Hur blir statens kapitalförluster kännbara för skattebetalarna?
Om det planerade stödet till krisländerna från ECB misslyckas kommer det att bli kapitalförluster för centralbankerna. Detta är dock inte detsamma som att det behövs skattehöjningar och nedskärningar. Alternativet att nu låta krisländerna kollapsa leder dessutom till mycket större påfrestningar för de välskötta ländernas skattebetalare.
Den konventionella synen på stödet till krisländerna inom eurozonen är att det kostar stora pengar för de starka ländernas skattebetalare. Allmänheten bibringas uppfattningen att det måste göras nedskärningar i den sociala välfärden för att samla ihop pengar till misskötsamma och sorglösa sydeuropéer. Detta budskap sprids både av missnöjespartier och boulevardpressen i euroländerna. Även från kommunistiskt håll misstänker man att någon "snor vår välfärd". Här finns en förklaringsfaktor till att svaga politiker inte vågar driva någon kraftfull räddningspolitik.
Det finns dock andra förklaringar också. Förbundskansler Angela Merkel presenterades ursprungligen som stark och kraftfull. Men denna beskrivning har visat sig vara ganska felaktig. Det visar de senaste årens velande och tjurande om krispolitiken från hennes sida. Thomas Lundin i SvD Näringsliv (nätet 4/7) menar att det beror på att hon är indragen i ett komplicerat maktspel på hemmaplan, där mäktiga delstater, trilskande koalitionsvänner från bayerska systerpartiet CSU samt författningsdomstolen begränsar hennes inflytande. Är det inte dessutom så att hon har egna parlamentsledamöter som går emot krishjälpspolitiken?
Det är sällan man hör några ekonomiska argument för att det behövs stödinsatser för att euron inte ska braka samman. Euron har mer och mer blivit ett prestigeprojekt som det verkar vara viktigt att rädda för att inte ett antal europeiska politiker ska tappa ansiktet. Finns det inga fördelar med att euron inte går under det närmaste året? Ät det enbart tunga bördor för skattebetalarna i räddningsländerna som väntar?
Sveriges främsta euroexpert hade tillfället att förklara sambanden när han uppträdde i TV i veckan. Han heter Lars Calmfors och ledde EMU-utredningen (SOU 1996:158). Jag kan inte minnas att han då kom fram till att det fanns risk för att skattebetalarna i några euroländer skulle få betala stora pengar till svaga länder om det blev ekonomisk kris i världen. Nu sade han i Aktuellt 2/8 att en politisk kris utgör det största hotet mot euron. Denna risk för kris ser han i form av att skattebetalarna runt om i eurozonen märker att de får stå för notan för krisländerna:
"Jag ser en väldig politisk risk för när medborgarna får det klart för sig så tror jag man får en väldig politisk reaktion mot hela europrojektet som jag tror är det största hotet mot euron."Vad han kommenterar är dock inte några överföringar av stödpengar till krisländerna. Det är bara fråga om ECB:s planer på att stödköpa krisländernas obligationer för att sänka räntorna som oroar honom. "Det kan leda till att krisländerna sedan inte kommer klara att betala tillbaka på de skulder som de här obligationerna innebär" (någon gång i framtiden). "Då blir det kapitalförluster för ECB och alla de nationella centralbankerna i eurosystemet vilket drabbar skattebetalarna framförallt i Tyskland och de mer välskötta länderna" säger Calmfors.
Men på vilket sätt drabbas skattebetalarna av centralbankernas kapitalförluster? Det måste vara väldigt kännbart eftersom det enligt Calmfors riskerar att leda till en politisk reaktion som avskaffar euron. Så vitt jag kan förstå innebär en kapitalförlust endast indirekta effekter på centralbankerna och mycket utspädda effekter på skattebetalarna.
En oklar punkt i stödköpsplanerna är huruvida ECB ska låna upp pengarna på kapitalmarknaden och därefter låna ut dem i form av obligationsköp på andrahandsmarknaden eller om ECB ska vidta QE ("trycka pengar") för att finansiera köpen. I det senare fallet kan jag inte se att "kapitalförlusterna" skulle drabba skattebetalarna i de välskötta länderna.
Om ECB däremot lånar pengar kommer ett fallissemang för obligationsutställarna att drabba ECB i form av problem i återbetalningen av de upplånade pengarna någon gång i framtiden. Eftersom ECB kan skapa nya pengar borde det inte vara något problem i princip. Men om man vill se ECB mera som en vanlig bank som ägs av ett antal stater kommer det an på dessa att skjuta till nytt kapital för att täcka förlusterna. Dessa pengar tas dock inte från skattebetalarna utan lånas upp på kapitalmarknaderna (kanske av ECB?). Det ökar räntekostnaderna något men eftersom länderna är välskötta är räntorna låga. Belastningen för skattebetalarna borde inte bli så monstruös att medborgarna kräver eurons avskaffande (det skulle inte heller kunna leda till att man undkom räntorna). Calmfors' logik ser ut att brista.
Till detta kommer att Europas politiker måste klargöra vilket alternativet är. Om ECB inte köper obligationer för att hålla räntorna nere kommer en betalningsinställelse ännu säkrare att inträffa. Då kommer pensionsfonder och andra placerare som till stor del representerar småsparare att förlora en stor del av kapitalet. Det kanske Calmfors anser är bättre? Men en skuldnedskrivning i krisländerna kommer också att drabba eurozonens banksystem och i viss mån även banker utanför. Förlusterna leder till att det blir en 'credit crunch' som ökar arbetslösheten kraftigt. Den måste motverkas med hjälp av en rekonstruktion av bankerna som måste få pengar från staterna. Eftersom det inte går att låna pengar så lätt när det råder kreditkontraktion så måste skatterna höjas och nedskärningar vidtas i den sociala välfärden.
Alternativet till att inte stabilisera de stora krisländernas finansiella utveckling kommer att bli ännu dyrare för skattebetalarna i de välskötta länderna än ett misslyckat stöd till dessa länder. Dessutom kommer de välskötta länderna att drabbas av krisländernas finansiella sammanbrott med högre arbetslöshet och välståndsminskning som följd. Det är sådana konsekvenser som borde komma fram i debatten snarare än risken för att det kan bli litet högre räntebörda i framtiden.
Läs även andra bloggares åsikter om kapitalförlust, ECB, stödköp, obligationer, EU, euro, ränta, skuldkris, ekonomi, skattebetalare, nationalekonomi, Calmfors, politik på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 00:56
13 comments
13 Comments:
Dom flesta verkar inte förstå vad en riksbank är och att det är en riksbank som faktiskt skapar alla våra pengar.
Pengar har inte någon koppling till guld längre, pengar är bara ett betalningsmedel.
QE till exempelvis Spanien kostar inget det är nya pengar, försvinner pengarna så saknar ingen pengarna.
Få vet vad pengar egentligen är.
Bankerna kommer att gå under om QE inte används, deras påverkan på nationalekonomisk politik leder nu till deras egen undergång.
Bankerna har inga pengar, staterna har inga pengar, företagen har inga pengar, privatpersoner har inga pengar.
Bankerna har att välja mellan ytterligare ekonomisk nedgång och konkurser och att bli förstatligande eller QE.
Vänstern har en möjlighet att förstatliga alla banker nu, det som behövs är bara mer av Merkels politik och en större ekonomisk kris, då går bankerna omkull och aktierna köps för en symbolisk krona av staterna.
QE och lönestopp är lösningen
Kan man tänka sig att statsskulden ökar, och att detta belastar skattebetalarna? Inkl ännu värre lågkonjunktur. Samt att Sverige nedgraderas och inte längre kan låna billigt.
Pengarna ska väl betalas tillbaka någon gång, om man nu inte siktar på statskonkurs även i Norden.
*
Sen finns det ju även ett pedagogiskt problem vad gäller lån till krisländerna. VARFÖR ska man låna till dem? Medborgarna i norr är förmodligen inte helt med på noterna - oavsett hur lånen "fungerar" - eftersom hela EU-projektet sålts in på andra premisser, det är ett politiskt projekt, utan folklig förankring.
QE det är bara en knapptryckning för ECB, skapar vi 100 miljarder euro och lånar ut till Grekland så har ingen avstått något ingen har betalat något, nytillverkade pengar kostar inget.
Kan inte Grekerna betala tillbaka pengarna så förlorar ingen något, det enda som händer är att penningmängden ökar med 100 miljarder euro och våra pengars värde kan minska något.
Just nu är det inget problem om penningmängden ökar något då credit crunch minskar penningmängden.
Kostnaden för QE är att euron kan minska något i värde, men krisen i Europa har förstört värdet i euron mer än vad QE skulle kunna göra.
Det är en stor skillnad på att låna ut skattebetalarnas pengar eller nytillverkade pengar.
(QE i högkonjunkturer skapar bara inflation så det kan inte användas mer än i depressioner)
"QE och lönestopp är lösningen"
Jag har fortfarande inte förstått varför det behövs ett lönestopp för att QE som går direkt dit det behövs (I.e. bankräddningar och till att hålla nere räntorna på vissa staters upplåning) inte ska bli problematiskt.
Detta gäller särskilt som ett lönestopp tenderar att föra med sig stora och svårberäknade snedvridande effekter på ekonomin.
Det inte särskilt effektiva amerikanska sjukvårdssystemet är t.ex. delvis en artefakt av att arbetsgivarna började erbjuda gratis sjukvårdsförsäkring som ett sätt att kringgå lönestopp under andra världskriget.
/Ekon
Det allra mest sunda är att marknadsreglerna också gäller banker. Klarar inte bankerna sig så ska de gå i konkurs och så ska de tas över av staten så att verksamheten och samhällsfunktionen skyddas. saten ska sen ska sälja ut bankerna för att få tillbaka pengarna. Man skulle bankerna kursat för länge sen så hade det inte gått så långt.
Ang "lönestopp" så har det aldrig fungerat i praktiken. Lika dumt och stelt som att tex låsa en valuta till en annan. QE är moraliskt nedbrytande eftersom det inte ger något förtroende för det monetära systemet. Det är moraliskt nedbrytande för samhället på liknande sätt som korrumption är det.
Ekon
"Jag har fortfarande inte förstått varför det behövs ett lönestopp för att QE som går direkt dit det behövs"
Lönestopp är inte nödvändigt, men det förhindrar helt inflationsrisken som en stimulering av ekonomin kan orsaka.
Det är centrala lönestopp som behövs, lokalt kan det vara fritt för att undvika obalanser.
QE ökar penningmängden, hypotetiskt vi ökar penningmängden med 10% och vi ökar lönerna med 10%, då förändras inte något i ekonomin mer än att vi får inflation.
QE och löneökningar är meningslöst därför är det bra med ett lönestopp.
QE som är extremt stor och som pågår hela tiden tillsammans med stora löneökningar som pågår hela tiden leder till hyperinflation.
QE utan löneökningar orsakar inte ens inflation.
Det är därför som jag säger att QE och lönestopp är lösningen.
Patrik
Lönestopp är svårt att lyckas med under högkonjunkturer men i en kris som nu går det att genomföra.
Facket erbjuds QE i stället för centrala löneökningar.
"QE är moraliskt nedbrytande eftersom det inte ger något förtroende för det monetära systemet." Marknaden har tappat förtroendet för Euron när det inte finns någon lender of last resort.
Det "monetära systemet" fungerar inte när vi får credit crunch.
QE ska användas i en kris.
Att diskutera problemets orsak och verkan
Grekland är en relativt liten ekonomi, cirka 2 % av EU:s totala BNP. Några större framtida problem bör inte uppstå om ECB skapar helt nya pengar utav ingenting för att betala Greklands skulder.
Men då diskuterar man enbart problemets verkan och inte det som orsakat problemet. För att ett land ska kunna betala tillbaka en utlandsskuld måste landet ha en exportindustri som ger intäkter.
Men när Grekland övergick till Euron och började att låna till sin offentliga konsumtion, så slogs exportindustrin ut. Borgenärerna (bankerna) förstod inte hur Grekland skulle kunna betala till tillbaka lånen och räntorna på lånen började att stiga.
Orsaken till problemet är den keynesianska myten om att ekonomin drivs av konsumtionen. Men konsumtionen kan aldig komma före produktionen. Ett land måste nämligen först spendera pengar på att producera och först därefter kan det spendera pengar på att konsumera.
Denna myt har i sin tur drivits fram av ett felaktigt BNP-mått. Detta mått blandar brutto-faktorer med netto-faktorer:
BNP = C + I + G + (X-M)
Vanligtvis kommer måttet fram till att konsumtionen är 90 % av ekonomin (C+G) och att de privata investeringarna är 10 % av ekonomin (I).
(I) definieras som = Bruttoinvesteringar i fasta tillgångar + Nettoinvesteringar i lager och i pågående arbeten
Måttet summerar ett brutto-mått med ett netto-mått. En stor del av spenderandet i ekonomin tas inte med, nämligen företagens spenderande för att producera produkter.
Detta spenderande är en förutsättning för att det ska kunna existera privat- och offentlig konsumtion i en ekonomi.
BNP-måttet gav inga signaler om att Grekland höll på att avveckla sin produktiva sektor genom att importera billiga varor. Grekland lånade till sin konsumtion, i stället för att spendera pengarna i en större produktiv sektor.
Ekon,
Credit crunch är en just vad som behövs för att återställa värden som skenat iväg i en bubbla.
Låt crunchen komma. Folk behöver en minnesbeta. Crunchen innebär att de som skött sig kan köpa till rimliga priser, bankernas aktieägare förlorar hela sitt aktievärde vilket är helt rimligt. De som överbelånat sig istället för att vara försiktiga blir skuldslavar precis som de förtjänar.
Ok, låt oss trycka 100 eller varför inte 200 miljarder färska eurosedlar.
Problemet är som sagt att pengarnas värde kan "minska något".
Det faktiska värdet av 20.000 euro på banken blir 15.000 euro el dyl. Det innebär att jag förlorat 5000 av mina surt förvärvade pengar. Och vad händer med pensionspengar och andra kritiska besparingar?
Fufluns
"Det faktiska värdet av 20.000 euro på banken blir 15.000 euro el dyl"
Det krävs inflation för att det faktiska värdet ska sjunka.
QE som gör att vi slipper deflation förstör inte värdet på dina pengar.
Om credit crunch förstör 100miljarder och vi tillför 100miljarder med QE så förändras inte värdet på dina pengar.
Credit crunch kan försätta många sunda företag som exempelvis Volvo i konkurs då kan vi förlora mycket pengar i våra pensionsfonder.
Folk är vana vid att man måste arbeta för att få pengar.
Dom, och tydligen många som anses lärda, har inte tagit till sig att man, om man är en riksbank, kan skapa pengar genom att skriva en summa på datorn och sedan trycka enter.
Konsten är, som vi monetarister brukar säga, att skapa lagom mycket pengar.
Inte för mycket, då blir det inflation,
Inte för lite, då blir det massarbetslöshet.
För mer om monetarismen, se
http://www.internetional.se/freshstart.htm
Först vill jag påminna att Calmfors ser ev kapitalförluster i framtiden som likvärdiga med ganska snara betalningar med hjälp av skattehöjningar eller nedskärningar i de hjälpande länderna. Det kan inte vara annat än fel.
Fufluns gör ett försök att rädda Calmfors genom att peka på att statsskulden ökar hos hjälparna. Det förutsätter att räddningsfonderna måste begära kapitaltillskott från hjälparländerna. De kan då bli nedgraderade och få betala litet högre ränta. Men kan det bli så kännbart för skattebetalarna att de vill avskaffa euron? Är det inte troligt att man åtminstone då i framtiden kommit på att det är ECB som som ska garantera räddningslånen och vid ett fallissemang ska överta skuldförbindelserna genom att betala med nyskapade pengar?
Detta skulle innebära att ECB övertar de osäkra fordringarna och medger att räntorna på dem sätts ner till en obetydlighet samtidigt som lånetiden förlängs ordentligt. De lånemedel som en gång betalades ut har då försvunnit och ECB betalar i praktiken tillbaka pengarna till hjälparländerna. Skulle det leda till inflation? Visa hur den orsakskedja ser ut som i denna situation skulle minska eurons värde!
Det kan f ö noteras att ECB fram till i vintras stödköpt krisländernas obligationer till ett värde av 211 miljarder euro utan att det blivit extra inflation. Men nu strider tyskarna för att sätta stopp för Draghis fortsatta planer på stödköp.
Patrik, du talar om en kreditgivningsnormalisering snarare än om en credit crunch. Då sjunker fastighetspriserna och de överbelånade går i konkurs. Det ger förluster för bankerna som förlorar sitt baskapital vilket betyder att aktieägarna också förlorar sina pengar. Men bankerna måste finnas kvar och de ska kunna låna ut pengar till välskötta företag och inte sabotera för dem genom att säga upp deras lån (=credit crunch). Här måste det finnas en centralbank som både kan låna ut pengar till bankerna och köpa ut de gamla ägarna för en krona och själv sätta in nytt baskapital. (Centralbanken/staten kan behöva bilda ett ägarföretag vid sidan om.)
Per-Olof, vi lär få leva med det BNP-begrepp som statistikerna slagit fast i världens alla nationalräkenskaper. Men det hindrar inte att ekonomer och politiker ska hålla ögonen på varifrån BNP-ökningen kommer. Mitt förslag är att byggnadsinvesteringar utanför egentlig industri separatredovisas i nationalräkenskaperna. Då kan man se om BNP-ökningen kommer från ökat byggande av bostäder, kontor och butiksgallerior mm eller om det är den exportinriktade verksamheten som expanderar.
Mot statistikfuskare är det dock svårare att värja sig (Grekland). De internationella statistikerna borde skärpa sig.
Rolf, vart har kunskaperna om monetarismen tagit vägen? Enligt Friedman skulle man öka penningmängden så mycket att transaktionsvolymen kunde bli så stor att priserna inte började stiga. Varifrån har föreställningen kommit att penningmängden inte alls får öka? Är det bröderna Koch som har vunnit?
/DNg
Tack Danne,
Ja givetvis är det rätt att crunchen ska vara måttlig och då kanske det inte ska kallas crunch utan kreditgivningsnormalisering som du skriver. Instämmer.
Skicka en kommentar
<< Home