Vägar att rädda Europa

Om Grekland inte ska få lämna euron krävs en sinister räddningsplan som innebär ett åsidosättande av legalistiska restriktioner och konventionellt tänkande. Det går inte att pjunka med hemmaopinionen om obehagliga åtgärder ska vidtas.

Det finns två huvudvägar för att rädda Europas ekonomi från en katastrofal utveckling - om man nu vill det. Många tycks anse att det finns viktigare målsättningar, som exempelvis att utdela bestraffningar eller att klara sig från nästa månads obehagligheter (se bloggartikel 2/7-12). Den ena vägen förutsätter att alla länder stannar kvar i euron. Den andra att ett eller flera länder lämnar.

Här ska jag göra en kort analys av den första vägen. Utgångspunkten är att euron ska behållas till varje pris. Det betyder att eventuella legalistiska hinder, såsom Tysklands författningsdomstol eller Hollands och Finlands parlamentariska situationer kan åsidosättas på mer eller mindre otrevlig väg.

Om vi börjar i slutändan måste dels Grekland och dels Spanien och Italien förhindras från att bli så bankrutta att de måste lämna euron. Greklands problem borde vara lättast att lösa eftersom Grekland är så litet. Jag gjorde en numerisk överslagskalkyl den 21/2-12 för Greklands utveckling till 2020 då statsskulden enligt EU:s målsättning skulle uppgå till 120 procent av BNP. Den fordrade en nominell årlig tillväxt på 4 procent från 2013 till 2020 trots ytterligare nedskärningar. Igår underkände Anders Borg denna målsättning även om Grekland får ytterligare två år på sig att nå dit (Ekot,  DN). Det kan bli statsbankrutt. En statsskuld på 120 procent är för stor om tio år:

"Resultatet av en statsbankrutt i Grekland kan bli att landet tvingas lämna eurozonen, säger Anders Borg, men där är han inte lika säker.
– Det är jag mer osäker på. Men har man så hög skuld så har man bara bistra alternativ.
Så det blir statsbankrutt?
– Man kan ha tur också. Att det blir stolpe in. Men på det sätt de hittills man hanterat situationen så kan man inte utesluta att det här landar i en statsbankrutt till slut, säger Anders Borg (M)."

Här finns två alternativ: 1) Statsbankrutt och att Grekland stannar kvar i euron genom nya räddningsinsatser. 2) Ytterligare stödåtgärder förhindrar statsbankrutt och räddar kvar Grekland i euron. Det är alternativ 2) som är mest relevant att fundera på. Då framstår trojkans plan från februari som orealistisk. Grekland kommer inte vare sig att uppnå 120 procents statsskuld till åren 2020/22 eller ens kunna klara sig med så stor skuld med de räntor som blir följden.

För att motverka den ökande risken för en statsbankrutt måste Greklands tillväxt bli positiv istället för negativ. Den konventionella teorin säger att om ett antal år kommer åtstramningsåtgärderna att leda till att företagen börjar investera och expandera igen.  Problemet är att teorin är utformad för länder som kan devalvera, vilket i Greklands fall är omöjligt inom euron. Dessutom skulle processen ta för lång tid och leda till statsbankrutt långt innan teorins hägrande förbättringar kunde anas. Eftersom många andra länder också befinner sig i svårigheter och håller tillbaka importen finns det inga möjligheter för Grekland att få tillväxt.

Resonemanget förutsätter därför att tillväxten regleras fram. Ett bidrag skulle kunna fås genom att Grekland får exportsubventioner från EMU-länderna. Det är en sorts devalvering som får betalas av länderna som vill behålla euron. Ett annat bidrag till tillväxten är att räntorna på statsskulden förmås bli så låga att de inte utgör någon större belastning. Det kan dels ske med stödköp av statsobligationer från ECB:s eller räddningsfondernas sida och dels genom att räddningsfonderna sätter ner räntorna på beviljade lån.

Slutligen bör några ytterligare nedskärningar inte vidtas i statsbudgeten. Greklands offentliga utgifter exklusive räntor har redan skurits ner med 20,3 procent 2009-11 i reala termer (bart 19/6-12). Det figurerar dock analyser som felaktigt gör gällande att nedskärningarna i själva verket är obetydliga (inkl räntor). Den övervakning som trojkans tjänstemän borde ägna sig åt är att se till att den existerande offentliga verksamheten är någorlunda effektiv och att skattesystemet effektiviseras. Dessutom bör trojkan se till att lönerna inte ökar. Villkoren för exportsubventioner borde vara att lönerna också sänks något.

Ett realistiskt räddningsprogram för Grekland kommer att uppfattas som kostsamt och impopulärt inom övriga EU. Men ska man rädda euron måste det få kosta. Alternativet kan bli ännu mera kostsamt. En misslyckad räddningsprocess som i slutändan ändå kraschar kan få mycket vådliga konsekvenser. Och egentligen blir inte kostnaderna så betydande. Räntenedsättningarna betyder mest att övriga länder avstår från överräntorna på greklånen. Exportsubventionerna och stödköpen av statsobligationerna skulle kunna finansieras av ECB genom en stimulans med hjälp av ökad penningmängd i Europa. Någon inflation borde inte kunna befaras eftersom pengarna grovt motsvaras av ökad grekisk produktion.

En räddning av Grekland inom euron kräver alltså en för övriga Europa ganska kärv räddningsplan som inte tillåter att man ojar sig över grekernas lättja och liknande. Man kan inte pjunka med den europeiska opinionen om euron ska räddas "till varje pris". Att det blir ganska obehagligt måste man vara beredd på.

Övriga berörda problem får jag återkomma till. Dessutom har Krugmans manifest för ekonomiskt förnuft publicerat på svenska i DN 5/7.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, euron, skuldkris, Grekland, statsbankrutt, grexit, räddningsplan, exportsubvention, ekonomi, politik på intressant.se