Katrine Kielos bevisar 'economic man' med sitt dagisexempel

Föräldrarna började hämta barnen allt senare när de måste betala för överdragen. De maximerade sin egen nytta och inte dagispersonalens.

Recensenterna av Karerine Kielos' bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin har framhållit det förtjänstfulla med de många exemplen. Men de har inte gett plats för att referera några. Ett undantag är Herik Berggren som i DN nämner hur Chicago-skolan försöker byta ut "tillit, plikt och solidaritetskänslor" mot ekonomiska incitament. Ett exempel på hur fel detta ekonomistiska tänkande slår i verkligheten är effekterna för det israeliska daghemmet.

Dagiset hade haft problem med att föräldrarna i allt högre utsträckning hämtade sina barn efter utsatt tid. Därför införde man en straffavgift om man hämtade för sent. Men effekten blev inte den väntade. Nu hämtade föräldrarna barnen ännu senare eftersom det nu betraktades som legitimt att köpa sig extra tid.

Tänk så fel ekonomernas tänkande visade sig vara, kan man läsa mellan raderna. Eftersom jag är på resa kan jag inte nu läsa originaltexten, men det skulle förvåna mig om inte detta var syftet med exemplet. Stämmer detta visar sig Kielos vara så enögt uppfylld av sitt syfte att diskreditera nationalekonomerna att hon inte inser att hon med detta exempel motbevisar en av sina centrala teser. I själva verket bevisar exemplet att föräldrarna i Israel utgör ett utmärkt åskådningsexempel på att de är utrustade med de egenskaper som postuleras av nationalekonomernas economic man.

Föräldrarna resonerade inte på det moraliskt-juridiska sätt som dagispersonalen hade väntat sig. De såg för sena hämtningar som ett ekonomiskt problem. Ibland har man behov av att jobba över, göra uppköp eller man kan hamna i oväntade bilköer innan man hinner hämta barnen. Om man dessa gånger får kompensera personalen med en högre tilläggsavgift kan ens egen nytta öka högst avsevärt. Någon beredskap till självuppoffring för att personalen skulle få gå hem tidigt visade inte dessa föräldrar.

Kanske var det en större del kvinnor som hämtade på dagis. Med Katerine Kielos' feministiska teori om den uppoffrande kvinnan kunde man ha väntat sig ett strikt iakttagande av tidsgränserna. Men istället verkar kvinnorna varit väl så egenintresserade som männen. Teorin om economic man verkar gälla både män och kvinnor. Den feministiska teorin förefaller däremot vara oanvändbar för Kielos' eget exempel.

En randanmärkning: professor Tore Ellingsen vid Handelshögskolan i Stockholm var förvånansvärt undfallande i sitt försvar av economic man i sin recension i AB 22/5 och nämnde inte ens anomalin med dagisexemplet.

Föregående artikel om egenintresset och Kielos 29/5

intressant.se: Läs även andra bloggares åsikter om Katrine Kielos

Hur ser vi på förekomsten av egenintresse?

Egenintresset har alltid förargat en viss typ av samhällsförbättrare. Nu är det den manliga egennyttan som har kommit i blickpunkten. Kvinnor är oegennyttiga enligt Katerine Kielos. De kanske strör sina pengar omkring sig utan att jämföra priser?

Nu har diskursen om egenintresset fått nytt bränsle genom vänsterdebattören Katerine Kielos' bok Det enda könet. Den handlar om hur destruktiv takefiguren om "Den ekonomiska människan" (ekonomic man) inom nationalekonomin är för samhällsutvecklingen. Kielos kallar dock figuren för "den ekonomiske mannen" i det polemiska syftet att vinna någon sorts feministiska poäng. Nationalekonomins ansats är att i abstrakta resonemang i modeller av verkligheten kan man anta att de mänskliga aktörerna - den ekonomiska människan - har egenskaperna att vara rationella, nyttomaximerande och egenintresserade. Polemiken mot economic man tycks alltid främst rikta in sig mot antagandet om förekomsten av ett generellt egenintresse. Det är en diskurs med mycket gamla rötter.

Filosofer och teologer har traditionellt haft att ta ställning till huruvida människan generellt sett är egennyttig eller osjälvisk. I det senare fallet har observerat själviskt beteende betraktats som undantag eller som en förvridning av av människans egentliga natur. Olika ståndpunkter ger sedan olika politiska rekommendationer för hur samhället borde organiseras.

Redan Aristoteles ville motarbeta strävan efter individens egna intressen. Ränta såg han som 'ocker' och fri prissättning som något otillständigt. Priserna borde sättas efter hur mycket arbete som nedlagts i produktionen. Båda uppfattningarna gick senare igen i den katolska kyrkans bannlysning av ocker och teorin om det rättvisa priset. Teoretikern bakom detta var Thomas av Aquino. Fientligheten mot räntan finns också hos Martin Luther och inom islam. Människans själviskhet ska enligt dessa synsätt stävas med förbud, regleringar och straff.

Ett ganska annorlunda sätt att stävja egenintresset föreslogs av Thomas Moore i hans skrift Utopia. Hela samhället skulle organiseras enligt en förnuftig plan där något utrymme för ett ekonomiskt egenintresse inte gavs över huvudtaget. Frågan huruvida människan egentligen var altruistisk upphörde att ha relevans. På något sätt skulle de tidigare så egoistiska människorna nu bli fogliga lamm som rättade sig efter Moores principer. Denna syn återkom hos Campanella och de utopiska socialisterna på under tidigt 1800-tal. En mera diktatorisk variant lanserades av revolutionären Babeuf i slutet av 1700-talet. Denna ansats togs upp av Karl Marx som ansåg att först måste man införa proletariatets diktatur för att sedan i framtiden övergå till en godartad kommunism där staten vittrade bort. Anarkisterna på 1800-talet ansåg dock att staten kunde avskaffas ganska omgående genom att människan egentligen var osjälvisk.

En helt annan reglering av egenintresset var skråväsendet. Hantverksföretagen kunde genom sina skråföreningar effektivt kontrollera och begränsa etableringen av nya företag. Några prisskillnader fick inte förekomma. Det som skiljde mellan olika företags produkter var kvaliteten. Dock bevakades att inte några skråmedlemmar försökte fuska med låg kvalitet. Den ekonomiska utvecklingen blev långsam. Det fanns tydligen en utbredd föreställning att företagarna arbetade oegennyttigt för det allmänna bästa. Mot detta vände sig Adam Smith i sin bok Folkens välstånd 1776.

Smith pekade på att bagaren, slaktaren och bryggaren inte arbetade med den allmänna välviljan för ögonen utan för sitt eget intresse. Det var en upptäckt som kullkastade hela den religiöst färgade uppfattningen om hur samhället fungerade. Men varför uppstod då inget rövarsamhälle när självintresset fick breda ut sig? Smiths teori var att själviskheten hölls i schack av den fria konkurrensen som likt en osynlig hand ledde till att egoistiska företagare kunde producera mat på bordet till ett rimligt pris. Egenintresset och konkurrensen gav i själva verket långt bättre resultat än religiösa förmaningar om oegennyttiga produktionsansträngningar för allas bästa.

Den ekonomiska liberalismen förlitar sig varken på tvång eller naiva godhetsföreställningar för att bemästra egenintresset. Den mekanism som sätts emot egenintresset är istället den fria konkurrensen. Därför är det svårt att förstå hur Kielos så starkt verkar angripa konkurrensen som något ont. Monopolföretag eller modernt skråväsendet är väl inget att sträva efter?

Kielos förefaller vilja ta feminismen til hjälp för att avskaffa det manliga egenintresset. Det är vad jag hittills kunnat se av de bitvis ganska beska recensionerna. Men den ekonomiska människan är också kvinna. Så vitt jag kan se finns det ingenting som indikerar att kvinnor skulle visa mindre egenintresse i ekonomiska frågor än män. De prutar och schackrar väl lika ofta som män? Eller finns det studier som visar att kvinnor är mindre intresserade av låga priser än män? Att kvinnor med traditionella könsroller inom familjen verkar vara mera självuppoffrande än männen är knappast ett förbiseende av nationalekonomerna. Postulatet om economic man har helt enkelt ingen relevans för icke-ekonomiska områden. Forskare som vill prediktera beteende på sådana områden måste ta hjälp av sociopsykologin och sociologin. En del skulle sannolikt också vilja konsultera den feministiska teorin. Frågan är dock om den har något att tillföra i fråga om hur man kan förutsäga ett allmänt beteende när omständigheterna förändras.

Kan det vara så att Kielos främst vänder sig mot en liten grupp män som handlat med värdepapper i New York och agerat oförsiktigt? I så fall verkar boken ha fått fel titel.

DN GP Intressant.se

Pinker hävdar att staten och kapitalet gjorde människan fredlig

Människan är till sin natur ganska våldsbenägen, vilket naturfolkens mordfrekvenser visar. Men civilisation, kultur och förnuft har tillsammans med fredlig handel gjort att våld och aggressivitet minskat kraftigt. Den altruistiske "ädle vilden" var en felsyn med tråkiga politiska konsekvenser.

Harvard-psykologen Steven Pinker har utkommit med en ny bok. Tidigare blev han känd för boken The Blank Slate, där han vänder sig mot den moderna uppfattningen som förnekar människans natur. Han hävdar bl a att föreställningen om den "ädle vilden" är felaktig (wp). Den nya boken betitlas The better angels of our nature och recenseras ingående 'under strecket' i SvD torsdagen 12/4-12 av Fredrik Meiton. En recension i DN 31/1-12 av Örjan Abrahamsson är inte lika ingående.

Pinker har själv skrivit om hur världen blivit allt fredligare i tidskriften Axess 2/2012. En ganska neutral beskrivning görs av vänsterbloggaren Anders Svensson 12/4 (kanske med hjälp av Hans Norebrink). Att vänsterpersoner visar uppskattning av Pinkers kärva budskap är en ljuspunkt i samhällsdebatten. Den orealistiska tron på människans altruism, som finns hos den romantiska vänstern återstår till stor del att tränga tillbaka.

Jag har i flera artiklar vänt mig mot den beskrivning av människans natur som författaren Lasse Berg drivit i två böcker om Kalaharifolken. Denna beskrivning går ut på att de nomadiserande naturfolken är fredliga och samarbetsinriktade och avspeglar människans egentliga natur. Denna altruism har sedan deformerats när jordbrukssamhället bredde ut sig. Det är alltså kulturen och civilisationen som gjort att människan uppträder våldsamt och egoistiskt. Hos romantiska socialister finns en tro att samhället skulle kunna bli bättre om staten och kommersialismen mer eller mindre avskaffades. Denna tro är felaktig och kanske farlig om den breder ut sig.

Nu skriver professor Pinker i sin artikel att forensisk arkeologi och etnografisk demografi visat att omkring 15 procent av av alla människor i icke-statliga samhällen dog en våldsam död. Det tolkar jag som samhällen som inte övergått till organiserat jordbruk. Meiton nämner att de böcker om folken i Khalahari, inuiterna och semaierna som uppfattades som bevis för hypotesen om "den ädle vilden" nu visat sig ha haft fel. Lasse berg redovisade redan 2005 att Kalaharifolken mördar varandra med en frekvens på 29 per 100 000 personår. Semaierna mördar med en frekvens på 30 och inuiterna med en frekvens på 100, skriver Meiton. Detta kan jämföras med dagens Europa där det begås ett mord per 100 000 personår.

Genom framväxten av staten minskade den genetiskt betingade våldsutövningen. "I växelverkan med kapitalismen blev staten en ännu effektivare kraft för våldsminskning", skriver Meiton. Statens anspråk på våldsmonopol gjorde "brott kostsammare medan friare marknader och större rörlighet gjorde samarbete mer förtjänstfullt". De viktigaste förklaringarna till det minskande våldet är staten och kapitalet, enligt Steven Pinker.

Min egen slutsats är att vi här får en förklaring till socialismens våldsbenägenhet. När man på grundval av romantiska föreställningar om människans godhet och statens bortvittrande ser att det system man infört inte fungerar inser de styrande socialisterna att man måste tvinga folk att uppträda som om de vore altruister. Detta leder i sin tur till opposition som i nästa led slås ner med ännu mera våld. Ett politiskt system som bygger på en ekonomisyn som är verklighetsfrämmande är dömt att gå under. Pinker bidrar till "historiens slut" på det samhällsfilosofiska området.

Pinker är även skeptisk till religionerna som har bidragit till omfattande våldsutövning. Likt all vidskepelse leder religion till våld. Han nämner 30-åriga kriget. I proportion till befolkningsökningen motsvarar det andra världskriget i förluster av människoliv till följd av våldsutövning. På detta område tycks förnuftet försvinna mer och mer. Här ser vi inte "historiens slut" enligt min mening.

Läs även andra bloggares åsikter om Pinker, människans natur, staten och kapitalet, fred, förnuft, kapitalism, samhälle, mord, krig, religion, våld, Lasse Berg, altruism, socialism, evolutionspsykologi, egoism, filosofi, politik på intressant.se

Är människan genetiskt programmerad till samhällsbyggande?

Människor har knappast likheter med samhällsbyggande bin som J Haidt menar. Sådan "altruism" är inte medfödd. Men människan har lätt för att lyda den egna gruppens moralistiska budskap och underkasta sig chefer och organisatörer.

Diskursen om människans natur som samhällsvarelse tycks skifta våldsamt. Jag läser i tidskriften Fokus' senaste nummer (12/2012) att den amerikanske psykologen Jonathan Haidt (Virg Univ) i förra veckan kom ut med boken The Righteous Mind (TED, bokintro). Den sägs gå ut på att människor inte föds själviska som Richard Dawkins menade i Den själviska genen (1976) utan som djupt sociala varelser - nästan som sociala steklar, t ex bin (artförf Johan Wennström).

Haidt medger dock att egenintresse är ett starkt förekommande drag hos människan men menar att vi samtidigt är förvånansvärt skickliga i att bilda grupper och att osjälviskt arbeta för det gemensamma bästa. Ett exempel på detta är den s k "broom army" bestående av invånare från hela London som röjde upp efter vandalernas förstörelse vid upploppen i Tottenham i augusti 2011 (bloggart).

Människan har en dubbelnatur menar Haidt: "Enskilda människor som inte är släkt med varandra , eller ens känner varandra, samarbetar på ett för djur helt unikt sätt i allt från små grupper och grannskap till städer och nationer. Så även om människor har stora likheter med schimpanser, vilka konkurrerar med varandra inom grupper verkar det finnas delar av år psykologi som påminner mer om hur vissa insekter, exempelvis, bin konkurrerar grupper emellan."

Denna metafor är naturligtvis provocerande eftersom bins sociala beteende i en bikupa (hive) är helt genetiskt betingat genom en nära släktskap (syskonskap). Men Haidt menar att det trots alla tidigare rön skulle kunna föreligga en s k multinivåselektion - dvs att det naturliga urvalet sker både på individnivå och gruppnivå (bloggart mars-10).

Människans "ultrasocialitet" är enligt Haidt resultatet av ett genetiskt urval av grupper som "genom moraliska medel" har kuvat "frifräsare" och härigenom fått ett övertag över andra grupper - något som jag skulle vilja kalla gruppegoism (pariokalt beteende). En viktig fråga är huruvida detta verkligen förtjänar att kallas altruism och den springande punkten är huruvida detta beteende är medfött.

Om vi tillämpar Lasse Bergs teser om människans altruistiska natur (nu senast manifesterade vid ett framträdande i förra veckan hos "Unga Klara") menar han att detta underordnande i hierarkier strider mot människans genetiska natur som är altruistisk och samarbetsinriktad, men som deformerats redan av jordbrukssamhällets onda krav på underkastelse (blrecension juni-11). Jonathan Haidt har alltså nästan motsatt uppfattning på denna punkt.

Haidt betonar de kommunitära dygderna (utan att nämna det?) såsom solidaritet och patriotism, en disciplinerande religion och kulturella traditioner som symboliserar grupplojalitet. Det verkar som om han är påverkad av Alasdair MacIntyre (wp, känd kommunitarian, wp fr Glasgow, num Notr Dam Univ, katolskt i USA). Om "bikupans psykologi" tynar bort kommer existentiell hopplöshet och ångest att uppstå. Haidts evolutionspsykologiska teori är att stora svårigheter för den tidiga mänskligheten (en befolkningsflaskhals för 195 000 år sedan) lämnade kvar endast dem som hade lärt sig att samarbeta och fungera i grupp.

I så fall skulle väl små barn ha denna egenskap att gynna den egna gruppen i de experiment som gjorts av Ernst Fehr? Det stämmer dock dåligt med Fehrs andra experiment ("sharing game") där det altruistiska beteendet inom gruppen är svagt för de yngsta barnen och sedan blir allt starkare med stigande ålder och påverkan från uppfostran. Haidt verkar alltså ha fel. Det "pariokala" beteendet är inte genetiskt betingat utan ett resultat av moralisk socialisering ("man ska vara snäll mot sina kamrater"). Denna möjlighet till individens anpassning till gruppen (socialisering) kan naturligtvis vara genetiskt påverkad och i sin tur vara en orsak till att människan fått så stora framgångar med avancerade, komplicerade och omfattande samhällen. Barnen är uppenbarligen mottagliga för krav på underkastelse och lydnad inför auktoriteter ("man har lätt för chefer").

Hur skulle man då kunna förklara "the broom army" i London 2011? Det finns en genetisk egenskap hos ca 40 procent av befolkningen som Ernst Fehr kallar beredskap för "altruistisk bestraffning". Den går ut på att till priset av egna uppoffringar bestraffa svikare i samarbetet inom en grupp. Inte var det Londonbor från alla möjliga håll som tyckte synd om de drabbade som manifesterade genom att samtidigt höja sina sopborstar och hurra. Det var en fientlig manifestation mot huliganerna och ingen osjälvisk hjälpaktion.

Människan är alltså inte genetiskt programmerad för samhällsbyggande och osjälviskhet. Men människan är av naturen påverkbar med moraliska incitament och moralisk propaganda. Om denna utformas som att den egna gruppen har ett rättmätigt (righteous) syfte mot andra grupper kan en avsevärd psykologisk styrka i kampen uppbådas - i slutändan våld. Men detta är en annan historia än den om den föregivna altruismen.

Läs även andra bloggares åsikter om altruism, egoism, egenintresse, osjälviskhet, Haidt, bikupa, samhällsbyggande, samarbetsförmåga, människans natur, Lasse Berg, Dawkins, Fehr, evolutionspsykologi, kommunitarism, filosofi, samhälle, politik på intressant.se

Skymningssång i Kalahari vill bevisa människans altruism

Recension: Författaren Lasse Berg driver tesen att folken i Kalahari visar att människans natur är både altruistisk och benägen till jämlikt delande. Men när istidens begynnande bofasthet övergick till mer produktivt jordbruk blev människan egoistisk och började med krig och plundring. Var detta inbyggt i människans natur?

Boken Skymningssång i Kalahari av Lasse Berg (Ordfront 2011, 312 s) utgör en uppföljning till hans tidigare utgivna Gryning över Kalahari. Den skrev jag om i november 2005. Berg vill återigen bevisa att människan är genetiskt "altruistisk" eller åtminstone samarbetsinriktad (solidarisk). Han är inte så noga med definitionerna och språkbruket.

Utgångspunkten är studier av ursprungsfolket "san" i Kalahari i södra Afrika. Dessa bushmän är "det främsta exemplet på folk som i modern tid, och i någon större utsträckning, levt som samlare och jägare i små nomadiserande grupper i Afrika, utan jordbruk eller tamdjur, utan att producera mat." Deras yttre livsvillkor är desamma som gällt våra förfäder i två miljoner år. Dock har bantufolken med jordbruk och boskap trängt undan sanfolken, som fanns över hela kontinenten, med början för några tusen år sedan.

Lasse Berg ser dock sanfolken som framgångsrika. Han projicerar sin västerländska humanistiska syn på samarbete och fredlighet på deras livssituation. Samlargruppen på 20-40 personer delar upp sig i jakten på mat. Den som hittar något ätbart gör inte som andra djur och "mumsar i sig godsakerna på plats". Samlarna tar hem maten så att alla kan dela. Genom att den utsända patrullen kan bära med sig 15 kg nötter och frukter per person i den viktiga innovationen väskan finns mycket att dela altruistiskt. Detta kräver stor social skicklighet vilket är en egenskap som utvecklats genetiskt utan att mekanismerna preciseras närmare:

"De som lyckades samarbeta hade en avsevärt större överlevnadschans än egoisterna. Genetiska anlag för givmildhet vidarebefordrades lättare genom generationerna än ett själviskt arv."

Detta är så vitt jag kan förstå ett exempel på den gamla genetiska teorin om gruppselektion. Den har av evolutionsbiologerna under några årtionden ansetts vara felaktig. Men det har under senare år dykt upp försök att återupprätta något av teorin, främst genom att betona förmågan att samverka i grupp. Det är dock inte samma sak som att givmildheten sitter i generna.

Människan har levt under dessa förhållanden under den största delen av de 150 000 åren som sanfolken levt på detta sätt i Kalahari, menar Lasse Berg. De är det enda folket som inte är invandrare. San har en "oändlig rad kulturella mekanismer för att dela jämlikt, för att se till att alla känner sig uppskattade" osv med uppmuntran av tolerans, medkänsla och hjälpsamhet för att gruppen ska överleva. Det är motsatsen till det moderna livets ideal där "mitt bankkonto är min borg" skriver Berg.

Boken varvas med inslag av reseberättelser. Författaren kommer i förbigående in på hur våra föregångare levde delvis i träden och tydligen utvecklades både till schimpanser, med skarpa hörntänder, och till Homo erectus som kunde gå upprätt och med en större hjärna. För detta krävdes inte bara en mor och en trogen och hjälpsam far, det krävdes också en hel samlargrupp för att klara försörjnings- och skyddsproblemen. Evolutionen har modifierat vårt dopaminsystem så att:

"jag inte bara får en lyckostöt, likt andra däggdjur, när jag hittar mat eller någon gör mig glad, utan också när jag ser att jag gör en annan människa glad . . . och underlättat det bland andra varelser så ovanliga altruistiska samarbetet. "

Detta språkbruk är verkligen förvirrande. Att göra någon glad utan att det kostar någon egentlig uppoffring är knappast altruism och inte ens något egentligt samarbete - det handlar om att vara tillmötesgående. Naturligtvis kan detta underlätta samarbete i form av att båda parter gör uppoffringar för att uppnå förbättringar för båda. Det är inte altruism i meningen en ensidig uppoffring utan syfte att själv tjäna på det. Samarbete är inte oegennytta och osjälviskhet.

Berg nämner experiment som redovisats i tidskriften Nature där lustkänslor påvisats när någon "egotrppad person får sig en smäll". Här finns kanske de "första neurovetenskapliga bevisen för skadeglädje". Aktiviteten i hjärnan ökade i de delar som "har med känslor av hämnd att göra". Berg nämner också att annan forskning (Singer 2006 och Bernhard 2006) visar att "altruismen" är beroende av om vi uppfattar att den andre tillhör vår egen grupp eller inte. Dessa intressanta resultat infogar Berg inte i sin syn på människans natur. Han skriver lakoniskt att vi lätt kan "bygga upp nivåer av alltmer omfattande grupper".

Mitt intryck är att Berg slarvar med beskrivningen av evolutionsutvecklingen. Han nämner att "vårt släkte har alltid varit köttätare men kanske i början mer som asätare än jägare." Vi vandrade 2-3 timmar över vidderna med några vänner. Då och då blev det "en längre språngmarsch när vi såg gamarna samlas vid rovdjurens byte. Maten tog vi hem och delade på." Att springandet kostade på i form av ny muskulatur mm som krävde att de bästa springarna kunde fortplanta sina gener och därför var tvungna att i första hand förse sin avkomma med proteinerna från köttet nämner Berg inte. Denna etablerade evolutionsbeskrivning finns redovisad av t ex Josef Reichholf som jag skrev om 30/5-11. Min slutsats var att människan därmed fick en natur präglad av egenintresse och äganderättsföreställningar.

Istället fokuserar Berg på evolutionen av en större hjärna som också krävde proteiner. Den större hjärnan var en förutsättning för språkutvecklingen och för minnet som skulle kunna hantera att minnas 150-200 individer. Den skulle också kunna analysera andras tankar och personligheter och möten med andra grupper, dvs diplomati, skriver Berg. Men återigen undrar läsaren hur denna stor hjärna skulle ha kunnat utvecklas om det högvärdiga proteinet delades lika till alla i gruppen. Om de smarta samlarna/jägarna själva kunde få något fler barn att överleva under tusentals år är det deras egenskaper som kommer att breda ut sig. Det premierar en större hjärna som naturligtvis tjänar på att dess bärare kan samarbeta med andra individer i gruppen så att den kan bli ännu större under släktledenas gång.

Mänskligheten har utsatts för kraftiga reduceringar i antalet individer under tidernas lopp, noterar Berg. Någon gång under perioden 130 000-70 000 år sedan kan världsbefolkningen varit nere på bara 2 000 individer i samband med en klimatförsämring i Afrika.

Dessutom härstammar alla nu levande människor utanför Afrika från den lilla grupp på något hundratal individer som tog sig över havet därifrån. Det skedde för 60 000 år sedan vid Bab-el-Mandeb-sundet, mellan Afrikas horn och Jemen. Vilka egenskaper hade dessa dristiga individer? Det antyder Berg inte. Men han medger att "Ett hårt selektionstryck, där individer med ett visst anlag har dramatiskt ökad eller minskad överlevnadschans, kan leda till snabba förändringar."

Berg noterar: omvälvande förändringar inträffade

I samband med den senaste istiden, med ett maximum för 20 000 år sedan, inträffade en revolution i människans sätt att leva. Folk blev tvungna att bli bofasta för att klara kylan, i varje fall under den nio månader långa vintern. Bofastheten medförde att grupperna blev större än samlarnas 20-40 personer. Jakttekniken förbättras och samtidigt med köldperioden utrotas allt fler av de större bytesdjurern. Orsakerna är oklara. En stor del av mänskligheten dör ut. Samlandet övergår i koncentrerat fiske och trädgårdsskötsel med hacka. De små egalitära nomadiserande samlargrupperna ersätts av större och socialt mer komplicerade grupper. De har definierade ledare, hövdingar.

Människorna började "äta frön" och utveckla ett jordbruk. "De som började utnyttja dessa växter mer systematiskt och ägnade sig åt att hjälpa dem på traven hade en överlevnadsfördel när klimatet tillfälligt blev sämre under yngre dryas då både djur och vegetation fick det svårare." Det krävde både hårt arbete vid insamlandet, lagring och beredning med tunga stenar som man malde säden med. Bättre skördeteknik, eld och krukmakeri höjde produktiviteten i jordbruket. De grupper som inte kom på innovationerna kunde i lägre utsträckning sprida sina gener, men det avstår Berg från att framhålla. Hjärnans utveckling borde alltså ha hjälpts på traven av utvecklingen av ett smartare jordbruk med den därtill hörande nödvändiga sociala organisationsförmågan.

Enligt Lasse Berg hittar vi de första arkeologiska lämningarna från istiden som visar på individuellt våld. Det blev mer konkurrens om resurserna när bytesdjuren försvann. Grupperna blev allt mer hierarkiska och bofasta. De hade mer "svårtillverkade prylar" som inbjuder till våld i större skala. I alla världsdelar dyker detta våld upp 15 000-10 000 år före vår tid. Jordbruket utvecklas. Men rikedomar kan plundras till skillnad från läget med fattiga nomader. Grupperna börjar bygga värn runt bosättningarna. För 7 000 år sedan och därefter är krigen institutionaliserade. Prästerskapet anställer specialister på krigföring. På mindre än tusen år hade de tagit makten från templens härskare, skriver Berg.

Eftersom det inte finns några spår av regelrätta krig förrän efter istiden menar Berg att krig inte är "vår arvedel". Han vänder sig speciellt mot Richard W Wrangham som menar att evolutionen gynnat krigiska drag hos männen. De har skaffat sig kontroll över kvinnorna och tillsammans med andra machohannar roffat åt sig vattenkällor och jaktmarker från de godmodigare typerna. Berg försöker motbevisa denna syn genom att hänvisa till de (utrotningshotade) bonobonerna som gillar sex och inte våld.

Att krigiskheten hos många ursprungsbefolkningar är dokumenterat hög tillbakavisar Berg med en hänvisning till antropologen Douglas P Fry (2007). Denne tycks mena att de folk som klassificeras som ursprungsbefolkningar oftast inte är nomadiserande som bushfolken, pygméerna och aboriginerna. Därför är deras beteende inte exempel på människans ursprungliga natur.

Räcker detta som bevis för att människan egentligen är godmodig och fredlig till sin natur? Och drar Lasse Berg riktiga slutsatser från sin egen redogörelse? För att belysa detta fordras en särskild artikel. Här avslutar jag med att konstatera att författaren avstår från att förklara varför en altruistisk människonatur börjar använda våld och krig så snart det finns ackumulerade rikedomar att röva från andra. Och hur kunde vi organisera oss i små stater, där det krävs underkastelse från flertalets sida, om "Vi har av naturen svårt med chefer"?

Tidigare artiklar om boken på bloggen:
Bondesamhället orsak till krigen? 3/3-11 (förhandsinfo)
Ska vi återinföra Jantelagen, Lasse berg? 4/4-11
Avundsjuka är bra för jämlikhet, sa Lasse Berg, 4/5-11

Bloggat: Vetenskapspedagogen, Björn Waller, Hans Temrin (docent i etologi), Hans Norebrink (min art om hans bok), Tanja Bergkvist, Marianne Ekenbjörn (Något försvar av LB har däremot inte förekommit på Biology & Politics med Erik Svensson som annars menar att altruismen är medfödd.)

Studie i Science av Carina Schlebusch, populationsgenetiker i Uppsala, om sanfolken som avskilts för 100 000 år sedan, refererad i TV 20/9-12
pressmeddelande UU

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, Lasse Berg, Kalahari, jordbruk, krig, egoism, altruism, samarbete, solidaritet, socialism, evolutionsbiologi, filosofi, politik på intressant.se

Äganderätten har evolutionära rötter

Föreställningar om äganderätt är oerhört mycket äldre än politiken. Ägandet av byte och bindningar mellan könen är en förutsättning för att tvåbenta löpare på savannen genetiskt kunde utvecklas från trädlevande föregångare till människan.

Från vänsterhåll har ofta framhållits att äganderätten är en politisk konstruktion av det borgerliga samhället för att det ska fungera bättre (se min artikel om boken The Myth of Ownership av Nagel och Murphy mars-08). Eftersom äganderätten är artificiell har staten en obegränsad beskattningsrätt, är argumentet. Den romantiske svärmaren JJ Rousseau går ännu längre och hävdar att äganderätten till mark är en bluff som borde ha förhindrats redan från början. Den "ädle vilden" kände inte till äganderätten utan levde i en ursprunglig kommunism fredligt tillsammans med sina likar, enligt Lasse Berg (bloggart mars-11).

Jag vill hävda att äganderättsföreställningar är miljoner år gamla och en evolutionär förutsättning för att människan kunde bli människa. Detta framgår av nyare evolutionsbiologisk forskning som ställt upp teorier om varför människoaporna kom ner från träden och reste sig på två ben på Afrikas savanner. Min argumentation följer boken Därför vill vi vinna av evolutionsforskaren Josef H Reichholf (Daidalos 2010).

Det började med människans förfäder i släktet Australopithecus som övergav schimpansernas och bonoboernas fruktdiet till förmån för kött. Genom att lyckas skaffa kött regelbundet kunde våra förfäder få fler överlevande barn som kunde fortplanta och förstärka dessa framgångsrika egenskaper. Detta fordrade att köttet också kom fram till de barnalstrande honorna. Att dela med sig till honorna blev viktigt för de sprintande hannarna som sökte färska kadaver på savannen. Den våghalsige löparen hade två mål: dels bytet som fordrade snabbhet innan det som fanns kvar av kadavren åts upp av gamar och hyenor och dels familjen som måste förses med köttstycken för att hans gener skulle fortplantas.

Människan skiljer sig från aporna genom att ungarna inte bara försörjs av modern. Men om de duktigaste hannarna i gruppen enbart hade tagit risken att hämta kött hade det ökat de försiktiga och fega hannarnas förmåga att fortplanta sig och därmed minskat den genetiska förmågan att skaffa näringsrik föda. Därför måste de lösligare koalitionerna hos en tätt sammanhållen grupp av t ex schimpanser ersättas med hierarkier där bytet som de högst rankade kommer hem med blir till "egendom". Ägandet av detta blir jämförbart med "ägandet" av honor för fortplantning som kontrolleras genom det rankingsystem som är en förutsättning för att de framgångsrika löparna ska kunna sprida sina gener vidare.

Vi ser av detta att bonoboernas sociala system med kommunistisk kvinnogemenskap och där gruppen kollektivt drar omkring för att skaffa frukter med lägre näringsinnehåll än kött inte skulle ha kunnat frambringa några dristiga löpare på två ben. Varför skulle de ta risker? Utan äganderätt och kontrollerat sex genom bindningar mellan individuella hanar och honor skulle en framgångsrik jaktegenskap bli en genetisk återvändsgränd. Genom övergivandet av kollektivismen uppstod dock starkare konkurrens.

Nästa steg blev att "den starkes rätt" ersattes med "den förstes rätt". Denna är början till en mera abstrakt äganderättsföreställning som också utvecklades evolutionärt. Eftersom förmågan att springa upprätt med ledning av gamarnas ansamling ovanför ett kadaver inte var perfekt från början måste de bättre löparna ha kunnat föröka sig bättre. (Jag hoppar över invändningen att starka men "lata" hannar borde ha kunnat göra det ännu bättre genom våldtäkter.) Detta sker genom att den som vunnit kapplöpningen får behålla bytet för sin familj och enbart behöver dela med sig av överskottet.

Ofta är bytet så stort att den förste som hittar det inte kan tillgodogöra sig allt. De kamrater från gruppen som också deltar i "jakten" kan få del av bytet om den förste inte blir fråntagen sin först valda del. Framgången för gruppen blir större genom samarbete. Att komma tvåa eller trea är också en prestation. De som inte längre är duktiga löpare kan ändå försvara kvinnor och barn och få sin beskärda del av bytet. Samarbete och arbetsdelning har uppenbarligen kunnat utvecklas långt före uppkomsten av jordbrukande kulturer, framhåller Reichholf.

Mot denna teori står teorin att människan är utpräglat kollektivistisk utan ursprungliga föreställningar om äganderätt (utom till personliga småsaker). Beviset är san-folkens levnadssätt i södra Afrika (bushmännen i Kalahari) som präglas av en primitiv kommunism som tillskrivs människans ursprungliga altruistiska natur till skillnad från andra naturfolks. Kan san-folken i själva verket vara orepresentativa? Det är svårt att se att generell altruism av det slag som karaktäriserar de utrotningshotade bonoboerna, skulle ha kunnat utgöra grunden för den mänskliga evolutionen.

Läs även andra bloggares åsikter om äganderätt, evolution, altruism, bonoboer, evolutionsbiologi, sociobiologi, apor, Lasse Berg, kommunism, gener, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Massakern i Srebrenica möjliggjordes av 450 fega FN-soldater från Holland

Varför försvarade inte de holländska FN-soldaterna sig mot de folkmordsbenägna serberna under befäl av Ratko Mladic? Deras feghet bidrog till massakern i Srebrenica 1995. Det är tydligen livsfarligt att lita på andra människors vilja till självuppoffring.

Slaktaren från Srebrenica, generalen Ratko Mladic (f 1942), greps igår av den serbiska säkerhetstjänsten (DN). Det finns därför anledning att komma ihåg hur det gick till när han medverkade till att närmare 8 000 bosnienmuslimska män och pojkar massakrerades i juli 1995. Staden Srebrenica skyddades ju av FN (UNPROFOR). Det var 450 holländska FN-soldater som hade till uppgift att säkra den skyddade zonen dit många bosnier tagit sin tillflykt. Men detta skyddande utförde de inte, som beskrivits av professor Abram de Swan vid univeristetet i Amsterdam (källa: Time 21/4-02).

Orsaken till att det internationella samfundet inte bjöd tillräckligt motstånd mot Ratko Mladic borde också sökas högre upp. Vilken roll hade Wim Kok som var premiärminister i Holland? Och vilken roll hade den franske befälhavaren för FN-styrkorna i det förra Jugoslavien, general Bernard Janvier, som förde hemliga förhandlingar med Mladic den 4 juli 1995 om frigivandet av några franska flygare? Den serbiska offensiven mot Srebrenica påbörjades den 6 juli 1995.

De holländska FN-soldaterna hade ett antal observationsposter som gav sig fångna till serberna när de närmade sig. Holländarna hade också ett antal pansarbandvagnar av modell YPR 765A1 som så fort de fick serbisk eld på sig drog sig tillbaka. Desperata bosnienmuslimska milismän uppfordrade holländarna att försvara dem istället för att retirera. En av bosniakerna blev så frustrerad att han kastade en handgranat på den fega besättningen och dödade en av dem.

Holländk pansarbandvagn YPR 765

Den 10 juli 1995 anföll de serbiska trupperna. Holländarna sköt varningsskott över huvudet på dem. De öppnade också eld med sina haubitsar men sköt inte direkt på de serbiska enheterna. FN-soldaternas befälhavare, överstelöjtnant Ton Kerremans, försökte få flygstöd från NATO och ett par serbiska tanks bombades verkligen. Därefter avslutades flygoperationerna eftersom serberna hotade att döda holländarna och några franska flygare som befann sig i deras fångenskap. Istället bjöd de holländska FN-soldaterna de serbiska soldaterna på kaffe (enl vad dessa vittnat om efteråt).

De holländska soldaternas uppträdande därefter var ännu mer oheroiskt. Kerremans själv har filmats när han skålade med Mladic. Serbernas massakrer började den 12 juli. Enligt vittnesmål från Zumra Šehomerovic beordrade en serbisk soldat en moder att få sitt spädbarn att sluta skrika. När så ej skedde skar han halsen av det. En holländsk soldat stod intill utan att reagera. Även en rad våldtäkter skedde inför ögonen på holländska FN-soldater. Hon nämner en våldtäkt där en holländsk soldat stod intill och lyssnade på sin Walkman till synes oberörd (Wp).

Varför lät sig holländarna förödmjukas på detta sätt? Deras feghet har efteråt lett till ett nationellt trauma som nu verkar bortglömt i världen i övrigt. En holländsk bedömare i ett kristet fredsråd, Jan Faber, menar att utgången skulle blivit annorlunda om FN-soldaterna kommit från ett annat land. Han skräder inte orden:

"The Dutch are still seeking reasons to excuse those involved for what happened," says Faber. "But the Dutch government, the Dutch army commanders and individual Dutch soldiers are to blame for the massacre. They were there to protect those people ... even if it meant losing their own lives." (Time -02)

Kan det vara så att olika folk är olika modiga? Vad beror detta på? Varierar människans natur eller är holländarna indoktrinerade till feghet? I varje fall är det knappast så att man kan räkna med självuppoffring gentemot främlingar som ett genetiskt betingat drag i den mänskliga naturen. Att förlita sig på människans hjälpsamhet när de folkmordsbenägna anfaller är livsfarligt. Det fick 8 000 bosnier bittert ångra.

[Peter Wolodarski lägger idag 29/5 i en ledare i DN delvis skulden på holländarna men anklagar dem inte för feghet.]
Läs även andra bloggares åsikter om Ratko Mladic, Srebrenica, FN, Holland, FN-soldater, feghet, självuppoffring, mod, människans natur, altruism, filosofi, politik på intressant.se

Lönsamt samarbete är inte altruism

Människan har en medfödd förmåga till samarbete. Det är en första förutsättning för kapitalismens uppkomst. Men lönsamt samarbete får inte förväxlas med altruism och socialism.

Den amerikanske skribenten David Brooks skriver idag en signerad artikel i DN 20/5 (ej onl). Rubriken är "Samarbete lönar sig" och handlar om moralens roll i evolutionen. Han ställer två "berättelser" mot varandra. Å ena sidan att människan är alltigenom självisk. "Vi ägnar oss åt att maximera våra resultat och konkurrera om status, välstånd och tillfällen att fortplanta oss." Ett skenbart altruistiskt beteende är i själva verket förklätt egenintresse. Detta är delvis sant enligt Brooks.

Han får emellertid nästan varje dag en bok på skrivbordet som "handlar om medkänsla, empati, samförstånd och samarbete" skrivna av evolutionspsykologer, neurologer och andra naturvetare. De ger en mera nyanserad och "inte sällan snällare bild av vår natur". Brooks tar fasta på SuperCooperators av Martin Nowak som använder sig av högre matematik.

Enligt Nowak får vi ofta incitament att återgälda vänlighet med vänlighet i vår strävan efter egoistiska mål. Vi tjänar på ett rykte att vara trevliga och samarbetsvilliga. Vi accepterar att arbeta i lag "också när det strider mot vårt kortsiktiga egenintresse, därför att det går bra för sammanhållna grupper".

Författaren till boken Why we cooperate, Michael Tomasello, gjorde test som användes på schimpanser och barn i "tultåldern". Barnen började tidigt hjälpa andra och dela med sig av information. Det gjorde vuxna schimpanser nästan aldrig. Tomasello drar slutsatsen att vi föds redo att samarbeta och sedan bygger upp kulturer som förstorar detta drag.

Detta verkar vara raka motsatsen till den tes som drivs av Lasse Berg i hans nyutkomna bok Skymningssång i Kalahari. Där ser han kulturerna som orsaken till att människans närmast altruistiska natur perverterats till att bli egoistisk, ondsint och hierarkisk. Till detta ska jag återkomma.

I boken Born to be good beskriver Dacher Keltner sin forskning om empatins och kontaktskapandets mekanismer (leenden, rodnad, skratt och beräring). Neurologerna James Rilling och Gregory Berns konstaterar att de delar av hjärnan som styr njutning och belöning aktiveras när man hjälper någon annan. (En socialist skulle kunna ta detta som en legitimering av höga skatter.)

Brooks vet också att forskaren Jonathan Haidt kommer med en bok nästa år betitlad The righteos mind där han studerar det naturliga urvalet när grupper konkurrerar med andra grupper. Det är de sammanhållna, samarbetande, "inbördes altruistiska" grupperna som vinner och för sina gener vidare. Han lanserar att människor är "altruismens giraffer" genom att vi fått ett moraliskt sinne som gör att människan kan bygga upp samhällen "utifrån gemensamma normer, vanor, känslor och gudar, och sedan slåss de och dör till och med för att försvara dessa samhällen".

Det finns anledning att notera att genetiska egenskaper i altruistisk riktning mera är av tillmötesgående och samarbetsvillig natur än genuin självuppoffring. "Inbördes altruism" skulle istället kunna beskrivas som "om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig".

Denna transaktiva egenskap är grundläggande för arbetsspecialisering och utveckling. Men om lönsamt samarbete enbart utvecklas inom den egna gruppen skulle snart ett stopp för utvecklingen inträffa. Bondesamhället och senare kapitalismen skulle aldrig ha kunnat uppstå. Den intressanta frågan är hur det kan komma sig att människan lärde sig handelsutbyte med andra grupper på längre avstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, samarbete, altruism, osjälviskhet, kapitalism, Lasse Berg, socialism, moral, filosofi, politik på intressant.se

Ska vi återinföra Jantelagen, Lasse Berg?

Vad är det för idé att lansera Jantelagen på nytt? Ett stillastående naturfolk kan ha denna egenskap som naturlig. Men samhällen som karaktäriseras av framsteg har den inte lika stenhårt.

Jag har börjat läsa Lasse Bergs nya bok Skymningssång i Kalahari; Hur människan bytte tillvaro. Det är en bok som handlar om att människans natur är altruistiskt välvillig och att bondesamhället skapade dagens konflikter (tidigare bloggart mars-11). Denna tes är viktig för alla som vill införa ett mer socialistiskt samhälle. Stämmer den är socialismen i förbund med människans natur.

När jag preliminärt bläddrade i boken kom jag till ett kapitel på slutet med ett avsnitt rubricerat "Jantelagen" som gör mig förundrad. Det förefaller som om Lasse Berg är väldigt tilltalad av denna tankefigur och dess nödvändighet för ett "jämlikt samarbete och delande".

Som bekant var det Axel Sandemose som 1933 formulerade tio budord kallade Jantelagen efter en fiktiv ort (wp). Traditionellt har den tolkats som kollektivets vilja att mala ner all individualism. Det första budet lyder: "Du skall icke tro att du är något." De övriga vänder sig emot att "du är lika god som vi", klokare, bättre, vet mer, är förmer, duger något till, du skrattar åt oss, någon bryr sig om dig, du kan lära oss något.

Berg relaterar en händelse från Kalahari där en bushman kommer tillbaka från jakten med sin tolvårige son. Denne har fällt en antilop i älgstorlek men beskriver bytet som att "något blev det väl" och en kvinna tittar senare på bytet med orden "det var en ynklig stackare, jag har aldrig sett något så eländigt". Männen och kvinnorna omkring gör allt för att han inte skall tro att han är märkvärdig, skriver Berg och fortsätter:

"Ingen synd är större än högmodet. Den grundlag som gäller är Jantelagen. Bland sanfolken är den stenhård."

Experiment har visat att människan besitter en viss naturlig aversion mot "översittare, mobbare, despoter, skrävlare och skränfockar" skriver Berg. Han menar att vår inbyggda Jantelag gör att vi uppskattar de ödmjuka och älskar de duktiga utan att göra något väsen av det. Den är en förutsättning för jämlikt delande. Men han avstår från att dra slutsatserna för vad det innebär för ett modernt samhälle.

För det första kan knappast moderna människor ha en lika stark inbyggd "Jantelag" som de stillastående bushmännen i Kalahari. Det förefaller uppenbart att folk med mindre aversion mot individer som varit framgångsrika också dragit kollektiv nytta av någras framstegsanda. De lever inte längre som på stenåldern.

För det andra kan inte ett romantiskt framhållande av den ädle vildens dygder i form av hur sanfolken i Kalahari ödmjukar sig och avvisar all framåtanda ha någon bäring på hur vi ska bete oss i det moderna samhället. En sak är att vi inte gillar skrävlare, en annan att vi inte undertrycker de framgångsrika (nåja inte så mycket att vi står stilla).

Ska vi återinföra Jantelagen? Och om vi verkligen ville det, hur skulle det gå till?

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, Jantelagen, Lasse Berg, altruism, socialism, framsteg, filosofi, politik på intressant.se

Bondesamhället orsak till krigen?

Människans natur är egentligen snäll och vänlig som Kalaharifolkets hävdar vänstern. Det var först vid övergången till jordbruk som egoismen dök upp. Men annan forskning visar att vår natur inte är så snäll. Det är orealistiskt att försöka med ett samhälle byggt på altruism.

Nästa vecka kommer författaren Lasse Berg ut med en ny bok som belyser människans natur. Den har titeln Skymningssång i Kalahari (Ordfront 2011) och där fortsätter han att argumentera för att den mänskliga naturen är medfött god. Men någonting hände med människan när jordbrukssamhället etablerades. Då framträdde en egoistisk människa, som tydligen inte uppträder i enlighet med sin natur.

Jag har tidigare skrivit en kritisk bloggartikel (nov-05) om Bergs förra bok med titeln Gryning över Kalahari. Där drev han samma tes. Den nya boken borde alltså innehålla nya argument för människans medfödda altruism. Något sådant antydde dock inte Berg i radioprogrammet Nordegren i P1 igår. Vi får väl se.

Vad man preliminärt kan fundera på är hur en genetisk, altruistisk egenskap som går ut på att gynna den egna gruppen skulle vara förenlig med människans faktiska (krigiska) uppträdande de senaste 3 000 åren. Det typiska för människan under 90 000 år av de senaste 100 000 åren är samarbete och inte krigiskhet, enligt Lasse Berg. Den lilla nomadiserande gruppen av jägare och samlare sände ut små patruller som kom tillbaka med byte. Till skillnad från djuren delade människorna med sig till hela gruppen. Man kunde inte ljuga, med mungiporna drypande av fett från bytet, och säga att det inte blev något resultat av jakten, sade Berg.

Naturfolken levde efter traditioner som kunde ses som oskrivna lagar. Denna reglering av hur bytet skulle fördelas inom Kalaharifolket beskrivs av Elizabeth Marshall Thomas i boken The Harmless People (1959) på följande sätt:

"Gemsen har försvunnit... Gai fick två bakben och ett framben. Tsetchwe fick kött från ryggen. Ukwane det andra frambenet, hans fru en av fötterna och magen, de unga pojkarna tarmar. Twikwe hade fått huvudet och Dasina juvret."

Det kan förefalla som att fördelningen är ojämn. Men det var Gai som hade nedlagt gemsen och han skulle därför ha mer än de andra. I det långa loppet äter dock ingen mer än någon annan enligt Marshall Thomas.

Om vi utgår från att detta fördelningsbeteende avspeglar människornas ursprungliga genetiska egenskaper kan vi konstatera att det innehåller ett visst inslag av incitament, som bygger på egenintresse. Dessutom fanns ett element av tillmötesgående (Gai gav köttet åt Dasina för att hon var hans svärmor). I det långa loppet förefaller systemet ha byggt på principen om "tjänster och gentjänster" - alltså ett implicit handelsutbyte. Om detta var spontant (medfött) eller frambringat genom fruktan för repressalier (ogillande, utfrysning) framgår inte.

Forskaren Ernst Fehr har genom experiment med "ultimatumspelet" kunnat konstatera att moderna människor är benägna till att på egen bekostnad bestraffa andra som inte delar med sig tillräckligt jämnt. Gränsen går vid 25/75-fördelning och redan vid 40/60-fördelning är det en del som börjar bestraffa (bloggart dec-07). Andra forskare (Wallace et al) anser att drygt 40 procent av denna egenskap är medfödd. Egenskapen varierar dessutom geografiskt och mellan olika kulturer (bloggart juli 2010). Generellt är bestraffningsbenägenheten störst i moderna, utvecklade samhällen där erfarenheten av möten med okända är mer utbredd.

Den moderna människan har enligt andra experiment gjorda av Fehr en egenskap av att vara tillmötesgående mot medlemmar i den egna gruppen, vilket kan bedömas som en till avsevärd del medfödd egenskap eftersom även små barn har den. Detta är en första förutsättning för samarbete (bloggart mars-10). Att dela med sig genom egna uppoffringar var dock inte utbrett när det gällde sannolikt medfödda egenskaper (bloggart sept-08 ). Men ju äldre barnen blev desto större blev benägenheten för altruism (det gällde dock inte mot främlingar). Och egenskapen missunnsamhet mot främlingar var utbredd med en extra stark effekt hos pojkarna (F 3).

Vad kan vi dra för slutsatser av dessa experiment? Dagens genetiska egenskaper tycks inte skilja sig från Kalaharifolkets. Om detta folk är representativt, vilket Berg menar, skulle vi kunna utesluta att den moderna människans genuppsättning skulle ha förändrats av de senaste 100 000 årens starka befolkningsökning. En hypotes skulle annars kunna vara att endast de mest krigiska folkgrupperna kunde överleva när utrymmet blev mindre pga befolkningsökningen. Detta skulle speciellt i Eurasien ha kunnat medföra en stark selektion när 80 procent av folkmängden gick under i samband med den senaste istiden.

De som företräder uppfattningen om människans "egentliga godhet" menar istället att etableringen av jordbrukssamhället förändrade människans beteende, trots de genetiskt goda förutsättningarna, till att bli krigiskt och egoistiskt. Den kulturella förändringen med äganderätt till mark och en mera hierarkisk arbetsfördelning skulle alltså ha förstört den ursprungliga altruismen när det kom till faktiskt beteende. Denna hypotes ger många mer utopiskt lagda socialister fortsatt hopp.

Evolutionsbiologin har hittills inte funnit några belägg för medfödd altruism. Detta beror på att den tidigare tron att individer kunde offra sig för artens bästa inte stämde matematiskt. En altruistisk genuppsättning som är till nackdel för individen själv kan inte fortplanta sig tillräckligt mycket för att sprida sig i populationen. Genetisk altruism kan bara förekomma för mycket närbesläktade individer. Det skulle vara sensationellt om Lasse Berg hade upptäckt en folkgrupp som var medfött altruistisk.

Det sannolika är istället att människans medfödda godhet överdrivs och att latent ondska förbises. När jordens befolkning bara var några miljoner var kanske orsaken till att det inte finns belägg för krigsoperationer att det fanns gott om utrymme och försörjningsmöjligheter. Små grupper som inom sig kunde samarbeta genom att visa tillmötesgående i allmänhet men ofördragsamhet mot fuskare kunde förkovra sig utan att några individer behövde offra sig. Detta skedde inte utan friktioner, som ibland hade dödlig utgång. Mordfrekvensen hos Kalaharifolket motsvarar enligt Berg i praktiken den i Detroit och Washington (29 per 100 000 manår).

Vad händer när ett folk med sådana gener utsätts för konkurrens från andra folk? Enligt en hypotes framförd av Samuel Bowles (blart juni-09) har det nästan permanenta krigstillståndet under förhistorisk tid befordrat utvecklandet av altruism inom den egna gruppen (parokial altruism). Enligt Fehr et al har krigsoperationer kunnat medföra att det nu bland män finns en större benägenhet till missunnsamhet mot utanförstående (F 3). Det finns också en större manlig pariokal altruism (F 2).

Om vi ändå bortser från dessa rön kan frågan bli: skulle en mindre omorganisation av dagens samhälle kunna återskapa det idylliska stenålderssamhällets sociala relationer? En första svårighet är att organisera produktionen av basbehovet av mat, bostad, värme, kläder och hälsa på en rimlig nivå. Detta förutsätter arbetsspecialisering och lönearbete. Redan detta öppnar för konkurrens, löneskillnader och mekanismer för att få tråkigt och tungt arbete utfört. Det är uppenbarligen omöjligt att göra en "mindre förändring" för att återskapa ett mer idylliskt samhälle.

Då återstår att göra en stor omorganisation. Det rör sig om ingenting mindre än att organisera ett modernt Utopia utan lönearbete och helt kollektivt. Ska detta då göras för hela samhället genom en tvångsbaserad omvälvning? Eller är det möjligt att organisera i liten skala för dem som är mest intresserade? De tidiga försöken att upprätta socialistiska mönstersamhällen har alla misslyckats. Och de israeliska kibbutzerna befinner sig på stark tillbakagång. Endast en fjärdedel återstår med det ursprungliga konceptet.

Slutsatsen måste bli att människans natur inte är så godhjärtad och kollektiv som Kalaharifolkets beteende ger sken av. Bedömare som Lasse Berg ser egenskaper som inte finns nedärvda. Beteendet är istället en följd av den utsatta miljö där folket lever (Kalahariöknen). Det kollektiva samarbetet är ett nödtvång eftersom alternativ saknas.

En analogi kan göras med Kibbutzerna. När dessa väl hade etablerats för 100 år sedan fanns det relativt länge inga synliga alternativ för deltagarna. Men under intryck av omvärldens utveckling framstod det fattiga och kollektiva kibbutzlivet som alltmer oattraktivt. Privatiseringar blev alltmer lockande. Min hypotes är att också Kalaharifolket kommer att välja samma väg vid om kontakterna med den moderna civilisationen blir intima.

Teorin att bondesamhället lät människans egoism få utlopp är en konstruktion av romantikern J J Rousseau. Jordbruk måste dock snarare ses som en lösning på problemet att befolkningstrycket medförde krig om de allt knappare resurserna. Det var en innovation som minskade krigen. Att befolkningsökningen fortsatte medförde också fortsatt kamp mellan folkgrupperna. Och där finns ingen altruism mot främlingar som skulle ha lett till en fredligare utveckling.

[Uppdatering 5/3: Utdrag från Adlibris' beskrivning av Skymningssång: "I miljontals år levde våra förfäder ett stillsamt liv som samlare mellan Afrikas öppna horisonter.
Men för 10 000 år sedan gav sig plötsligt hela mänskligheten ut på en resa utan karta. Vi ändrade helt livsstil, blev jordbrukare, flyttade in i städer, skapade civilisationer, fick bråttom, började slåss. Detta sedan två av det moderna livets mest avgörande påfund beskattning och byråkrati rullat som en tsunami över världen." (emfas här)]

[Uppdatering 9/3: Recension av Lars Linder i DN, recension av Fredrik Sjöberg i SvD ; 23/3: Torbjörn Kvist SvT] Min egen recension 29/6-11

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, Lasse Berg, Kalahari, jordbruk, krig, egoism, altruism, Fehr, solidaritet, kibbutz, socialism, filosofi, politik på intressant.se

Economic man bekräftas av egoistiska vårdbiträden

När lika hög ob-ersättning på Karolinska införs tänker de flesta försöka byta jobb. Det finns tydligen inget stöd för altruism eller jämlikhet hos de anställda. Det är istället egenintresset som styr människan.

Den erfarna vårdpersonalen på Karolinska universitetssjukhuset tänker säga upp sig. Det berättas i en artikel i DN igår 19/2 (ej onl) av vårdreportern Annika Folcker Aschan. Anledningen är ett nytt system för ersättningen vid kvälls- och helgarbete.

Hittills har de mest erfarna sjuksköterskorna, barnmorskorna och undersköterskorna, som också haft högst grundlön, också haft mest i ob-ersättning. Men nu inför Karolinska ett system som ger "samma ersättning åt alla, oavsett hur hög grundlönen är". Det är inte fråga om några besparingar för sjukhuset, poängterar personaldirektören Lena Freijd. Officiellt motiveras reformen med bättre kostnadskontroll.

Men det framgår att reformen är en typisk omfördelning i lönesystemet där några kommer att få det väsentligt bättre medan andra får stora försämringar. Barnmorskan Susanne Einarsson Ringertz kommer att få 3 500-6 000 kronor mindre i månaden. Hon tror att alla hennes kollegor söker nya jobb, en del har redan sagt upp sig.

Detta är enligt min mening ett exempel på ett första steg för att skapa lika lön för alla i enlighet med en klassisk egalitär ideologi. De duktiga avstår till de mindre produktiva, de erfarna avstår till nybörjarna. Så såg den ursprungliga kommunismen ut omsatt till dagens samhälle. Det var altruism och jämlikhet som skulle råda.

Om man inte kan sin nationalekonomi, som ledningen på Karolinska, så förstår man inte att människan i verkligheten är en egenintresserad, rationellt kalkylerande nyttomaximerare - dvs vad som nationalekonomin kallar "economic man". Om man sänker vissas ersättning för att ge den åt andra kommer de förfördelade att rationellt nog försöka öka sin egen nytta genom att byta jobb. De som hävdar att teorin om economic man inte stämmer har fel. Det visar vårdpersonalens reaktioner.

"Det här innebär att väldigt många sjuksköterskor kommer att sluta och att Storstockholms slutenvårdsproduktion sjunker drastiskt", säger Nina Lahti, sjuksköterska på hjärtintensiven på Karolinska i Huddinge i DN-artikeln. Vårdkrisen förvärras av vanföreställningar om människans natur är min slutsats. Teorin om economic man bekräftas.

Andra bloggar om: economic man, egoism, egenintresse, altruism, osjälviskhet, jämlikhet, solidaritet, människans natur, sjukvård, nationalekonomi, filosofi, politik på intressant.se

Varför blev det uppror i Egypten?

Är det altruism som har möjliggjort upproret i Egypten? Det påstår en professor i DN. Forskningen har inte kunnat belägga en utbredd sådan egenskap. Snarare är det människans hämndbegär i en situation där man kan uppleva oförrätter som gett näring till upprorsandan.

I en artikel på DN Debatt 12/2 spekulerar Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi i Stockholm, kring orsakerna till förtrycket i Egypten och orsakerna till att det kunde bli ett uppror. Han relaterar först tre olika teorier om varför förtryck kan vidmakthållas. Därefter menar han att människornas altruism (åtminstone temporärt) var orsaken till att det kunde bli ett uppror. Men han har inga referenser till Ernst Fehrs forskning, som ger bättre förklaringar.

Det naturliga för en analys av långvarigt förtryck har jag föreställt mig vara att utgå från den spelteoretiska konstellation som brukar kallas "hök och duva". Detta nämner Tännsjö inte. En enkel spelmatris ser ut som den här till höger. I H&D kan både spelare X (radspelaren) och spelare Y (kolumnspelaren) förtrycka den andre. Det mest lönsamma för X är att spela hök (svek) när Y spelar duva (samarbete). Då blir utfallet 4 för X och bara 2 för Y. Men det kan lika gärna bli tvärtom. Det är tillfälligheternas spel som avgör vem som får övertaget.

Spelet kallas också "chicken" och ett vanligt exempel är ett arrangemang där två bilförare kör på kollisionskurs mot varandra. Den vinner som sist väjer. Den som först väjer blir "chicken" och om ingen väjer blir det katastrof med utfallet i nedre högra hörnet i matrisen.

Översatt på samhället med två konkurrerande grupper som försöker få övertaget blir den ena segrare - en hök som förtrycker duvan. Den förlorande gruppen måste uppenbarligen fortsätta att spela duva eftersom byte av strategi skulle föra båda spelarna in i det sämsta utfallet i det nedre högra hörnet. Det är bättre att vara en exploaterad duva än att göra uppror mot höken varvid alla förlorar.

Det finns alltså en spelteoretisk förklaring till att de förtryckta finner sig i att bli förtryckta. Det finns också en förklaring till att de som spelar hök vill göra det billigare att förtrycka duvorna genom att lansera en ideologi om att förtrycket är "naturens ordning" eller liknande och därför ingenting att göra något åt. Då behöver förtryckarna inte avstå lika mycket resurser till en beväpnad våldsapparat för att vidmakthålla makten. Detta var Tännsjös första teori som han inte sade sig tro på.

Tännsjös andra teori är att de förtryckta måste förhindras att kommunicera med varandra. Varje ansats till att försöka samordna ett uppror skulle mötas med gravt våld. Exemplet är fångarna i Sing-Sing som blev skjutna på fläcken om de försökte prata med varandra i stenbrottet (på 1800-talet). Det är klassisk förtryckarteknik och förklarar varför de härskande för det mesta slår ner på till synes obetydliga övertramp med oproportionerligt våld.

Den tredje teorin kommer från Chicago-ekonomerna och går ut på att människan är egoistisk. Därför är det inte lönt att försöka göra uppror eftersom risken är stor att man blir skadad eller fängslad. Bättre är att agera "fripassagerare" och låta andra ta stöten. Själv kan man varken göra till eller ifrån. Denna teori illustrerar varför Y inte vill byta strategi och flytta sig från nedre vänstra rutan till den nedre högra. Och i "chicken" att fegisen plötsligt skulle låta bli att väja och orsaka båda förarnas död. Det ligger tyvärr mycket i Chicago-ekonomernas teori, medger Tännsjö.

Emellertid kan folk genom någras exempel bli altruistiska och delta i ett uppror, menar Tännsjö. Denna altruism kallar han också solidaritet. Finns det verkligen tillräckligt många som har dessa egenskaper för att det ska kunna bli uppror? Det diskuterar Tännsjö inte. De experiment som Ernst Fehr gjort med barn tyder inte på att det finns någon utbredd sådan egenskap (sammanfattande blart okt 2008). Endast 12 procent av de äldre barnen var beredda att ge bort godis som de kunde få själva.

Däremot finns det en annan egenskap som inte får förväxlas med altruism som kan vara en del av förklaringen till att det kan bli uppror. Fehr har i experiment med det s k "ultimatumspelet" m fl spel kunnat konstatera att det finns en vilja att hämnas oförrätter. Detta hämndbegär kallar han eufemistiskt en vilja till "altruistisk bestraffning". Huruvida denna egenskap är medfödd eller ej vill Fehr inte ta ställning till (blart juni 2005). Detta har dock mindre betydelse i frågan om upproret i Egypten.

Orsaken till att det kunde bli uppror ligger sannolikt i att de härskande blivit avtrubbade i sin terrorverksamhet mot befolkningen. Mubarak är ingen Stalin. Släpper man igenom vissa ohörsamheter kommer kväsandet av dessa sedan att bli svåra. De åtgärder som måste vidtas blir lätt så drakoniska att den härskande gruppen tvekar och gör för litet. De begränsade motåtgärderna upplevs då lätt i sin tur som oförrätter som måste hämnas. Viljan att ge igen mot en inte alltför farlig kravallpolis stimuleras. Följden blir en självförstärkande process som bara kan stoppas med mycket drastiska och blodiga metoder. Eftersom en trött diktator utan "Stalin-praktik" drar sig för att vidta riktigt vedervärdiga motåtgärder kommer han till slut att förlora.

Det är alltså inte en fråga om plötslig altruism hos egyptierna eller andra revolutionärer som bidragit till upprorsviljan. Tvärtom måste man se upp med den egoism som ofta finns bland revolutionära grupper. Både de franska och den ryska revolutionerna togs efterhand över av grupperingar som såg sin chans att själva gripa makten i den turbulens som upproren orsakat.

De yttersta orsakerna till ett gryende missnöje, som kan ge upphov till kravaller, har ofta varit tillgången på mat. Det gäller i de två ovannämnda fallen och också i Egypten med stigande matpriser. Detta betyder inte att man ska förfalla till historiematerialistiska förklaringar som professor Erik Svensson. Han brukar annars förfäkta tesen om människans medfödda goda natur men i fallet Egypten tar han till marxistiska förklaringsmodeller. Det har vänstermannen Tännsjö ändå avstått ifrån.

Andra bloggar om: Egypten, revolution, uppror, altruism, egoism, osjälviskhet, solidaritet, människans natur, Ernst Fehr, diktatur, förtryck, spelteori, filosofi, samhälle, politik på intressant.se ; A Fagerl

EU bygger inte på altruism?

Tyskarna ser skeptiskt på räddningspaketen till oansvariga sydeuropeiska länder som utnyttjat euron för att kunna låna. Här ställs krav på transfereringar till oförtjänta. Tyskarna känner sig lurade. Någon altruism verkar inte finnas.

Idag 27/11 skriver Richard Swartz på DN:s ledarsida en kolumnartikel med substans: "EU måste bli mer likt Tyskland". Han inleder med en beskrivning av hur tyskarna genom idogt arbete skaffade sig en stark valuta i form av D-marken med köpkraft och stabilitet. Det ville också övriga européer ha eftersom man mest haft erfarenheter av mjuka valutor. Den starka D-marken försvann. Euron kom i dess ställe.

I en annan artikel i DN idag, som handlar om Portugal och dess sparpaket, beskrivs eurons välsignelser så här:

"Eurointrädet 1999 blev rena bingovinsten för Portugal. Räntorna, som i början av 90-talet var uppe i 10–12 procent, sjönk till 2 procent. Det blev billigt att låna, både för företag och privatpersoner, både till investeringar och konsumtion. "

Men vad man glömde bort enligt Swartz var att myntet har två sidor. Att hålla sig med euron kostar på:

"Trodde någon europé att han skulle kunna ta över tyskarnas valuta utan att samtidigt förtyska sig så tog han fel. D-markens bortglömda baksida var hög arbetsproduktivitet, ordning och reda, ingenjörskonst och sparade pengar i stället för lån på banken. Det är ingen slump att det är tyskar som bygger bilar och sydeuropéer som serverar kaffe på uteserveringar."

Detta är knappast ett politiskt korrekt påstående. Men korrektheten tenderar att erodera när Europa närmar sig avgrundens brant. Länge har EU-retoriken drivits i termer att fattiga delar av Europa ska hjälpas genom utvidgning av EU. På något sätt har man föreställt sig att unionsarbetet skulle höja levnadsstandarden i de fattiga länderna. Och till en början såg det ut så. Men vad man inte såg var att de fattiga i stor utsträckning utnyttjade att de fått en stark valuta utan att ha gjort sig förtjänta av det.

Nu försöker regeringen i Berlin, skriver Swartz, att övertyga de tyska skattebetalarna att de solidariskt måste betala för de européer som kommit på obestånd för att rädda euron. Men det är inte lätt att vädja till tyskarnas altruism. Swartz skriver:

"Men risken finns att de tyska skattebetalarna inte bryr sig om euron utan snarare kommer att se sig som lurade: av lögnaktiga greker som inte vill lägga om livsstil och av diverse andra europeiska latmaskar som ägnat sig åt att gå i förtidspension eller sorglöst bygga hus för pengar deras banker billigt lånat ut till dem. Och dessutom lurade av den egna politiska klassens retorik om EU och Europa som de börjat misstänka döljer verkligheten – en union för allas vårt bästa, javisst, men på väg att bli till en transfereringsunion, en gemenskap där just Tyskland ska ta hand om de andras bekymmer. Alltså skulder."

Den enda hjälpen är enligt Swartz att "EU blir mer som Tyskland än tvärtom". Men det är lika sannolikt som att kunna lyfta sig själv i håret, menar han. "Vi kan då inte utesluta att Tyskland säger adjö till de flesta av oss."

Är det verkligen så illa? Ser vi nu början till slutet för euron? Enligt den konventionella syn som är rådande ser tyskarna alla krav på räddningspaket som ett krav att de själva ska sänka sin levnadsstandard för att hålla uppe spenderandet hos de sangviniska och oansvariga sydeuropéerna. Det är ett krav på tysk altruism som tyskarna inte godtar. Men till betydande del är räddningspaketen finansiella och kommer inte att reducera den tyska levnadsstandarden på något avgörande sätt så länge som de lyckas att stabilisera de hjälpta länderna.

Grekland och Portugal är genom sina stora handelsunderskott på 10,8 respektive 10,0 procent av BNP (SEB nov, s 15, pdf) år 2010 länder som klart lever på andras bekostnad. Men Irland har bara ett underskott på 2,7 procent av BNP och Spanien 5,2 procent. Meningen är att skulderna ska betalas tillbaka. Men genom att skapa oro på finansmarknaderna med flera uttalanden från Angela Merkel om att privata investerare ska lida förluster skapar man lätt den situation som man ytterst vill undvika: en definitiv nedskrivning av utlandsskulderna.

Ett yttersta bevis för altruism är att efterskänka skulderna för de fattiga länder som trodde de kunde leva loppan på lånade pengar när de fick eurons fördelar. Den altruismen kan dock sannolikt enbart förverkligas till priset av nedmonteringen av euron och kanske också en kraftig reträtt från EU-samarbetet. Så kan det gå när politikerna är uppfyllda av godhet och en orealistisk människosyn i form av tron på att de hjälpta automatiskt ska skärpa sig och bli lika goda.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Tyskland, altruism, sydeuropa, PIIGS, Portugal, skulder, utlandslån, nedskrivning, euron, Europa, solidaritet, kris, ekonomi, politik på intressant.se

Kan "economic man" inte vara generös?

Den egenintresserade människan kan utanför det ekonomiska livet visa generositet. Men experiment visar att löntagare i Missouri är mest benägna att framtvinga "generositet" hos motparten. Falsifierar detta postulatet economic man som Norberg tror?

Den nationalekonomiska mikroteorin bygger på tre enkla antaganden som brukar sammanfattas i begreppet economic man: att människan är en rationell, nyttomaximerande "egoist". Det där med "egoist" kan omedelbart leda till missförstånd. Därför brukar en del nationalekonomer istället anta att folk visar egenintresse i ekonomiska frågor.

Men nationalekonomins grundpostulat lämnar inte de vänsterintellektuella någon ro. De vill till snart sagt varje pris bevisa att nationalekonomin har en felaktig och torftig människosyn. Att folk är dumma är en invändning som dock inte är särskilt populär. Och att många inte är maximerare utan istället "satisfierare" är alltför sofistikerat för att övertyga ett större antal. Då är det lättare att påstå att det finns oegennyttiga människor som rentav representerar människosläktets sanna (och medfödda) natur.

Det är att göra det lätt för sig. Nationalekonomins economic man är ju en abstraktion för att man ska kunna utveckla en teori om hur människor i allmänhet beter sig i det ekonomiska livet. Denna teori säger ingenting om hur varenda människa beter sig. Och den säger ingenting om hur folk beter sig på andra områden i livet än när det gäller uppträdandet i opersonliga ekonomiska relationer.

Redan nationalekonomins fader, moralfilosofen Adam Smith, konstaterade år 1776 att det inte är bagarens och slaktarens välvilja som gör att vi enkelt kan få vår middag på bordet. Den religiösa föreställningen att samhället inte bara borde utan faktiskt också organiseras med tanke på vår nästas välfärd fick 1776 sin dödsstöt. Adam Smith pekade på det "moraliskt fula" som alla som ville kunde iaktta - nämligen att det var bagarens och slaktarens egenintresse som ledde till det goda resultatet att samhället kunde fungera ekonomiskt på ett ganska avancerat sätt.

Nu tycks denna insikt bli alltmer uttunnad. Ekonomer med empirisk beteendeinriktning gör experiment som sägs visa att människan egentligen är oegennyttig och har värderingar som gillar jämlikhet och utjämning (t ex nobelpristippade Ernst Fehr). Ofta använder man sig av de s k ultimatum- och diktatorsspelen. Nu senast är det en kanadensisk antropolog, Joseph Heinrich som låtit utföra experiment med ultimatumspelet bland drygt 2 000 personer över hela världen och forskarna konstaterar att generositeten blir större ju mer modern och marknadsbaserad kulturen var som försökspersonerna levde i.

Den liberale skribenten Johan Norberg beskriver resultaten i en krönika i DI 1/6 och i en kortverson på sin blogg 1/6 utifrån en artikel i Science. Ultimatumspelet bygger på att den ena försökspersonen får dela en summa pengar med en okänd person. Denne kan blockera hela fördelningen om han eller hon är missnöjd med den andel som föreslås av den första personen. Då blir det inga pengar till någondera personen.

Heinrichs resultat visar att de mest blockeringsbenägna fanns i en grupp lönearbetare i Missouri med påföljd att den första försökspersonen i spelet erbjöd motspelaren en större ("generösare") andel. Den grupp som var mest samarbetsvillig trots ogenerösa erbjudanden var en grupp nomader i Tanzania. Här handlade man som det anses att teorin om economic man presumerar: Det är bättre att få något litet än ingenting alls.

Hur ska man tolka detta? Det förefaller i varje fall uppenbart att generositet, altruism och föreställningar om rättvisa som att dela lika inte är någonting medfött. Istället är det ett inlärt beteende som befordras av marknader med många möten mellan förhandlande individer. Forskarna beskrev det som att ju större erfarenheterna av att köpa, byta och sälja var, desto mer "rättvisa" var försökspersonerna. Det låter litet tendentiöst.

Ett spel som innebär att man ska dela något som ingendera parten bidragit till genom egen ansträngning är inte en särskilt realistisk verklighetsbeskrivning. Det "regnar inte manna från himlen" som den liberale filosofen Robert Nozick uttryckte saken. Därför är det inte så enkelt att dra några långtgående slutsatser om relevansen hos postulatet om economic man.

Ultimatumspelet i olika kulturer avspeglar nog mera hur frekvent man uppfattar att en delning av en vinst är. En nomad delar ett ekonomiskt resultat med okända mycket sällan medan en lönearbetare vet att pressa ut så mycket som möjligt från sin arbetsgivare - annars kan man gå till någon annan eller strejka. Men jag tror inte att en lönearbetare i Missouri skulle vara benägen att sälja sin villa till ett lägre pris i onödan till en okänd för att kunna känna sig "generös". Det är ju vad ultimatumspelet indikerar och det strider helt mot antagandet om egenintresset för economic man.

Ultimatumspelet manifesterar lika gärna ett slags rationell egoism. En företagare i Missouri kan ha uppfunnit en ångdriven tröskmaskin som ökar jordbrukets produktivitet ofantligt. Men han vet att lantarbetarna som ska sköta den måste få del i vinsterna från detta framsteg - trots att de inte lagt två strån i kors för att bidra till detta framsteg. Ja, i själva verket kommer lantarbetarna att ta 99 procent av vinsten efter en tid eftersom de kan ställa som ultimatum att inte arbeta med maskinen om de inte får mycket mera betalt.

Därför kan man inte se "rättvisa" (i fördelningsfrågor) som en isolerad företeelse. I ett feodalt samhälle med livegna skulle en ångdriven skördemaskin enbart berika feodalherren/uppfinnaren. Vore inte det rättvist? Eftersom ett feodalsystem är ofritt jämfört med en perfekt marknadsekonomi kommer en "rättvis" fördelning att se annorlunda ut i den senare. Där kommer arbetskraftens marginalproduktivitet att bestämma den ekonomiska fördelningen.

Fortfarande kommer dock "economic man" att kunna dela med sig till släktingar och vänner - samt visa generositet i välgörenhetsinsamlingar och liknande. Att sådant kan förekomma visar inte att nationalekonomins teori om vad som händer i opersonliga ekonomiska mellanhavanden skulle vara fel. Inte heller behöver vi som Norberg medge att "de ekonomiska modellerna" inte motsvarar människans beteende bara därför att löntagarna/kunderna tar det mesta av uppfinnarnas/entreprenörernas ekonomiska framsteg i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om economic man, egenintresse, människans natur, altruism, generositet, ultimatumspelet, egoism, moral, marknadsekonomi, rättvisa, Johan Norberg, ekonomi, politik på intressant.se