). När en utvärdering gjordes hade rabatterna ökat trots att försäljarna bedyrade att de minskat rabatterna.

När saken undersöktes närmare visade det sig att alla hade minskat rabattgivningen med ca 3 procentenheter. De som tidigare gav 5 procent hade minskat till 2 procent. Och de som tidigare gav 10 procent hade minskat till 7 procent. Men eftersom det är lättare att sälja med 7 procents rabatt än med 2 hade högrabattgivarnas försäljning ökat på lågrabattgivarnas bekostnad.

Eftersom andelen personer i befolkningen som ligger mellan 65 och 74 år har ökat och fortsätter att öka genom att 40-talisterna går i pension kommer sysselsättningsgraden att påverkas i minskande riktning genom denna strukturförskjutning. Om man skulle vara elak har Magdalena Andersson tagit till ett billigt trick för att sätta fast regeringen. Men förklaringen är nog snarare att hon inte är tillräckligt kompetent och noggrann för att kontrollera att hennes kritik verkligen håller. Det är ju inte regeringens fel att 40-talisterna går i pension just under den period hon vill utvärdera.

Debatten på det statistiska planet blir ändå något missledande, vilket jag antydde i artikeln 6/3-12. Utgångspunkten att en minskning av sysselsättningsgraden indikerar ett misslyckande när vi både haft finanskris och eurokris förutsätter att sådana störningar skulle kunna fullständigt motverkas med konjunkturpolitiska stimulansåtgärder. När hörde vi talas om en sådan optimistisk syn på stabilieringspolitiken senast? Menar Magdalena Andersson att regeringen skulle ha sänkt skatterna ännu mera för att stimulera? Eller är kritiken riktad mot att Riksbanken hållit räntan för hög?

Konjunkturpolitiken kan aldrig motverka en exportminskning och därför måste vi acceptera att sysselsättningsgraden sjunker temporärt. Att den ännu inte gjort detta är något regeringen borde hyllas för. Socialdemokraterna är också av denna anledning ute i ogjort väder.

[Uppdatering 11/3: Magdalena Andersson skyllde i Agenda på att de felaktiga uppgifterna om sysselsättningsgraden hade tagits fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT.]

Läs även andra bloggares åsikter om sysselsättningsgrad, jobbpolitik, sysselsättning, konjunkturpolitik, arbetslöshet, socialdemokraterna, Magdalena Andersson, regeringen, ekononomi, arbetsmarknad, politik på intressant.se