Vem vill rädda Europa?

Önskan att hellre moralisera än att vidta ev kostsamma räddningsoperationer är ett hinder i stabiliseringspolitiken. Dessutom är synsättet med en analogi till hushållens ekonomi bidragande till hindren både i folkopinionen och bland ekonomer.

Vill Europas ledare rädda den europeiska ekonomin från att bryta samman i en akut arbetslöshetskris med enorma välståndsminskningar under många år? Ibland kan man fråga sig om det verkligen finns en enighet om målen. Det kanske är så att varje land egentligen struntat i hur det går för Europa bara man själv inte behöver göra uppoffringar för att bekosta räddningsinsatser. Sitter vi i samma båt?

Metaforen med den läckande båten där man grälar om vem som ska pumpa är belysande. Några säger att de vägrar pumpa eftersom det är de andra, som navigerat fel och skrapat upp en läcka, som bär ansvaret för nödsituationen. Det är inte mer än rätt att de får pumpa ihjäl sig medan de som skött sig tittar på. Om båten skulle sjunka har de missötsamma ändå fått sitt straff och de skötsamma kan drunkna med den rättfärdige fariséens leende på läpparna.

 Det har visats av ekonomen Ernst Fehr att människan har en benägenhet att uppleva tillfredsställelse av att få bestraffa andra som ses som moraliskt klandervärda (se översikt okt-09). Detta är även fallet om bestraffningen är förenad med uppoffringar för en själv. Därför talar Fehr om "altruistisk bestraffning". Sådana tendenser ser vi idag bland Europas väljare som upplever sig som skötsamma. De vill bestraffa de "lata grekerna" eller de lättsinniga spanjorerna och italienarna. Och svaga politiker utan ledaregenskaper mesar med, kanske tills tragedin är ett faktum.

Kan detta vara en förklaring till Angela Merkels märkliga agerande? Väljaropinionen i Tyskland verkar att ha piskats upp under lång tid av boulevardpressen. Merkel jagas både av egna och soialdemokratiska parlamentariker mfl som anmält hennes eftergifter till Spanien och Italien till författningsdomstolen. Från Finland rapporteras det likaså att statsministern anklagats för att ha överträtt sina befogenheter och han har inkallats till förhör i riksdagen som tidigarelägger sitt öppnande till augusti med anledning av EU-toppmötet. Som försvar åberopar statsministern att betalningarna till Spaniens banker inte kan komma på fråga innan en kontrollmyndighet för bankerna inrättats, vilket han bedömer tar ett år.

Europas stabiliseringspolitik sköts tydligen inte längre av ekonomiska experter utan av enkla föreställningar hos väljaropinionen som i brist på annan vägledning ser nationalekonomin i analogi med ett hushålls ekonomi. Med denna syn på världen blir moraliserandet över "de misskötsamma" helt naturligt. Politikerna får naturligtvis impulser även från experter och dessvärre har de varit oeniga om hur ekonomin fungerar på makroplanet. Den s k neoklassiska skolan har till en del understött de folkliga uppfattningarna om nationalekonomin. Politiker som inte kan något om ekonomi har därför tillämpat "minsta motståndets lag" och bedrivit stabiliseringspolitik utifrån ganska primitiva synsätt.

Efter tips från mina läsare om ett "manifest för ekonomiskt förnuft" författat av Paul Krugman mfl ekonomer finner jag att de pläderar för konventionella nationalekonomiska synsätt - famför allt att mycket av skuldökningen är en följd av krisen och inte orsaken till den. Men de diskuterar inte hur oron för ökade skulder faktiskt bidrar till krisen på ett sekundärt plan. Oroande i texten är att de ännu idag vill vända sig mot "det strukturella argumentet" för åtstramningspolitik. Detta bygger på neoklassikernas teori om "reala konjunkturcykler" - dvs att konjunktursvängningarna orsakas av förändringar i produktionsförmågan. Om utbudet av varor och tjänster minskar genom någon strukturell orsak finns det skäl att bedriva åtstramningspolitik för att sänka efterfrågan till det mindre utbudet eller också försöka öka utbudet..

Ett märkligt exempel på detta synsätt är ett uttalande av Fredrik Reinfeldt i SvD 16/6-08 då han kommenterade den begynnande ekonomiska krisen och planerna på ett nytt jobbskatteavdrag: "När vi dessutom har avmattningstendenser i ekonomin är det ännu viktigare med fler åtgärder som höjer arbetsutbudet." Det verkar vara en uppfattning som han ganska snart fick överge. Men icke desto mindre tycks den finnas kvar åtminstone i den amerikanska stabiliseringspolitiska debatten.

Detta indikerar att synen på hur ekonomin egentligen fungerar även bland ekonomer kan vara en väsentlig orsak till politikernas beslutsvånda. Det finns kanske inte någon gemensam syn på hur den stabiliseringspolitiska arsenalen kan användas för att rädda Europas ekononomi?

Läs även andra bloggares åsikter om http://bloggar.se/om/Europa" rel="tag">Europa, http://bloggar.se/om/Merkel" rel="tag">Merkel, http://bloggar.se/om/stabiliseringspolitik" rel="tag">stabiliseringspolitik, http://bloggar.se/om/skuldkris" rel="tag">skuldkris, http://bloggar.se/om/eurokris" rel="tag">eurokris, http://bloggar.se/om/nationalekonomi" rel="tag">nationalekonomi, http://bloggar.se/om/reala+konjunkturcykler" rel="tag">reala konjunkturcykler, http://bloggar.se/om/ekonomi" rel="tag">ekonomi, http://bloggar.se/om/politik" rel="tag">politik på intressant.se