onsdag, juli 18, 2012

Euron är inget frihetsprojekt

Var står vänstern ideologiskt i synen på eurokrisen? Är EU ett nyliberalt projekt som nu gynnar kapitalisterna och bankerna? Eller visar EMU-krisen att en fri ekonomi inte kan fungera? Är det mera tvång i form av socialism som behövs? Kanske felet istället är att euron är ett tvångsprojekt? 

I vänsterns ögon var EU och euron ett nyliberalt projekt som riskerade att leda till att de starka och produktiva människorna lättare skulle få behålla vad de producerade och inte behöva utsättas för omfördelning som istället gynnar dem som är mindre duktiga. Företagen skulle få det enklare att producera och göra större vinster medan löntagarna skulle pressas tillbaka och olika sociala förmåner försämras. Vänstermänniskorna var emot hela EU-tanken av materiellt egenintresse.

Det var de konservativa som drev solidaritetstanken och de europeiska enhetssträvandena. Europas folk var ett enda folk och skulle helst i förlängningen uppgå i en enda federal stat. Vänsterns traditionella internationalism och solidaritetsideologi blev paradoxalt nog ett konservativt projekt. Litet vagt skulle detta projekt gynna de svaga staterna i Europa och levnadsstandarden skulle utjämnas. Att en centraliserad maktutövning från Bryssel skulle kräva en hel del tvång talade man tyst om. Och att en gemensam valuta skulle kunna kräva drakoniska tvångsåtgärder om det blev kris var det kanske ingen som hade en riktigt klar uppfattning om.

Det var enbart liberalerna som var skeptiska till EU-projektet och då särskilt den gemensamma valutan. Denna skulle inte kunna fungera eftersom Europa inte var ett "optimalt valutaområde". Dock fanns det andra s k liberaler (social-liberaler) som menade att den ekonomiska tillväxten skulle kunna öka med några tiondels procentenheter genom att den gemensamma valutan skulle gynna utrikeshandeln. Friheten skulle öka med deras sätt att definiera frihet: att man kan uppnå ett större mått av materiella fördelar. År 2003 var dock dessa två synsätt ganska abstrakta och ingen argumenterade för eller emot sannolikheten att vi skulle få dagens elände.

Var står vänstern idag i euro-frågan? Vänsterideologin tycks inte ha utrymme för något principiellt ståndpunktstagande. Dagens krav på stöd på hundratals miljarder till svaga länder kan inte beskrivas som att det skulle gynna "de rika", kapitalisterna eller företagen. Kanske menar man att bankerna gynnas? Men det verkar snarare vara så att bankerna förlorar stort om de inte rentav går i konkurs.

Kanske vänstern borde beskriva euron som den ultimata frihetsreformen som genom sina inneboende motsättningar är determinerad att falla ihop i misär och utarmning? Den fria samhällsekonomin kan inte i längden stå på egna ben utan måste ha statlig hjälp innan den definitivt går under? Man skulle kunna hävda att det inte är konservativt eller statskapitalistiskt tvång som är lösningen utan istället det tvång som konstituerar en socialistisk planekonomi. Men vänsterns kritik är lika pragmatisk som liberalernas: Euron är felkonstruerad.

Ett exempel på detta är den förre socialdemokratiske ministern Carl Tham som på DN Debatt  16/7-12 skriver att "eurokrisen har sin grund i projektets konstruktion" och att den föregivna ekonomiska nödvändigheten kommer att leda till en utveckling mot en federal stat. Ytterst blir detta en demokratisk förlust, enligt Tham vars artikel just har rubriken "Demokratin förlorare i eurokrisens Europa".

Det är möjligt att det blir någon sorts ökning av "det demokratiska underskottet". Men det är en ganska abstrakt fråga enligt min mening. Det är friheten som i stora stycken går förlorad. Först krävs drakoniskt tvång för att under det närmaste, akuta skedet rädda kvar alla länderna i euron. Därefter krävs inrättandet av ett antal tvångsinstitutioner som reducerar länderna till delstater med avsevärt inskränkt ekonomisk frihet. Något annat alternativ än en nedmontering av EMU till något mycket mindre tycks inte finnas. Euron var aldrig något frihetsprojekt och visade sig bli ett tvångsprojekt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

3 Comments:

At 19 juli, 2012 08:28, Anonymous Anonym said...

I praktiken är det till stor del rent historiska orsaker som avgör attityden till EU bland olika politiska block / ideologier.

I Sverige sågs EU av borgarna som räddningen från den inhemska socialismen och mer idealistiskt som en symbol för "den fria världen".

På ett mer praktiskt plan kunde Borgarna inte vinna val / regera särskilt väl, så genom att flytta makt till Bryssel såg man en väg mot att ge den (S)-märkta svenska väljarkåren mindre makt.

I Storbritannien sågs EU av socialisterna som räddaren från den inhemska konservatismen och mer idealistiskt som en symbol för internationalism.

På ett mer praktiskt plan lyckades man inte kasta ut Thatcher från makten. Mer makt till EU betydde därför mindre makt till Thatcher, något som Jacques Delors gjorde explicit i sitt tal till de brittiska facken 1988.

Att t.ex. svenska borgerliga ekonomer krampaktigt kvider "handelsvinster!" som försvar för Euron är en ren efterhandskonstruktion, som används för att rättfärdiga vad som stelnat till ideologisk dogm (EU bra! Euro dubbelplusbra!).

Och som vanligt när dogmatismen slagit klorna i folk blir slutresultaten lätt både usla och ironiska.

/Ekon

 
At 19 juli, 2012 10:11, Blogger sven said...

Ja just det Anonym jag har själv länge tänkt just så.

 
At 19 juli, 2012 10:27, Anonymous Anonym said...

+1

 

Skicka en kommentar

<< Home