Under galgen lät Merkel bli att sänka Spanien och Italien

Att inte göra ont värre ses som en positiv utveckling för Europa. Men Merkel har gjort mycket för att hindra en välgörande tillväxt och borde kritiseras för detta. Nu är den viktiga frågan hur respiten ska användas för att få ordning på de svaga länderna - inte hur de ska hindras att ställa till problem långt in i framtiden.

Under natten till fredagen gick Tysklands förbundskansler Angela Merkel med på att låta EU:s räddningsfonder ge direkt stöd till svaga länders banker genom lån och kanske direkta rekapitaliseringsåtgärder samt att fonderna också ska få köpa krisländernas statsobligationer. Detta medför att räntorna kan hållas nere. Dessutom ska räddningsfonderna inte få förtur vid återbetalning av lån från bankerna, vilket också kan lugna investerarna och sänka räntorna.

Många bedömare samt också aktiemarknaden och räntemarknaden har upptagit beskeden från EU-toppmötet positivt. Dessa beslut skulle varit otänkbara för några månader sedan enligt EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Det är ett märkligt besked. Om Spaniens och Italiens kriser hade eskalerat till bankruttnivå redan för ett par månader sedan skulle alltså statsbankrutterna nu spridit sig över hela Europa.

Det borde vara självklart att några åtgärder måste vidtas när bankrutterna närmar sig i två av de största av Europas ekonomier. Men Merkel har nu i mer än två års tid gjort nästan allt hon kunnat för att bromsa konkreta räddningsoperationer. Motivet för detta uppgav hon för någon vecka sedan vara de legala hinder som EU:s regelverk sätter upp mot stödåtgärder. Man borde då fråga hur dessa legala hinder kan sättas ur spel genom "utpressningstaktik" från Spanien och Italien när det gäller den "tillväxtpakt" (120 mdr €) som Merkel gärna ville få igenom på toppmötet. Det var en av de långsiktiga åtgärder som skulle sättas in istället för konkreta insatser i det akuta skedet och som jag varnade för i min artikel 24 juni-12.

Att Merkel nu gör en omvändelse under galgen har hon redan fått hård kritik för av sina egna parlamentsledamöter i förbundsdagen. De har också låtit anmälningarna hagla över författningsdomstolen som inom en vecka kanske kommer med ett underkännande av hela den akuta delen av räddningsinsatser som EU:s toppmöte kom fram till. En av dessa är att räddningsfonderna ska tillåtas sätta in pengar direkt i svaga länders krisbanker istället för att låta pengarna först öka respektive lands budgetunderskott och statsskuld. Detta satte Merkel stopp för i ett tidigare skede trots att det borde varit självklart att en sådan ordning innebar att en stor del av pengarna då skulle kastas i sjön och inte få någon verkan (bart 2/6-12).

Det är tydligt att Merkels position på hemmafronten är mycket svag och att det ytterst är oförmågan att hantera en ganska utbredd, dogmatisk opinion både hos väljarna och hos vissa av parlamentarikerna som gör att hon inte vill förhandla om ens akuta insatser för att stabilisera den europeiska ekonomiska utvecklingen. Historiens dom över Merkel kommer att bli hård. Men redan idag borde hon utsättas för mer kritik. Det är självklart att EU på ett eller annat sätt måste undvika att kasta in regionen i totalt kaos. Den viktiga frågan är istället hur eurokrisen och skuldkrisen ska bekämpas mera varaktigt. Och då menar jag inte åtgärder för att på lång sikt kunna undvika en ny skuldkris i svaga länder, även om Europas ledare har en perverterad faiblesse att diskutera sådant istället.

Om euron ska räddas "till varje pris" måste dagens situation kunna visas gå mot en stabilisering utan att några ekonomiska eller politiska "under" ska inträffa. Vi kan inte räkna med att världskonjunkturen kommer att intensifieras så att Europas svaga länder kan öka exporten exceptionellt. Inte heller kan vi räkna med att bankunion, insättningsgarantier eller ens ett gemensamt finansdepartement i Bryssel för EMU-länderna kommer att klara att få upp tillväxten i de svaga länderna. Allt hopp sätts tydligen till att en drakonisk åtstramningspolitik inom ramen för orubbliga växelkurser ska göra en del företagare så förhoppningsfulla att de börjar investera i nya anläggningar med flera anställda och andra att starta nya företag som ger tusentals jobb.

Det skulle vara intressant att se en teoretisk kalkyl som visar att åtsramning i en stor del av Europa kan ge tillväxt samtidigt som växelkurserna hålls oförändrade. Och finns det något empiriskt exempel som visar att detta skulle vara en framkomlig väg? Är det istället kanske så att man ändå hoppas på ett under?

Läs även andra bloggares åsikter om http://bloggar.se/om/Merkel" rel="tag">Merkel, http://bloggar.se/om/euron" rel="tag">euron, http://bloggar.se/om/eurokrisen" rel="tag">eurokrisen, http://bloggar.se/om/skuldkrisen" rel="tag">skuldkrisen, http://bloggar.se/om/Europa" rel="tag">Europa, http://bloggar.se/om/EMU" rel="tag">EMU, http://bloggar.se/om/EU" rel="tag">EU, http://bloggar.se/om/r%E4ddningspaket" rel="tag">räddningspaket, http://bloggar.se/om/Spanien" rel="tag">Spanien, http://bloggar.se/om/Italien" rel="tag">Italien, http://bloggar.se/om/nationalekonomi" rel="tag">nationalekonomi, http://bloggar.se/om/%E5tstramning" rel="tag">åtstramning, http://bloggar.se/om/ekonomi" rel="tag">ekonomi, http://bloggar.se/om/politik" rel="tag">politik på intressant.se