Skuldekonomin sedan 70-talet förstör dagens tillväxt

I över 30 år har politikerna underfinansierat den offentliga sektorn i G20-länderna. När finanskrisen kom var skuldsättningen redan så utvecklad - 80 procent - att den övergick i en skuldkris som kväver tillväxten.

Hur kunde de stora ländernas statsskulder på 30 år sjunka med drygt 100 procent av BNP efter andra världskriget? Och varför steg skuldsättningen från mitten av 1970-talet med ca 70 procent av BNP på knappt 40 år? Det är två frågor som väcks av nedanstående diagram:

Varför började skulderna stiga vid mitten av 70-talet?
Källa: Dagens Arena 4 april 2012

Diagrammet avser den sammanvägda statsskuldens andel av BNP för de största industriländerna (G20) från 1880 till 2009. Vi ser där hur första världskriget innebar en kraftig skuldsättning som tillsammans med krisen i början av 20-talet innebar en skuldökning på ca 70 procent av BNP. Därefter skedde en begränsad minskning som ersattes av en ny skuldökning genom 30-talsdepressionen. Den ökningen motsvarade dock endast ca 20 procent av BNP. En kort period i slutet av 30-talet var skuldsättningen nere på samma nivå som före depressionen.

Andra världskrigets begynnande rustningar och själva kriget innebar återigen en ökad skuldsättning med 70 procent av BNP, men nu från en högre nivå (60 % istället för 20 %). Under de följande 30 åren pressades skuldsättningen ned med drygt 100 procent av BNP till en nivå på drygt 30 procent. Detta skedde samtidigt som tillväxten var god. Dagens motsättning mellan nedskärningar och tillväxt syntes inte till (bloggart igår).

Men sedan hände någonting i början av 70-talet. Från mitten av 70-talet steg statsskuldkvoten från drygt 30 procent till 80 procent strax innan finanskrisen bröt ut på allvar. Varför blev politikerna i de stora länderna i drygt 30 år så ointresserade av att hålla de offentliga budgetarna i balans? De hade ju dessförinnan hållit ett kontinuerligt, ganska kraftigt, överskott i de offentliga finanserna under 30 år. Här ser vi upprinnelsen till dagens skuldproblem, som blev akuta när en ny kris av 30-talsdimensioner bröt ut.

Finanskrisen medförde att de stora ländernas ekonomier både drabbades av finansiella problem och av reala. Låntagningen ökade och som på 30-talet skedde en ökad skuldsättning med ca 20 procent av BNP. Men istället för att snart därefter minska fortsatte ökningen. Det syns inte i diagrammet. Men för exempelvis Europa skedde först en ökning av skuldkvoten med 16 procent av BNP 2007-09 (EU). Därefter fortsatte skuldsättningen med ytterligare 10 procent av BNP - till 85 procent 2012. Jämför med 59 procent som ökade till 75 procent under krisens akuta skede 2007-09 (höstprogn-11, pdf). I tre år har skulderna ökat 60 procent ytterligare i EU efter det akuta skedet till skillnad från 30-talet.

Vad har den nationalekonomiska forskningen att säga om denna förlängda skuldökning? Är det kanske vad som erfordras för att vi inte ska drabbas av en realt lika allvarlig kris som på 30-talet? Genom att den nya krisen inträffade när länderna redan var rejält skuldsatta (80 % av BNP istället för ca 40) kom den nya skuldsättningen ovanpå den gamla dessutom att upplevas som svåruthärdlig. Detta gällde speciellt de länder som var finansiellt svagast och som befarades gå i konkurs med spridningseffekter som följd.

En i normala tider högre skuldsättningsgrad finansierad på kapitalmarknaderna är naturligtvis alltid en riskfaktor när den blir tillräckligt hög. Skulle en kris inträffa, som mer eller mindre automatiskt höjer skuldkvoten ytterligare, kommer hela systemet i gungning. Det ställer nya krav på hur ökad, akut skuldsättning borde hanteras. Min bedömning är att politikerna borde ha avstått från att finansiera den ökade skuldsättningen på marknaden. Hade finansieringen skett i centralbankerna istället hade räntebördan inte ökat eftersom staterna äger centralbankerna och hade fått tillbaka den ökade räntebördan som ett kompenserande överskott. Dessutom hade inte någon kreditåtstramning skett som nu har motverkat bekämpningen av finanskrisens spridning.

Den grundläggande nationalekonomiska frågan är emellertid hur det kan komma sig att staterna skuldsatt sig så pass mycket under drygt 30 år av normal ekonomisk utveckling. Kan man se det som ett led i stabiliseringspolitiken? Eller är det föregivna stabiliseringspolitiska motiv som ständigt har upprepats som är orsaken? Skulle det kunna vara allt större satsningar på långsiktiga infrastrukturinvesteringar som ligger bakom? Eller är det ständiga ad hoc-lösningar när populära reformer ska introduceras för väljare, som inte är intresserade av finansierande skattehöjningar, som är orsaken?

En slutsats kan man redan nu dra av skuldekonomins utveckling. Om inte den offentliga sektorn hade tillåtits underfinansieras av det politiska systemet i 30 års tid skulle den påfrestning som finanskrisen innebar mycket lättare ha kunnat övervinnas. Det är inte kapitalismen det är fel på.

Andra bloggar om: ekonomiskt system, skuldsättning, statsskuld, skuldekonomi, underfinansiering, skuldkris, budgetöverskott, 30-talskrisen, budgetunderskott, depression, finanskris, tillväxt, ekonomi, EU, G20, kapitalism, nationalekonomi, politik på intressant.se