torsdag, augusti 02, 2012

Hur slutar eurokrisen?

Min bedömning är att risken är 40 procent att de kortsiktiga räddningsåtgärderna för euron misslyckas. Om Europa kan komma till fas två med överstatlighet mm är risken 20 procent att något fatalt misstag ändå görs som likviderar euron. Totalt 52 procents risk för euron.

Efter ECB-chefen Mario Draghis nyckfulla framträdande på dagens presskonferens där han klargjorde att räntan är oförändrat 0,75 procent och att inga åtgärder nu vidtas för att bekämpa eurokrisen uppstår den berättigade frågan: hur ska det här sluta? För några dagar sedan gjorde han ett kraftfullt uttalande om att tillräckliga åtgärder skulle vidtas, vilket skapade förväntningar att det idag skulle ha kommit närmare besked om vari dessa skulle bestå. Men Draghi spelar ett farligt spel med Europas ekonomi eller också pågår en maktkamp i kulisserna som förklarar varför politiken framstår som nyckfull.

ECB skulle kunna köpa de krisande ländernas statsobligationer eller låna ut nya pengar till bankerna mot 1 procents ränta med avsikten att bankerna i sin tur skulle köpa obligationerna. Planerna på detta har kanske fått skrinläggas under utsändandet av dimridåer om att olika kommittéer ska utvärdera dessa möjligheter. Tyskland motsätter sig dessa åtgärder enligt ett uttalande igår av ekonomiministern Philipp Rösler som hävdar att detta strider mot fördraget (DN 1/8-12). Draghi har kanske valt att vika undan och inte ta strid trots att han skulle kunna det.

Därför kan man spekulera kring hur det hela slutar. Kommer euron att överleva trots att en kraftfull räddningspolitik förhindras av Tyskland och några andra länder med okunniga hemmaopinioner? Vad menas i så fall med överleva? Finns det någon expert som är beredd att förklara att samtliga nuvarande euroländer kommer att finnas med i EMU om några år och hur det skulle gå till? I DN 30/7-12 uttalade sig fyra experter om hur det skulle kunna gå på några års sikt. Ingen var entydigt övertygad om att Grekland skulle kunna bli kvar.

Den som var mest optimistisk var professor Lars Jonung som menade att euron kommer att överleva med en starkare ekonomisk och finanspolitisk samordningsmekanism efter krisen. Implicit förutsätter det att den akuta krisen idag kan hanteras utan så stora omvälvningar att flera länder lämnar euron. Om Grekland säger Jonung att det finns en risk att Grekland inte uppfyller sina krav och måste lämna. Men uppgörelsen nu i dagarna om nedskärningar tyder på att de utlovade stödpengarna ännu en gång kommer att betalas ut.

Bankekonomen Cecilia Hermansson bedömer att risken är 40 procent för att Grekand och kanske några till ska lämna euron. Även professor Lars Calmfors bedömer att risken är 50 procent att de sydligare länderna lämnar euron. Kvar blir en nordeuro med Tyskland, Österrike, Nederländerna, Finland, Estland och "kanske även Belgien och Frankrike". För att euron ska bevaras intakt fordras betydande nedskrivningar av krisländernas skulder. Det drabbar ESM, EFSF, ECB, banker och pensionsfonder mfl. Vissa banker måste tas över av stater eller av räddningsfonderna. Sannolikheten är 50 procent för detta scenario där tydligen också Grekland blir kvar.

Bankekonomen Robert Bergqvist menar att "sannolikheten är hög för att euron i sin nuvarande form inte kommer att finnas om ett par år". Detta tolkar DN som att den upplöses. Men den skulle fortfarande kunna räddas, menar han, med ökad överstatlighet och vilja hos medborgarna att ställa upp ekonomiskt för andra länder. Som alla vet är det en orealistisk förhoppning.

De fyra experterna har inte behövt beskriva de akuta åtgärder som behövs för att komma till fas två: inrättandet av överstatliga åtgärder. Hermansson säger visserligen att ECB skulle kunna trycka pengar men samtidigt vet vi att detta är osannolikt pga Tysklands motstånd. Min bedömning är att sannolikheten är 40 procent att den kortsiktiga politiken misslyckas så att Europa aldrig kommer till fas två, Om man kommer dit (troligtvis utan Grekland) tror jag att sannolikheten är 50 procent att man inte kan enas om överstatliga regleringar. Frågan är om det också betyder att euron måste upplösas.

Det kanske går att ha en euro som inte har försetts med några riktigt kraftfulla överstatliga institutioner? Det blir litet som i början av 00-talet. Men politikerna blir mer benägna att hota med svaga repressalier om någon missköter sig. Om det inte blir en ny världskris kanske ett sådant system kan hanka sig fram.  Men därtill måste man räkna med att Europas svaga och föga kompetenta ledare ändå begår något ödesdigert misstag som medför eurons upplösning. Jag tror att sannolikheten för detta är 20 procent.

Min bedömning innebär alltså att sannolikheten är 52 procent för att euron upplöses inom ett decennium. (Beräkningen är 40% för krasch på kort sikt och 20% av de 60% som återstår för fatalt misstag som ger upplösning.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

12 Comments:

At 03 augusti, 2012 10:30, Anonymous Fufluns said...

Du säger:

"Kommer euron att överleva trots att en kraftfull räddningspolitik förhindras av Tyskland och några andra länder med OKUNNIGA hemmaopinioner?"

Vad menar du här?

Att folk inte vill låna ut pga av rädslan att lånet inte betalas tillbaka?

Det är väl sunt tänkt?

Ett normalt bankväsende lånar väl inte ut pengar till stater eller individer där risken är stor (överhängande) att de inte betalar tillbaka?

 
At 03 augusti, 2012 17:30, Anonymous Karl said...

"Om det inte blir en ny världskris kanske ett sådant system kan hanka sig fram."

Och här tornar de mörka molnen upp sig i form av peak-oil och dess inverkan på tillväxten.

Verkar högst osannolikt att inte världsekonomin slutar växa eller t.o.m. lokalt havererar utan evig tillväxt på energifronten.

Man kan ju fundera över om Kinas tillväxt kan fortsätta på samma nivå som nu, vad det betyder för deras oljekonsumtion. Och om det är några som blir utan då, och hur oljepriset slår mot bräckliga ekonomier som PIIGS som behöver tillväxt för att klara sina skulder.

Så att hanka sig fram är förmodligen dömt att misslyckas.

 
At 03 augusti, 2012 19:53, Blogger Danne Nordling said...

Fufluns, problemet är hela perspektivet som finns i viktiga delar av väljaropinionen i några euroländer.

För det första är det missvisande att säga att "folk" (eller skattebetalarna) lånar ut pengar till krisländerna. Med den tyska velighetspolitiken är det räddningsinstanserna som lånar upp på marknaden till säg 3 procent och sedan lånar ut till 5 procent. Om krisländerna får svårt att betala tillbaka kan man alltid förlänga lånetiden och sätta ner räntan. Då behöver man inte bokföra lika stor förlust som om skulderna skrivs ner definitivt. Lånen finns kvar och kan komma att betalas tillbaka på lång sikt. En temporär kapitalvärdereducering är inget som drabbar skattebetalarna i form av högre skatter.

För det andra måste vi beakta vad euron för med sig i form av bindningar. Alternativet till att inte låna ut pengar till krisländerna är att de ställer in betalningarna och skriver ner skulderna. Det leder till att 1) krisländerna kan drabbas av credit crunch eller åtminstone av en kraftig recession som båda minskar importen och 2) bankerna i andra länder gör stora förluster och minskar sin utlåning med recession som följd. Båda dessa effekter ger långt större förluster för de starka länderna än en strulig återbetalning av stödlånen som krisländerna fått.

För det tredje skulle ECB kunna låna ut pengar med hjälp av QE. Om räntorna på dessa pengar blir lägre än förväntat pga fortsatta svårigheter innebär detta att vinsten på QE blir litet lägre än förväntat. Det blir ingen förlust, endast en mindre vinst för ECB. Och även om lånen skulle skrivas ner blir det ingen reell förlust eftersom ingen gjort någon uppoffring vid QE.

Med okunniga opinioner kommer på sin höjd en minimal räddningspolitik att bedrivas. Risken med sådant hattande är att det till slut leder till så stora svårigheter för några av länderna att de lämnar euron. Det kommer både att bidra till fortsatt recession i EMU och en ytterligare försämring när flera länder lämnar euron. Även med LTRO från ECB kommer detta att bli fallet. Det är sannolikt att ECB åtminstone aviserar nya LTRO om några veckor. Tror du att LTRO också är osunt?

Karl, efter vad jag förstår kommer 'peak oil' inte att bli kännbar genom att skiffergas kan ersätta mycket av den allt dyrare oljan.
/DNg
/DNg

 
At 03 augusti, 2012 21:55, Anonymous Karl said...

Intressant Danne. Och hur tänker du då, som en ekonom som antar att allt löser sig genom marknadens försorg oavsett resurser som tar SLUT?

Gör en enkel beräkning av vad som krävs för att ersätta världens olja med någonting annat.

Ersätt en oljekub med sidan 230 meter eller ett oljefat som är 340 meter högt, högre än Eiffeltornet, med något annat, varje dag. Det är så mycket olja vi behöver, varje dag. Oljan i existerande producerande oljefält avtar snabbare än nya oljefält hinner tas i bruk. Förklara hur marknaden kan lösa det problemet?

Föreslår att du uppdaterar dig med det senaste. "Peeking at peak oil" av Kjell Aleklett (Springers förlag) förklarar det mesta man behöver veta. Om man inte "tror" på resonemanget kan man tillbringa tio år och studera fysikaliska fakta och komma med ett eget resonemang.

Varken oil shale, shale gas eller oil sand kan göra något mer än att fördröja det oundvikliga med mer än ett par år, om man får tro tio år av forskning.

Har inte lusläst de vetenskapliga rapporterna som boken refererar till, men väl boken som enligt min mening verkar ovanligt sund.

Föreslår att du gör detsamma.

 
At 03 augusti, 2012 23:49, Blogger Danne Nordling said...

Karl, mitt scenario där euron räddas (utom för Grekland) innehåller en förmodan att Europas politiker inte uppnår bildandet av en finanspolitisk union. EMU fortsätter i så fall att vara en bräcklig konstruktion där svaga länder inte kan vara säkra på att få någon hjälp om de drabbas av externa chocker, t ex i form av en svår global konjunkturnedgång. Lärdomarna från dagens finanskris borde dock räcka för att en upprepning inte sker på många årtionden.

En annan påfrestning, som inte slår mot exporten, är en oljekris i meningen att oljepriset hastigt stiger. Detta kan medföra att svaga länder skulle frestas att låna för att bekosta den dyrare oljeimporten. Men eftersom de är svaga kommer det att bli dyrt. Det troliga är att de istället får sänka sin levnadsstandard för att spara in på oljeimporten. Det kan leda till recession men inte skapa samma incitament för att lämna euron som en global depression skulle pressa fram.

Risken för en plötslig och stark oljeprisstegring är svårbedömd. Själva förekomsten av ett passerande av maxpunkten i oljeproduktionen behöver inte leda till en oljekris som på 70-talet. Det rimliga är att oljepriset successivt stiger och att alla länder hinner göra anpassningar.

När oljan blir dyrare kommer dyrare substitut att kunna produceras. Naturgas, skiffergas, olja från oljesand och kanske bensin från kol kommer att direkt kunna ersätta en del av den minskade oljeproduktionen. På längre sikt kan vätgas eller metanol framställd med solelektricitet användas som bilbränsle. Elbilar är en annan möjlighet. Några genomgripande strukturförändringar och övergång till ny livsstil kommer knappast att bli nödvändiga. Det är enbart om klimathotarna får gehör för sin AGW-teori som politikerna kanske kan förmås ingripa med verkliga tvångsåtgärder.

En energikris det närmaste decenniet är sannolikt inte det främsta hotet mot euron i fas två. Men sådana svårigheter ökar risken för att euroländernas inkompetenta politiker hittar på någon fatal reglering som visar sig framkalla ekonomiska svårigheter som i sin tur destabiliserar eurons fortsatta existens.
/DNg

 
At 04 augusti, 2012 01:28, Blogger ekvationsteorin said...

Mario säger indirekt att ECB ska trycka pengar, Sannolikt så startas sedelpressen och tyskarna får ge sig.

QE får bort den akuta krisen och ekonomin får en stimulans, stoppas krisen med QE så blir det en kris i vissa ekonomiska ideologier.

QE är enda räddningen oavsett om EMU är kvar.

 
At 04 augusti, 2012 12:37, Anonymous Per Fredö said...

Detta med marknadens försorg är knappast hela sanningen.
Länder som Grekland och Spanien kan själva förändra sina ekonomier i betydande utsträckning

Det finns så många svagheter i dessa länders samhällsstruktur och olika välfärdsförmåner, som är fullständigt horribla

Om dessa länders politiker har kurage att utöver sin besparingpolitik så skulle de säkert få ökat politiskt stöd.

Vad gäller Spanien så belyste Maurio Rojas detta i en intressent artikel i Svenskan.
Likaså har faktiskt vårt normalt vänsterorienterade tv har sina inslag åt det hållet.

Den franska löftespolitiken kommer förstås bli ogenomförbar.

 
At 04 augusti, 2012 13:11, Blogger Per-Olof said...

Eurokrisen visar att keynesianismen är felaktig

1)Problemet är den keynesianska föreställningen att det är den privata- och den offentliga konsumtionen som skapar efterfrågan/produktionen i ekonomin. Greklands inträde i EMU visar att det i stället är sparandet i ekonomin som skapar efterfrågan/produktionen i ekonomin.

Är det sant att det är den privata- och den offentliga konsumtionen som skapar efterfrågan i ekonomin, så är det också sant att Grekland har en större industrisektor än Tyskland och att Grekland har mindre ekonomiska problem än Tyskland.

I så fall är det också sant att Tysklands högre sparande skulle skapa en mindre industrisektor i Tyskland och större ekonomiska problem i Tyskland. Men vi ser nu rent impiriskt att det är tvärtom.

Detta beror på att produktionen alltid måste ske före konsumtionen (det inte går att konsumera någonting som inte först har producerats). Produktionen börjar många år innan det finns några färdiga konsumentprodukter som kan ge försäljningsintäkter. Produktionen är indelad i mängder av produktionssteg och produktionen måste alltid börja med det första produktionssteget och avslutas med det sista steget (försäljning av färdiga varor och tjänster till konsument).

Det är i stället sparandet i ekonomin (att inte använda pengarna till konsumtion) som finansierar produktionen genom alla produktionssteg till dess att färdiga konsumentprodukterna kan ge försäljningsintäkter. Sparandet finansierar företagens utgifter och sparandet skapar efterfrågan i ekonomin. Det är sparandet som gör det möjligt för företagen att betala ut löner och att göra utbetalningar för de inköp de gör ifrån andra företag.

Dessa utbetalningar skapar i sin tur efterfrågan i ekonomin innan det finns några färdiga konsumentprodukter. Sparandet i ekonomin är: 1) ägarnas kapitaltillskott till företagen, 2) företagens sparande av tidigare försäljningsintäkter, och 3) företagens upplåning.

2) När ett land lånar till den privata- och offentliga konsumtionen så kommer landet att gynna det sista produktionssteget inom ekonomin - försäljningen av färdiga konsumentprodukter.

Om landet ökar konsumtionen genom att öka penningmängden, så kommer försäljningspriser och vinster att öka i snabbare takt i det sista produktionssteget än i de tidiga produktionsstegen (produktionen av investeringsvaror, produktion av råvaror, produktionen av halvfabrikat, och möjligtvis produktionen av färdiga konsumentvaror).

Detta beror på att de nyskapade pengarna först träffar det sista produktionssteget. Men det kan ta många år innan pengarna träffar de tidiga produktionsstegen. Men då har pengarnas köpkraft sjunkit samtidigt som det sista produktionssteget (försäljningen av färdiga konsumentprodukter) har bjudit upp priserna på produktionsresurserna.

Vinstökningarna i det sista produktionssteget skapar en expansion inom detta steg. Detta steg börjar sälja alltfler importerade varor ifrån de länder som har haft ett högre sparande. De tidiga produktionsstegen inom ekonomin drabbas av jämförelsevis allt lägre vinster och dessa steg börjar avvecklas (och detta har skett i Grekland).

 
At 04 augusti, 2012 18:20, Anonymous Skatt är Stöld said...

Oddsen att ett eller flera länder lämnar euron det närmsta decenniumet bedömer jag till iaf. 95%. Folk har en tendens att vilja se "positivt" på den här typen av saker. De "dåliga" kan inte hnda.

Det är bara titta tillbaka i historien och se hur det gått med diverse valutaihopkopplingar.

Hållbarheten är låg och nu har vi 17 länder med i klubben. Att inte ett enda land lämna (givet den stora kris vi har) inom en tio års perdiod ser jag som mycket osannolikt.

 
At 05 augusti, 2012 22:03, Blogger Danne Nordling said...

Per Fredö, Grekland och Spanien har naturligtvis begått misstag efter eurointrädet. Men deras ekonomier har alltid varit svaga och överdrifterna har hjälpligt kunnat korrigeras med depreciering av deras valutor. Med euron går detta inte längre. Då måste man skärpa sig. Det gjorde man inte och så kom finanskrisen som både avslöjade svagheterna och gjorde allting värre.
/DNg
forts...

 
At 05 augusti, 2012 22:03, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof, du har gett en allmän beskrivning av huvuddragen i den teori som företräds av den "österrikiska skolan". Det finns mycket att diskutera i denna teori men det är knappast den allmänna beskrivningen som visar att keynesianismen är felaktig.

1) Keynesianismen har felaktigheter på flera plan. Det som nu är aktuellt är för det första föreställningen att man med direkt stimulans kan ersätta efterfrågan i tillbakagående sektorer. Om t ex byggandet blivit för högt uppdrivet genom en acceleratorprocess är det svårt att se vd som skulle kunna ersätta detta (problem 1). Några begränsade statliga investeringar skulle teoretiskt vara möjliga om det fanns beredskap för detta. Men de kan ändå försvåras av problem nr 2.

Det andra problemet är föreställningen att man kan låna på kapitalmarknaden för att finansiera motåtgärder mot en nedgång. Detta görs regelmässigt alltför sent och i så liten omfattning att det inte kan få någon effekt i mitten av en nedgång. Och en mer massiv upplåning stöter på hinder både ifrån lånarna som ser en gigantisk räntebörda framför sig och från långivarna som frågar sig om låntagarna kan betala tillbaka.

Det viktiga är att förhindra att en oundviklig förlust till följd av t ex en acceleratorprocess sprider sig till hela ekonomin. Detta sker i många länder med hjälp av 'automatiska stabilisatorer'. I liten skala kan detta fungera. Men eftersom även dessa måste finansieras med upplåning inträder efter ett tag problem 2.

När det gäller efterfrågan genom offentlig konsumtion så kommer den skatt som måste till att döda ungefär lika mycket efterfrågan.

Efterfrågan genom privat privat konsumtion är i huvudsak en funktion av hur mycket produktion som landet kan åstadkomma. Om produktionen är liten blir efterfrågan liten. Om den ökas genom utländska satsningar kommer importen att öka tills satsningarna ev ger ökad export. Om satsningarna till stor del sker i byggande för konsumtion kommer ett ohjälpligt importöverskott att bli följden (USA, Thailand, Spanien).

Tyskland satsade däremot på att efterfrågan skulle komma från utlandet och byggde upp en stor exportindustri. Den genererar nu ett handelsöverskott som fordrar kapitalexport - dvs att andra länder ska låna eller investera tyskarnas pengar.

Frågan om produktionen eller konsumtionen ursprungligen styr efterfrågan är ontologisk och har i princip ingen betydelse för hur ett fungerande samhälle beter sig ekonomiskt. Det som är viktigt är om det sker en störning av produktionen eller konsumtionen eftersom ekonomin då beter sig på olika sätt.

Om produktiviteten plötsligt försämras är det viktigt att t ex öka arbetsutbudet för att hålla uppe produktionen. Det var detta Reinfeldt pekade på i mitten av 2008 (tyvärr felaktigt).

Om konsumenterna plötsligt blir rädda för att bli arbetslösa pga någon föregiven kris kan sparandet öka så kraftigt att efterfrågans minskning ger upphov till en kris. Då finns en viss möjlighet för staten att låna till stimulansåtgärder som kan motverka nedgången (i viss mån drabbas dock denna politik av problem 1). När försiktighetssparandet minskar kan staten höja skatterna eller dra in förmåner och betala tillbaka lånen (om det inte tar för lång tid kan problem 2 undvikas).

2) Om ett land lånar utomlands när läget är normalt kommer naturligtvis konsumtionen att gynnas. Men vanligtvis lånar ett land för att finansiera investeringar. Om dessa sker i bostäder eller kommersiella fastigheter i en acceleratorprocess kommer konsumtionen ändå att gynnas. Det är alltså viktigt att utländska satsningar sker i verksamheter som genererar exportintäkter. Att bortse från detta är att skaffa sig problem nr 1.

Hur ser den österrikiska skolan egentligen på satsningar från utlandet? De ska väl inte förbjudas?
/DNg

 
At 06 augusti, 2012 15:02, Blogger ekvationsteorin said...

"När det gäller efterfrågan genom offentlig konsumtion så kommer den skatt som måste till att döda ungefär lika mycket efterfrågan"

En självklarhet som många inte tänker på, endast QE kan totalt öka efterfrågan.

Acceleratorprocesser måste aktivt motverkas av staten, marknaden är inte stabil den har en positiv återkoppling, vilket lätt ger självsvängning.

Väljarna och många politiker förstår inte reglerteknik så det leder oftast till värre positiv återkoppling med kriser och bubblor.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Reglerteknik

 

Skicka en kommentar

<< Home