EU-ledarna låter det gå åt skogen genom beslutsångest

Varför vill politikerna i Europa diskutera irrelevanta problem som bara har en teoretisk beröring med dagens akuta skuldkris? Vi kommer med stor sannolikhet att få se ett intetsägande resultat av nästa veckas EU-möte.

Den här veckans toppmöte i EU kommer av allt att döma inte leda till att den akuta krisen i Spanien kommer att kunna lösas. Istället vidtar en politisk diskussion om hur ramarna för verksamheten i euroländerna ska se ut om fem, tio år. Det kastas in förslag om t ex en bankunion som ingen vet vad det är. Men på måndag kommer kanske ett förslag som kan diskuteras vidare på torsdag. Detta gäller också gemensam bankakut och insättningsgarantier.

Det mest sannolika är att eurozonen hankar sig fram som tidigare. Det kommer att fordras nya räddningspaket för att rädda Grekland och att man gör minimala stödåtgärder för Spanien. Men ingenting av detta kommer att vara tillräckligt för att ge en avgörande förändring.

Allt fler bedömare pekar i detta sammanhang på att EMU är felkonstruerad. Man kan inte ha en statsövergripande centralbank som driver en gemensam penningpolitk och samtidigt 17 olika regeringar som sköter finanspolitiken. Därför talar man om behovet av en "fiskal union" och i förlängningen en politisk union. Men redan en fiskal union, som ju verkar vara en felöversättning av det som på svenska borde kallas finanspolitisk union, är ett stort steg till en politisk union.

En gemensam finanspolitik har länge varit på tapeten utan att det närmare har preciserats vad detta skulle handla om - mer än att det skulle fordra mer av gemensam skattepolitik. Strängt taget är finanspolitiken den andra delen av stabiliseringspolitiken. Politikerna har länge haft en förkärlek att låta den första delen, dvs penningpolitiken, vara dominerande i stabiliseringsåtgärderna. Med en fyrkantigt utformad, gemensam penningpolitik ställs i själva verket hårdare krav på finanspolitiken i respektive land för att korrigera den dåligt anpassade genomsnittliga penningpolitiken. Det skulle t ex ha fordrat att Irland och Spanien hade genomfört åtstramande åtgärder för att dämpa utvecklingen på fastighetsmarknaderna.

Vad skulle en "gemensam finanspolitik" då kunna innebära? Är det ytterligare en mera fyrkantig genomsnittspolitik som är dåligt anpassad till de olika delstaterna i den framväxande federationen, som avses? Bryssel dikterar måhända att alla ländernas budgetar ett visst år ska utformas med ett underskott på t ex 0,3 procent? Tyvärr har finanspolitiken en egenskap som förhindrar att utfallet blir som man tänkt sig. Konjunkturen kan slå olika på olika länder och de kan ha automatiska stabilisatorer som är olika utformade. Då blir också budgetutfallet helt olika trots att man haft samma saldomål i de olika länderna. Det är helt enkelt omöjligt att ha "samma finanspolitik" över hela eurozonen. Och det är också mycket oklokt om man försökte.

Ibland får man dock intrycket att fiskal union är någonting mindre långtgående än finanspolitisk samordning. Det verkar då vara fråga om finansiella anpassningar som att länderna går i borgen för varandra, t ex genom att man tar upp gemensamma lån via euroobligationer. En diskussion om detta tar mycket lång tid och kräver grundlagsändringar i en del länder. Men det vore typiskt om Europas ledare började tjafsa om sådana långsiktiga frågor när de egentligen avkrävs beslut om hur Spanien ska räddas. Dagens situation skulle inte ha varit så allvarlig om inte ledarna sedan i höstas hade lagt så mycket arbete på en "finanspakt" som först år 2013 ska börja verka, men som visat sig så orealistisk att t ex Spanien redan beviljats undantag.

Det verkar finnas någon sorts psykologisk beslutsångest hos Europas ledare, som förhindrar dem från att ta kraftfulla beslut som skulle motverka den akuta skuldkrisen. Istället ägnar man sig åt mycket av en skendebatt om långsiktiga problem. Den debatten lurar många bedömare att tro att politikerna verkligen diskuterar väsentliga problem trots att de inte gör det. Frågan är bara varför politikerna undviker väsentligheterna.

När ett hus brinner och brandkåren kommer måste man klara ut hur man bäst släcker elden omedelbart. Att istället diskutera hur brandskyddet kan förbättras och hur samverkan mellan olika brandkårer och lokala krafter bättre ska samordnas i framtiden verkar vara irrelevant för de väsentliga insatserna för att släcka elden nu.


Andra bloggar om: beslutsångest, fiskal union, finanspolitisk union, räddningspaket, Spanien, EU, euron, skuldkris, eurokris, finanspolitik, penningpolitik, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se