Bankstödet kommer inte att öka Spaniens import

Ett finansiellt stöd till bankerna i Spanien betyder inte att andra euroländer måste göra reala uppoffringar. Detta skedde inte i Irland 2010. Inte ens om bankstödet misslyckas måste euroländernas skattebetalare drabbas av skattehöjningar. Det gäller bara att undvika "credit crunch".

Spaniens båda problem, förlusttyngda banker och recession med budgetunderskott, tenderar båda att göra placerarna skeptiska. De kräver därför höga räntor för att ändå låna ut pengar till Spanien vilket gör situationen än värre på längre sikt. Om bankerna står inför omfattande konkurser genom att förlusterna ätit upp det egna kapitalet, måste de rekapitaliseras snabbt. Annars inträffar en plötslig försämring av den spanska ekonomin genom att bankerna inte längre kan fungera som kreditgivare till företagen m fl utan istället börjar säga upp krediter urskiljningslöst. Det kallas "credit crunch" och kommer att öka arbetslösheten oerhört.

In i det längsta försökte Angela Merkel och EU-garnityret förhala räddningsinsatserna genom att prata om långsiktiga reformer. Men på toppmötet 29/6 verkade det som om de fick ge sig. Ett stöd på upp till 100 mdr euro ställdes i utsikt till de spanska bankerna. Hollands statsminister Mark Rutte och Finlands finansminister Jutta Urpilainen gjorde dock sitt bästa för att efteråt torpedera uppgörelsen genom olika juridiska spetsfundigheter. Finland gick så långt att man antydde utträde från euron hellre än att vlja ge stöd till de svaga länderna. Det ökade naturligtvis åter osäkerheten på kapitalmarknaderna.

När det gäller bankstödet till Spanien är situationen litet speciell och egentligen lättare än när det gäller det allmänna stödet till olika stater. Normalt är bankstöd en fråga för centralbanken. Men Spanien har ingen centralbank i egentlig mening utan ska förlita sig på ECB. Men inte heller ECB fungerar som en centralbank och därför finns det risk för att det blir bankrusningar gentemot de spanska bankerna. En mera långsam uttagningsaktivitet har f ö pågått länge. 

Det gäller alltså att trots euron klara att det inte blir uttagningsrusningar i närtid och att bankerna inte heller tvingas gå i konkurs för att primärkapitalet blivit för litet till följd av de senaste årens förluster. Därför måste både lån och nytt primärkapital tillföras utifrån. Räddningsinstitutionerna EFSF och ESM måste inte bara låna ut pengar till de spanska bankerna utan också investera primärkapital i dem. Detta ska tydligen ske genom någon mellaninstitution som inte är spanska staten. Statsskulden bör ju inte öka. Det är denna "mediär" som ska få lånen från räddningsfonderna.

Om man lider av finansiell illusion tror man att 100 mdr euro till bankerna betyder att Europas skattebetalare, de flesta är tyskar, ska drabbas av skattehöjningar med detta belopp. Men bankerna behöver inte dessa pengar i real mening utan enbart på juridiska grunder. De ska inte använda de varor som tyskar och andra måste avstå ifrån om skatterna måste höjas. Likadant var det i Irland 2010 när landet fick ett stort stöd från EMU-länderna för att ytterst finansiera det jättelika bankstöd som regeringen beviljat bankerna (bart aug-11). Irland ökade inte sitt bytesbalansunderskott.

I normalfallet innebär ett bankstöd att de gamla ägarna förlorar sitt kapital och att en tillfällig statlig ägare tar över banken och driver den vidare. Av psykologiska skäl kan man bilda en särskild bank som tar över alla dåliga krediter så att det lättare går att lita på de kvarvarande bankerna. När landets ekonomi så småningom förbättras kommer bankerna också att gå bättre. Den statliga intermediären kan då sälja sina innehav av primärkapital och få tillbaka pengarna. Det lånekapital som sattes in i inledningsskedet torde kunna betalas tillbaka redan då risken för bankrusningar gått över och normala kreditorer avlöser intermediären.

Det katastroffall, som alla verkar se som en överväldigande risk, tycks gå ut på att bankerna inte går att rädda. Trots nytt primärkapital och lånestöd går de ändå i konkurs och de insatta, utländska pengarna går i stort sett förlorade.  Spanien får under en tid hanka sig fram utan banker och genomlida en förfärande depression orsakad av credit crunch. Men detta senare fenomen har också egenskapen att pengarna försvinner. Någon ökad import kommer Spanien inte att kunna uppnå med hjälp av det utländska stödet - snarare kommer importen att minska pga depressionen. En katastrof för Spanien betyder alltså inte att andra länders skattebetalare måste avstå reella resurser genom det misslyckade stödet.

Det är en illusion att tro att ett finansiellt fenomen som en förlust också för med sig en real produktionsomfördelning. Konsekvenserna av en förlust blir de juridiska följder som man i rättssystemet bestämt ska inträffa. Ett trivialt fall är att fordringsägaren anses ha kommit på obestånd och måste upphöra med verksamheten. Förlusten för då med sig att ett fungerande företag som åstadkommer en viss värdeproduktion måste upphöra. Så småningom kan resurserna åter komma till användning i andra företag.

Om ett företag drabbas av en förlust men ändå kan överleva innebär förlusten att fordringarna måste avskrivas - dessa pengar försvinner. Formellt minskar det egna kapitalet i balansräkningen. För att öka detta de kommande åren kan företaget minska vinstutdelningen till ägarna och i nödfall begära mer pengar av dessa genom en nyemission av aktier. I fallet med ett misslyckat bankstöd kommer räddningsfonderna inte att få ränta på sitt utlånade kapital. Under kommande år måste räntan för övriga låntagare bli högre för att återskapa det förlorade kapitalet.Vitsen med räddningsfonderna riskerar att gå förlorad.

Emellertid gäller denna negativa konsekvens för räddningsfonderna enbart om de är hänvisade till upplåning på kapitalmarknaden för sin finansiering. Om utlåningen istället kan garanteras av ECB kan ECB köpa räddningsfondernas nyemitterade obligationer genom kvantitativa lättnader, QE. Räddningsfondernas förlorade kapital kan då återskapas genom nyskapade pengar via ECB. Inte ens de juridiska följderna av en credit crunch i Spanien behöver betyda att några reala följder inträffar för övriga euroländer. Det gäller bara att se till att Spaniens credit crunch inte flyttas till övriga euroländer.


DN. Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Tyskland, Finland, bankstöd, bankräddning, räddningfonder, EU, euro, EMU, skuldkris, ekonomi, statsbankrutt, nationalekonomi, politik på intressant.se