Bankerna är orsaken till konjunkturcyklerna enligt "österrikarna"

Genom att bankerna ökar kreditgivningen i en ekonomi med fullt kapacitetsutnyttjande uppstår en konstgjord "boom" med överhettning och inflation. Den leder efter en tid till recession som snart går över. Om man stimulerar i lågkonjunkturen kommer "reallokeringen" av resurser att försenas och förvärra krisen. Men stämmer detta för normalläget idag?

Att en konjunkturnedgång inte ska mötas med vare sig penningpolitisk eller finanspolitisk stimulans enligt den österrikiska skolan (bart dec-06) sammanhänger med denna skolas syn på varför det uppstår konjunktursvängningar. Här följer en kort beskrivning baserad på Detlev Schlichters nyligen utgivna bok. Tidigare har jag mera övergripande beskrivit detta i en artikel (8/10-12) om österrikarnas motstånd mot stimulanser.

Utgångsläget är en ekonomi i balans. Bankerna gör nu penninginjektioner, vilket a priori är möjligt när som helst. Att bråkdelsreservkraven eller styrräntan kan sätta stopp eller försvåra dessa injektioner är inte något som tas upp i konjunkturteorin (se bloggartikel om skapandet av pengar, 19/10-12). De nya pengarna lånas ut till lägre ränta än tidigare. Då kommer företagen att öka investeringarna kraftigt. Räntan ses som den styrande parametern för investeringarna i den österrikiska teorin. -Det är möjligt att räntan hade en så dominerande betydelse i början av 1900-talet - von Mises' banbrytande bok Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel kom ut 1912.

Teorin pekar på att den ursprungliga räntan, som ungefär motsvarar Wicksells naturliga ränta, är en följd av konsumenternas tidspreferens. Det betyder att en kort tidspreferens i t ex ett fattigt samhälle medför att folk vill ha fler konsumtionsvaror idag och inte om ett år. Det krävs då hög ränta för att de ska avstå och istället spara för att konsumera i framtiden. Om folk blir mer intresserade av ökad  konsumtion i framtiden kommer räntan att sjunka när sparandet ökar. Då ökar också investeringarna som möjliggör den ökade konsumtionen. Vi kan se detta när folk i fattiga samhällen installerar kylskåp och TV i sina plåtskjul och först i ett senare skede ökar bostadsbyggandet.

Från dessa generella samband pekar den österrikiska teorin på att effekten av en konstlad räntesänkning lurar företagen att öka investeringarna genom de billigare lånen. Men eftersom folk inte blivit mindre intresserade av konsumtionsvaror kommer penninginjektionen att orsaka konkurrens mellan konsumtion och investeringar som leder till inflation. Denna "boom" slutar med en kris med påföljande recession. Anledningen sägs ibland vara att företagen upptäcker att folk inte vill köpa deras framtidsinriktade nyttigheter. Ibland sägs dock orsaken vara att kreditgivningen från bankerna upphör på grund av antingen tvingande reservkrav eller genom rent misstroende som manifesteras i uttagsrusningar.

En mera successiv förklaring pekar på att i högkonjunkturens slutskede vill folk ha mera konsumtionsvaror medan företagen producerar större kapacitet för framtiden. Priserna stiger. Folk minskar sitt sparande och det höjer räntan. Företagen får då svårare att finansiera sina investeringar. Olika pågående projekt måste avbrytas. Några företag går i konkurs. En del av investeringsprojekten måste avvecklas, resurserna omfördelas och priserna justeras tillbaka. Ytterligare penninginjektioner kan enbart fördröja denna återställningsprocess. En korrigering av felallokerade resurser är absolut nödvändig utan att denna abstrakta slutsats närmare behöver konkretiseras.

En intressant fråga i detta läge är huruvida den uppkommande recessionen går över eller förvärras genom sekundära effekter. Schlichter förklarar trosvisst utan någon precisering att "Det finns helt enkelt ingen anledning att anta att recessionskrafterna på något vis ska bli självnärande och leda till ständigt sämre villkor."  Han verkar inte ha hört talas om credit crunch. Det är detta som motiverar stimulanspolitik i vissa svåra lägen, vilket Wilhelm Röpke insåg när han modifierade den österrikiska skolan med avseende på krispolitiken.

Den svaga punkten i kristeorin är emellertid frågan hur en balanserad ekonomi genom "generös" kreditgivning kan hamna i en svår kris gång på gång eller åtminstone drabbas av kraftiga konjunktursvängningar. Om det inte redan finns en obalans med lediga resurser eller en pågående strukturomvandling efter ett krig eller genom stark urbanisering kan ekonomin inte normalt utveckla en överinvestering i realkapital. De stora kriserna har uppstått efter första världskrigets bostadsboom i USA och lågräntepolitiken efter 11 september som också gav en bostadsboom. När detta även gav effekter för den finansiella sektorn kunde kriserna bli en depression på 30-talet genom en svår finanskris som uppmuntrades, respektive en stor recession där dock finanskrisen bekämpades nödtorftigt. 

Därför borde den svenska kontorsfastighetskrisen i slutet av 1980-talet analyseras närmare. Den passar ganska bra som åskådningsexempel för den österrikiska teorin. I en högkonjunktur kunde bankerna genom en misskött avreglering börja låna ut pengar till byggare av kommersiella fastigheter. Även på allmänheten prackade man på nya lån i mindre skala. Det ledde till en fastighetsbubbla där sedan banksystemet drabbades, vilket omtalades som "bankkrisen". Problemet för den österrikiska teoribildningen är att bubblor utvecklade genom en accelerationsprocess inte förekommer så ofta och regelbundet som företrädarna verkar göra gällande.

Beskrivningen av bankernas normala roll i det ekonomiska livet kan knappast vara korrekt. De är försiktiga med långivningen och begränsas av reservkrav och kapitaltäckningskrav av Basel-typ. Dessutom kan de inte låna ut ohämmat ens inom dessa ramar eftersom styrräntan medför att de exogent genererade räntesänkningarna från bankernas sida förhindras. Men kanske teorin passar bättre i mindre utvecklade ekonomier som ständigt riskerar att utsättas för okontrollerade bubblor? De kanske mera liknar det system som rådde kring förra sekelskiftet då den österrikiska skolan utformades?

< Forts Hur hanterar österrikiska skolan exogena kriser? 26/10-12
 
 Läs även andra bloggares åsikter om österrikiska skolan, banker, inflation, pengar, konjunkturer, recession, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, kriser, ekonomi, politik på intressant.se