Vad är postmodernism?

Vi har att göra med en förnuftsförnekande, konfliktskapande och kritiserande tankeriktning som egentligen inte har något positivt program. Det är bara fråga om att riva ned med hjälp av speciella, osakliga argument och personangrepp. För okunniga och inkompetenta aktörer är postmodernismen ett kraftfullt hjälpmedel.

Jag var på Timbro där en viktig bok om postmodernismen presenterades som nu till slut kommit i svensk översättning. Den är skriven av Stephen Hicks och har titeln Postmodernismens förklaring - Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Författaren förde efter introduktionen ett intressant samtal med Thomas Gür.

Stephen R C Hicks

Här ska jag begränsa mig till att referera författarens inledande kapitel som försöker besvara frågan vad postmodernismen går ut på. Ett citat av Michel Focault från 1993 är illustrativt:

"Det är meningslöst att tala för eller emot förnuft, sanning eller kunskap."

Detta är ett frontalangrepp på modernismens intellektuella överbyggnad - den modernism som funnits i drygt 200 år med anfäder som Francis Bacon (1561-1626), René Decartes (1596-1650) och John Locke (1632-1704). Moderna tänkare börjar i naturen och inte i det övernaturliga, som var utgångspunkten inom den förmoderna, medeltida filosofin. Människan kan undersöka naturen genom sina sinnen och sitt förnuft och kan överge sitt förlitande på tradition, tro och mystik. Etiken kan övergå från kollektivistisk altruism till individualism. Ekonomin kan övergå från feodalism till liberal kapitalism.

Postmodernismen vänder sig mot allt det som modernismen står för på det intellektuella planet. Däremot har företrädarna inte så mycket att säga på det praktiska planet - inte heller talar man med företrädarna för ingenjörskonsten om den verklighet som man inte anser existera. "Förnuftet är galenskapens grundläggande språk" enligt Foucault, som i sin arrogans inte brydde sig om att nyansera sig med något undantag för det praktiska livets landvinningar (Hicks nämner t ex barnadödlighetens minskning från 75% i London kring 1740). Det gäller inte att ha rätt utan istället att vara intressant.

Som förgrundsgestalter inom postmodernismen betraktar Hicks Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Han nämner också ytterligare företrädare på specialområden, bl a Stanley Fish (rättsvetenskap), Andrea Dworkin (feministisk rättsteori), Jacques Lacan (psykologi) mfl.

Rorty har t ex menat att postmodernismen inte är sann eller att den erbjuder kunskap. Sådana påståenden vore självmotsägande och därför måste postmodernister använda språket "ironiskt".

Postmodernismen är kritisk och vill "dekonstruera" olika centrala teoretiska begrepp. Fish erkänner att dekonstruktion "befriar mig från skyldigheten att ha rätt ... och kräver endast att jag är intressant".

Lyotard menar att "förnuft och makt är samma sak". Båda leder till "fängelser, förbud, urvalsprocedurer, kollektiv nytta". Hicks skriver att många postmodernister tror att västvärlden har fört med sig dominans, förtryck och förödelse över världen under under förnuftets, sanningens och verklighetens fana. Man syftar därför till social förändring och vill "upptäcka, konfrontera och motsätta sig samtidens politiska fasor".

En av dessa fasor och konflikter är tydligen enligt Andrea Dworkin kvinnornas  sexliv som hon beskriver sålunda "det vanliga knullet, utfört av en vanlig man, ska betraktas som en invasionshandling och en manifestation av ägande, genomförd på ett rovaktigt sätt". Hon vill följdriktigt censurera pornografin av postmoderna skäl.

Jag skulle vilja klassificera postmodernismen som en sorts sofistikerad osaklighet satt i system. Istället för att diskutera någonting i sak angriper man motståndaren med att ifrågasätta dennes begrepp, språkanvändning eller dolda intressen, som i själva verket påstås präglas av dennes enicitet, kön, klass eller annan grupptillhörighet.

Hicks ger ett exempel där en recensent anklagar författaren för att ha "sålt sig till ett maskulint religiöst etablissemang; auktoritärt, konformt och förtryckande". Ett annat exempel är från romanen Moby Dick där kapten Ahab sägs egentligen representera "inget annat än den patriarkala imperialismens auktoritära exploateringsiver och teknologins vanvettiga försök att erövra naturen".

Hicks frågar sig varför skeptiska och relativistiska argument har sådan kulturell tyngd numera. Han går tillbaka till Immanuel Kant och dennes förnuftskritik. Här blir boken mer avancerad. Därför begränsar jag mig för tillfället till att citera vad Kant skriver i det andra förordet i sin första Kritik av det rena förnuftet: 

"Jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron."

Postmodernismen skulle alltså kunna härledas till en i långa stycken esoterisk filosof som ville slå tillbaka upplysningens religionskritik och bevara tron på en kristen gudsfigur. Och nog verkar en hel del av postmodernismen vara präglad av en aggressiv religiös fanatism.

Om jag får möjlighet ska jag återkomma till resten (merparten) av bokens innehåll.

Kommentar i DN 30/3 Läs även andra bloggares åsikter om postmodernism, relativism, nihilism, fanatism, kunskapsteori, dekonstruktion, Kant, Foucault, vetenskapsteori, religion, moral, filosofi på intressant.se

Värderelativismen måste begränsas

Det förefaller omöjligt att acceptera värderelativismen fullt ut på det filosofiska området. Vad som behövs är istället en teori om hur en giltig moralfilosofi pragmatiskt skall förhålla sig till olika krav på tolerans.

Enligt kulturrelativismen finns inga universella moraliska sanningar, skriver Henrik Bohlin, fil dr i teoretisk filosofi (Södertörn), i en artikel under strecket i SvD 31/8.Han fortsätter:

"Om vi upprörs av inslag i andra kulturer är det därför att vi naivt och oreflekterat betraktar våra egna moraliska normer som den enda möjliga måttstocken för rätt och fel. I sin yttersta konsekvens leder resonemanget till slutsatsen att det kan vara fullt moraliskt försvarligt för Suruhawafolket [i Amazonas] att begrava barn levande, även om det självklart är djupt förkastligt för oss, och att det därför vore fel av utomstående att ingripa för att skydda barnen."

Detta sätter ljuset på frågan om "kulturimperialism". Men det finns andra besvärliga aspekter. Bohlin menar att det särskilt bland yngre är svårt att finna någon som inte betraktar sanningen som relativ. Yngre blir upprörda om relativismen ifrågasätts. "Relativismen förknippas ofta med odogmatisk öppenhet för andra åsikter, men åtskilliga anhängare är påtagligt dogmatiska inför kritik."

Bohlin nämner "den förste relativisten" Protagoras med tesen att "människan är alltings mått" (gr homo mensura). Idag ses den amerikanske vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn med De vetenskapliga revolutionernas struktur (1962) som en pionjär. Kuhn såg inte sig själv som relativist men han hävdade att det inte finns någon neutral, oberoende evidens för att avgöra vem som har rätt i olika forskningstraditioner. Bohlin beskriver:

"Istället för att säga att astronomerna i den medeltida traditionen hade fel och Galilei rätt (eller för den delen det omvända), borde man alltså säga att medeltidens astronomer levde i en värld där solen rörde sig kring jorden, medan Galilei och hans efterföljare, däribland vi nutida människor, levde och lever i en värld där jorden rör sig kring solen. "

Detta är i mina ögon svårt att acceptera. Varför skulle inte paradigm istället kunna beskrivas som en framstegsprocess? Det är bara när konkurrerande paradigm inte har någon "vinnare" som Kuhns olika världar har någon relevans. Detta gäller särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap som enligt min mening inte kommit tillräckligt långt i att formulera stringenta teorier och riktighetskriterier.

Här framhåller Bohlin att relativister och objektivister ofta talar förbi varandra: "Relativister utmålar motståndarna – ömsom betecknade anti-relativister, objektivister, rationalister, absolutister och universalister – som oreflekterade dogmatiker, oförmögna att skilja mellan sina egna fördomar och otvivelaktigt säkra eviga sanningar."

Man kan kanske fundera något på vad detta har för bäring på filosofer som Ayn Rand, Robert Nozick och John Rawls. Det finns åtminstone vissa möjligheter att kunna resonera neutralt och objektivt i en del värdefrågor.

I andra ändan av kulturimperialism finns toleransen. Bohlin skriver:

"Relativism är ett starkt argument för att tolerera olika åsikter. Ni får tänka som ni vill, vi får tänka som vi vill, och eftersom er sanning är en annan än vår kan ingen av oss säga att den andre har fel. Men tolerans blir djupt problematisk i förhållande till sådant som kulturellt rättfärdigade hedersmord, kvinnlig könsstympning, religiös fanatism och Suruhawaindianernas behandling av oönskade barn."

Frågan kvarstår om vi bör ingripa till barnens försvar eller förhålla oss passiva, menar Bohlin. Eller varför inte analysera folkmord? Jag tror att vi måste skilja mellan det filosofiska problemet om giltighet och det pragmatiska problemet vad vi borde göra för att genomdriva giltig moral på olika platser på jordklotet. Då behöver vi inte våndas över att vi inte skulle kunna betrakta en moral som vi inte omedelbart kan genomdriva överallt som giltig.

Det är alltså sannolikt att vi kan begränsa värderelativismen ganska ordentligt om vi kan utveckla en teori om hur pragmatisk tolerans skall hanteras. Läs även min kritiska artikel om värderelativismen från 2006.

Läs även andra bloggares åsikter om värderelativism, värdenihilism, objektiv moral, moralfilosofi, kulturrelativism, relativism, moral, vetenskapsteori, filosofi, politik på intressant.se

Koldioxidhypotesen en generationsfråga

Att den globala uppvärmningen beror på koldioxidutsläpp är delvis en fråga om en generationsväxling bland forskarna på 1980-talet. Då fick hypoteser som krävde modellering och stor datakrft snabbt genomslag. Det menade professor Sverker Sörlin i vetenskapsradion.

I Vetandets värld 19/6 framträdde professor Sverker Sörlin, miljöhistoriker från KTH. Han menade att medierna till för två år sedan framställde klimatfrågan som att det fanns två uppfattningar. Men redan på 1970-talet fanns det en bild aför att uppvärmningsteorin var mer dominerande. Paradigmet började byggas upp. Det var också en generationsfråga. Nu har man lärt sig något som man är väldigt förtjust i och inte gärna vill överge. Tidigare var det många som pekade på riskerna för en nedkylning.

När nedkylningsgenerationen ersattes med yngre forskare som var inriktade på uppvärmning fick denna ett snabbt genomslag på 1980-talet. Sörlin gjorde sedan en utvikning till Arrhenius och Callender. Den senare var på 30-talet en föregångare till det moderna sättet att se på uppvärmningen men Callender blev ignorerad som "amatör". När modelleringen kom in på 1960-talet anslöt sig fler forskare till växthusteorin. Den tidigare generationen ville dock ha empiriska bekräftelser och då byggdes det in en spänning i klimatforskningen. Koldioxidhypotesen förutsatte kraftfulla datorer som först blev tillgängliga på 1960-talet.

Karriärsynsättet för forskare är betydelsefullt enligt Sörlin. Även krafter utanför vetenskapen har inflytande. Varför har den "obekväma" synen kunnat bryta ner motståndet? Det var Tony Blair som gav uppdrag åt en oberoende utredare som visade att det var lönsamt att inte vänta (Stern). Paradigmet kan komma att överges om det kommer fem eller tio kalla år, både enligt Blair och Sörlin. Ett mera klimatneutralt synsätt skulle ta 30-40 år att etableras inom vetenskapen. Det är dessutom mycket osannolikt, sade Sörlin.

Dessvärre framstod inte Sörlin som särskilt kunnig i hur vetenskapliga paradigm kan hållas kvar in absurdum. Det finns flera historiska exempel hur de etablerade gjort motstånd mot information som inte stämt med det rådande paradigmet, se min artikel om Semmelweis och den begränsade synliga oppositionen mot IPCC. Han nämnde inte heller något om de auktoritära metoder som används mot oppositionen. Det verkade som om Sörlin trodde att etablerandet av det nuvarande koldioxidparadigmet skett genom att det faktiskt finns begripliga och övertygande bevis för detta. Det hade varit intressant att få en redogörelse för hur strävan efter konformism påverkat vetenskapsutvecklingen. Många tog ju fel när man trodde att bilarnas utsläpp dödade skogen.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimatpolitik, klimatlarm, klimatkris, klimat, koldioxidhypotesen, global uppvärmning, miljö, miljöhistoria, paradigm, konformism, socialpsykologi, politik på intressant.se

Nationalekonomins resultat är ofta obekväma

Karl Marx försökte göra sig till nationalekonom. Att låna prestige förekommer också idag vilket leder till skepsis mot vetenskapligheten. Men också politikernas önskan att verkligheten skall se ut på annat sätt än vad ekonomerna hävdar bidrar till kritiken mot nationalekonomin som vetenskap. Vi såg det i valrörelsen.

I en artikel 'under strecket' i SvD den 16/2 skriver professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson, Uppsala, om nationalekonomernas tendens att "tycka" i politiska frågor. Det har medfört att de anklagats för att göra vetenskap av den personliga ideologin utan att det tydligt framgår. Att skilja mellan fakta och värderingar är kanske ett speciellt problem för den vetenskap som tidvis har kallats "politisk ekonomi". Det var också en av de första ekonomerna, David Hume (1711-1776), som poängterade att man "inte kan härleda bör från är".

Magnusson inleder med ett något apart exempel som rör hur den klassiske nationalekonomen David Ricardo (1772-1823) blev kritiserad 1821 för att han i sitt verk Principles of Political Economy hade tillfogat ett resonemang om att ökad maskinanvändning riskerade att leda till ökad arbetslöshet. Kritiken gick ut på att en sådan ståndpunkt skulle kunna egga upp de s k ludditerna, som redan praktiserade tesen att maskinerna skulle slås sönder eftersom de tog jobben från väveriarbetarna.

Förvisso hade Ricardo rätt i det korta perspektivet. Men på längre sikt hade han fel. Detta inbjuder till generationsutilitarism, vilket ställer hela den makrofilosofiska fördelningsteorin i blickfånget. För en ekonom utan kunskaper i politisk filosofi borde det betyda att man avstår från att komma med rekommendationer om maskinernas "lämplighet". Ricardo hade också lanserat en annan teori som rörde prisutvecklingen på olika varor. Redan Adam Smith (1723-1790) hade betonat arbetets betydelse för priset vilket Ricardo utvecklade till en teori om den långsiktiga relativprisutvecklingen.

Båda dessa teorier hos Ricardo utnyttjades senare under 1800-talet av poeten och filosofen Karl Marx (1818-1887) för en deskriptiv teori om det industriella ekonomiska systemets långsiktiga utveckling mot kollaps. Sett i efterhand var detta nog historiens största missbruk av nationalekonomin för egna, ideologiska syften. Denne Marx, som av sin finansiär Engels beordrades att utnyttja nationalekonomin för att bevisa deras ungdomstes, visade till en början stor motvilja mot "den ekonomiska skiten". Men så småningom försökte han låna prestige från den nationalekonomiska vetenskapen genom att han började kalla sig nationalekonom. Det lyckades knappast under hans livstid då han istället helt oförtjänt i pressen lyckades bli betraktad som en farlig revolutionär som hade ett finger med i spelet kring Pariskommunen 1870.

Eftersom nationalekonomin ligger så nära den politiska verksamheten tenderar en del ekonomer (och några icke-ekonomer) även idag att använda nationalekonomin för att stärka dagspolitiken i sådan riktning som den egna ideologin dikterar. Det leder givetvis till skepsis hos utanförstående betraktare. Men även strikt värderingsfria resultat av nationalekonomiska resonemang har inte sällan ansetts förgripliga eftersom de inte stärkt den politiskt önskvärda slutsatsen. Senast såg vi detta förra året i den svenska valrörelsen.

Ett enkelt exempel är pristeorin inom nationalekonomin. Lagen om utbud och efterfrågan som bestämmer marknadspriset har beskrivits som att "vi kan inte acceptera att leva under de anonyma marknadskrafternas diktatur". Vad man avser är t ex att oroligheter som minskar jordbruksproduktionen leder till brist på mat som i sin tur medför stigande priser. När så nationalekonomerna förklarar att prisreglering inte ger mera mat utan tvärtom riskerar att leda till ännu värre förhållanden tas detta som ett bevis för att ekonomerna "alltid står på den starkares sida" när de inte vill applådera statsingripanden.

I valrörelsen fördes ett liknande resonemang för arbetsmarknaden. Från socialistiskt håll avvisades tanken att en ökad lönespridning med lägre löner framförallt för de mest svåranställda skulle kunna ge fler jobb på längre sikt. Det gick så långt att förslagsställarna själva - den borgerliga Alliansen - förnekade att jobbavdrag och lägre a-kassa skulle bidra till sänkta löner. Evidenta empiriska undersökningar omtolkades av kritikerna för att visa att det inte skulle kunna bli fler jobb.

Men redan teorin om arbetsspecialisering visar att det både finns en effekt i form av minskad maskinintroduktion och en avlastningseffekt för mer högavlönad arbetskraft. Den senare är naturligtvis inte så stor som jag beskrev i principexemplet om löneskillnaderna mellan diskare och kockar på en restaurang 30/1-07. Men ökade löneskillnader måste rimligen på längre sikt få effekten att fler lågproduktiva kan anställas. Den nationalekonom som då företrädde uppfattningen att större löneskillnader ger fler jobb, Lars Calmfors, angreps så kraftfullt att han senare såg sig nödgad att ta upp en principdebatt om huruvida nationalekonomerna överhuvudtaget borde delta i samhällsdebatten (äv 2/1-07 DNdeb).

Man kan fråga sig om andra vetenskaper skulle vara mindre förtjänta att nagelfaras på förekomsten av dolda värderingar. Hur är det med genusforskningen? Är sociologerna befriade från personliga värderingar i sina offentliga framträdananden? Och är klimatforskningen garanterat befriad från det dolda syftet att påvisa behovet av ytterligare restriktioner? Redan Thomas Kuhn hävdade på 1960-talet att vetenskapen inte undgick inflytandet från utomvetenskapliga inslag. Men att från detta dra dra slutsatsen att vetenskapen är en social konstruktion verkar litet magstarkt.

Andra bloggar om: nationalekonomi, politik, ideologi, värderingar, vetenskapsfilosofi, vetenskap, marx, löneskillnader på intressant.se