Hur ser vi på förekomsten av egenintresse?

Egenintresset har alltid förargat en viss typ av samhällsförbättrare. Nu är det den manliga egennyttan som har kommit i blickpunkten. Kvinnor är oegennyttiga enligt Katerine Kielos. De kanske strör sina pengar omkring sig utan att jämföra priser?

Nu har diskursen om egenintresset fått nytt bränsle genom vänsterdebattören Katerine Kielos' bok Det enda könet. Den handlar om hur destruktiv takefiguren om "Den ekonomiska människan" (ekonomic man) inom nationalekonomin är för samhällsutvecklingen. Kielos kallar dock figuren för "den ekonomiske mannen" i det polemiska syftet att vinna någon sorts feministiska poäng. Nationalekonomins ansats är att i abstrakta resonemang i modeller av verkligheten kan man anta att de mänskliga aktörerna - den ekonomiska människan - har egenskaperna att vara rationella, nyttomaximerande och egenintresserade. Polemiken mot economic man tycks alltid främst rikta in sig mot antagandet om förekomsten av ett generellt egenintresse. Det är en diskurs med mycket gamla rötter.

Filosofer och teologer har traditionellt haft att ta ställning till huruvida människan generellt sett är egennyttig eller osjälvisk. I det senare fallet har observerat själviskt beteende betraktats som undantag eller som en förvridning av av människans egentliga natur. Olika ståndpunkter ger sedan olika politiska rekommendationer för hur samhället borde organiseras.

Redan Aristoteles ville motarbeta strävan efter individens egna intressen. Ränta såg han som 'ocker' och fri prissättning som något otillständigt. Priserna borde sättas efter hur mycket arbete som nedlagts i produktionen. Båda uppfattningarna gick senare igen i den katolska kyrkans bannlysning av ocker och teorin om det rättvisa priset. Teoretikern bakom detta var Thomas av Aquino. Fientligheten mot räntan finns också hos Martin Luther och inom islam. Människans själviskhet ska enligt dessa synsätt stävas med förbud, regleringar och straff.

Ett ganska annorlunda sätt att stävja egenintresset föreslogs av Thomas Moore i hans skrift Utopia. Hela samhället skulle organiseras enligt en förnuftig plan där något utrymme för ett ekonomiskt egenintresse inte gavs över huvudtaget. Frågan huruvida människan egentligen var altruistisk upphörde att ha relevans. På något sätt skulle de tidigare så egoistiska människorna nu bli fogliga lamm som rättade sig efter Moores principer. Denna syn återkom hos Campanella och de utopiska socialisterna på under tidigt 1800-tal. En mera diktatorisk variant lanserades av revolutionären Babeuf i slutet av 1700-talet. Denna ansats togs upp av Karl Marx som ansåg att först måste man införa proletariatets diktatur för att sedan i framtiden övergå till en godartad kommunism där staten vittrade bort. Anarkisterna på 1800-talet ansåg dock att staten kunde avskaffas ganska omgående genom att människan egentligen var osjälvisk.

En helt annan reglering av egenintresset var skråväsendet. Hantverksföretagen kunde genom sina skråföreningar effektivt kontrollera och begränsa etableringen av nya företag. Några prisskillnader fick inte förekomma. Det som skiljde mellan olika företags produkter var kvaliteten. Dock bevakades att inte några skråmedlemmar försökte fuska med låg kvalitet. Den ekonomiska utvecklingen blev långsam. Det fanns tydligen en utbredd föreställning att företagarna arbetade oegennyttigt för det allmänna bästa. Mot detta vände sig Adam Smith i sin bok Folkens välstånd 1776.

Smith pekade på att bagaren, slaktaren och bryggaren inte arbetade med den allmänna välviljan för ögonen utan för sitt eget intresse. Det var en upptäckt som kullkastade hela den religiöst färgade uppfattningen om hur samhället fungerade. Men varför uppstod då inget rövarsamhälle när självintresset fick breda ut sig? Smiths teori var att själviskheten hölls i schack av den fria konkurrensen som likt en osynlig hand ledde till att egoistiska företagare kunde producera mat på bordet till ett rimligt pris. Egenintresset och konkurrensen gav i själva verket långt bättre resultat än religiösa förmaningar om oegennyttiga produktionsansträngningar för allas bästa.

Den ekonomiska liberalismen förlitar sig varken på tvång eller naiva godhetsföreställningar för att bemästra egenintresset. Den mekanism som sätts emot egenintresset är istället den fria konkurrensen. Därför är det svårt att förstå hur Kielos så starkt verkar angripa konkurrensen som något ont. Monopolföretag eller modernt skråväsendet är väl inget att sträva efter?

Kielos förefaller vilja ta feminismen til hjälp för att avskaffa det manliga egenintresset. Det är vad jag hittills kunnat se av de bitvis ganska beska recensionerna. Men den ekonomiska människan är också kvinna. Så vitt jag kan se finns det ingenting som indikerar att kvinnor skulle visa mindre egenintresse i ekonomiska frågor än män. De prutar och schackrar väl lika ofta som män? Eller finns det studier som visar att kvinnor är mindre intresserade av låga priser än män? Att kvinnor med traditionella könsroller inom familjen verkar vara mera självuppoffrande än männen är knappast ett förbiseende av nationalekonomerna. Postulatet om economic man har helt enkelt ingen relevans för icke-ekonomiska områden. Forskare som vill prediktera beteende på sådana områden måste ta hjälp av sociopsykologin och sociologin. En del skulle sannolikt också vilja konsultera den feministiska teorin. Frågan är dock om den har något att tillföra i fråga om hur man kan förutsäga ett allmänt beteende när omständigheterna förändras.

Kan det vara så att Kielos främst vänder sig mot en liten grupp män som handlat med värdepapper i New York och agerat oförsiktigt? I så fall verkar boken ha fått fel titel.

DN GP Intressant.se