måndag, juli 10, 2006

Skatt på män - politik är tvång

Att införa en skatt som skall vara till nackdel för vissa medborgare borde inte vara legitimt i ett samhälle där politiken är till för allas bästa. Men Schymans hänvisning till prejudikatet hög skatt för höginkomsttagare gör att en mansskatt inte principiellt kan avvisas.

I oktober 2004 föreslog Gudrun Schyman att en särskild skatt på män skulle införas därför att några få män misshandlar kvinnor. I slutet av veckan i Almedalen föreslog hon en skatt på män för att jämna ut löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det ser ut som hon ogillar män och vill straffbeskatta dem oavsett motivering. Det uppammar löjet. Men själva resonemanget är ändå ett paradexempel på hur politik kan användas för tvång utan egentlig rationell motivering.

Förr i tiden var politik ofta ett medel för de härskande att skaffa sig fördelar på undersåtarnas bekostnad. När en mera individualistisk politisk syn började sprida sig med individuella rättigheter och politisk demokrati blev det inte längre möjligt att utan vidare begå tvångsövergrepp mot undersåtarna. Politiken skulle nu ha syftet att vara till förmån för alla medborgare. Men det dröjde inte länge förrän filosofiska motiveringar för en politik som riktade sig mot en del av medborgarna i syfte att skada dessa lanserades. Paradexemplet är utilitarismen.

Om det är legitimt att driva politik till nackdel för en del av medborgarna utan att dessa försökt skada andra är en särskild straffbeskattning av män inte något avvikande. Om Riksdagens majoritet röstar för en mansskatt är den helt i sin ordning. Antag att Fi kommer in i Riksdagen och blir tungan på vågen. Då kan regeringsförhandlingarna lätt utmynna i att en mansskatt införs. Vi ser här ett principiellt problem som borde i förväg regleras i författningen.

Svårigheten är att väljarkåren är korrumperad när det är egna intressen som står på spel. Sannolikt finns det en massiv majoritet mot en mansskatt i väljarkåren. Men det finns det inte på samma sätt mot statsskatten. Förra gången Schyman lanserade mansskatten hänvisade hon explicit till detta - det är lika naturligt att ha en extra skatt på män som en extra skatt på dem med höga inkomster, sade hon 2004.

Om vi inte kan ta avstånd från en skatt som har till syfte att vara en nackdel för vissa grupper är det svårt att se hur vi principiellt skulle kunna avvisa en skatt på män, feta personer eller invandrare, vilket var förslag som cirkulerade i debatten 2004. Politik innebär tvång. Det är inte bra med tvång och därför borde tvångsåtgärder reserveras för situationer där det skulle innebära ännu större nackdelar - ofta i form av mera tvång - att avstå.

Att angripa alla män med en skatt som skall subventionera kvinnor som inte är framgångsrika löneförhandlare verkar vara en begäran att få använda statens våldsappartat för icke legitima ändamål. Finns det fler sådana ändamål som skulle kunna bli aktuella?

8 Comments:

At 10 juli, 2006 18:53, Anonymous Anonym said...

"Politik är att tvinga" kanske vore en uppriktigare paroll än vad vi har.

En mansskatt är ett nog så gott exempel på hur staten bortanför nattväkteri och eventuellt "public goods" kan missbrukas. Direkta skatter är mer ovanligt vad jag vet, men lagstiftning riktad mot vissa grupper är annars knappast okänd (ex. kvotering), liksom att göra satsningar för att gynna olika intressegrupper. Public choice är det bästa sättet att analysera detta fenomen som jag känner till.

En korrumperad befolkning kan endast skyddas mot sig själva (om vi ska uttrycka det milt och neutralt) genom starka rättigheter, ex. grundlagsbefästa. Kanske Wicksells förslag att skattehöjningar endast kan genomföras med starka majoriteter (ex. absolut eller enhällig) är rätt väg att ta?

Tyvärr för Sverige så vaktar redan räven hönshuset, så jag kan se vissa svårigheter att genomföra något sådant.

PS. Det vore f.ö. enkelt att motivera en högre kvinnoskatt istället: eftersom de lever längre än män, så får de ut pension under längre tid än män -- och kräver av samma skäl troligen högre sjukvårdskostnader dessutom. Detta borde i rättvisans namn kompenseras med högre skatteinbetalningar, eller hur?

PPS. Ett enklare sätt för Schyman att jämna ut löneskillnader är naturligtvis ett mer progressivt skattesystem, exempelvis drivet av ett stort grundavdrag. Eftersom männen enligt den Schymaniska hypotesen tjänar mer så betalar de isåfall också mer. Dessutom är det inte en sexistisk lösning, vilket kanske är positivt i sammanhanget?

 
At 10 juli, 2006 19:55, Anonymous Anonym said...

Men är detta resonemang begränsat till skatter?

Överfallsvåldtäkter sker väl oftast nattetid, om man får tro den massmediala bevakningen, skulle man inte med samma resonemang kunna hävda att män bör ha utegångsförbud nattetid så att kvinnor kan röra sig utomhus nattetid utan rädsla?

 
At 11 juli, 2006 11:37, Blogger Gork said...

Utegångsförbud för ungdomar kvällstid är ju redan verklighet i Storbrittanien, och det har ju förekommit i debatten i sverige också.

 
At 12 juli, 2006 13:33, Blogger dobeln said...

Det här resonemanget är hyperprincipiellt i bemärkelsen att det tar fasta på en likhet mellan progressiv beskattning och mansskatt (olika skatt på olika grupper av människor), och sedan utraderar alla andra skillnader mellan de två fallen för att på så sätt avlegitmisera statsskatten.

Det som gör att de flesta reagerar mycket negativt på förslag till mansskatt är mycket riktigt en princip. Den principen är dock inte i regel en aversion mot att lägga olika skattesatser på olika grupper (min gissning) - det är snarare en aversion mot att lägga olika skattesatser på olika människor efter rent biologiska kriterier.

Skilda skattesatser på olika inkomstgrupper rättfärdigas vidare i regel inte med rena avundsjuke/klasskrigsmotiv (även om de i realititeten spelar roll, naturligtvis), utan snarare med att höginkomsttagare antags ha lägre marginalnytta av pengar än låginkomssttagare.

Min personliga hållning är att det faktiska inkomstläget i Sverige (få höginkomsttagare) gör att dagens progressiva system kostar mer än det smakar. Jag har dock relativt liten förståelse för ett stenhårt moraliskt imperativ mot alla former av differentierade skattesatser.

 
At 14 juli, 2006 23:27, Blogger Danne Nordling said...

Att skilda skattesatser motiveras med ett marginalnyttoresonemang innebär inte att de därmed också har rättfärdigats. För detta fordras att det finns (moralisk) enighet om att samhällsnyttan skall befrämjas med en omfördelning av inkomster. Någon sådan enighet har man inte ens varit i närheten av, även om vissa moderna utilitarister försökt hänvisa till sin moralprincip för att motivera progressiv beskattning.

Det var snarare så att de begränsade skatter som var aktuella vid förra sekelskiftet var motiverade för finansieringen av kollektiva nyttigheter (främst försvar och rättsväsende) och då ville utilitaristerna begränsa skatternas nyttominskning för befolkningen som helhet. Man lanserade då "minsta offerprincipen" som innebar att skatten skulle tas ut så att nyttooffret skulle bli så litet som möjligt - dvs de rika skulle betala mest. Denna motivering för progressiv skatt är förvisso dubiös (Wicksell invände), men den är en helt annan än den som utgår från att man skall utjämna inkomsterna med hjälp av beskattning. Det är denna senare motivering ("den socialpolitiska beskattningsprincipen") som Schyman vill anföra som ett prejudikat för mansskatten.
/DNg

 
At 15 juli, 2006 00:15, Blogger dobeln said...

"Att skilda skattesatser motiveras med ett marginalnyttoresonemang innebär inte att de därmed också har rättfärdigats. För detta fordras att det finns (moralisk) enighet om att samhällsnyttan skall befrämjas med en omfördelning av inkomster. "

Och hur definieras en sådan enighet? 100 procent? Av ekonomerna? Av befolkningen? Av moralfilosoferna?

 
At 15 juli, 2006 12:34, Blogger Danne Nordling said...

Ja, det är just denna (brist på) enighet som är problemet. Bentham trodde att han hittat den grundläggande principen för moralen och ansåg den som intuitivt sann och därför onödig att bevisa. Men det var ogenomtänkt av honom eftersom nyttosaldomaximeringen leder till ett antal svåra moraliska problem som inte alls kan lösas tillfredsställande på grund av Benthams misstag.
/DNg

 
At 16 februari, 2007 08:09, Anonymous Anonym said...

That's a great story. Waiting for more. » »

 

Skicka en kommentar

<< Home