fredag, november 24, 2006

Borgerliga värderingar - finns dom?

(Med rätt datum)
En borgerlig regering borde inte ha samma värderingar som en socialdemokratisk. Minskad progressiv beskattning, politik som förklaras med sakskäl, pluralism, idividualism och betoning på att göra rätt för sig är värderingar som inte är socialdemokratiska. Har vi fått en regering som övergett allt detta?


När finansministern gjorde sitt famösa uttalande om socialdemokratiska värderingar efterlyste P J Anders Linder på SvD mer betoning av borgerliga värderingar. Finns det sådana? Vi hör väldigt litet om andra än dem som omfattas av socialdemokratiska slagord. Men är inte t ex trygghet, solidaritet och rättvisa bara propagandistiska målformuleringar snarare än riktiga värderingar?

Värderingar är ett något vagt begrepp. När man använder ordet 'värderingar' avses oftast en mängd olika normativa satser i olika sammanhang. Mera utstuderat filosofiska värderingar kan kallas grundläggande och kräver en särskild diskussion. Värderingar i normativ mening skiljer sig principiellt både från fakta och från subjektiva eller tendentiösa tolkningar. Men ofta finns det ett implicit värderande moment i faktabeskrivningar som just är tendentiösa.

Ett exempel är hur vi ställer oss till Saddam Hussein. Fakta är att han varit president i Irak. En tolkning är att han varit en grym diktator. En annan att han varit en kraftfull president som med hårda men nödvändiga metoder samlat Irak till en stat. Värderingen kommer först när man t ex anser att det var bra eller dåligt att han avsattes.

Politik handlar om fakta och inte om värden har den nye finansministern Anders Borg menat. Han har själv framhållit att hans värderingar inte skiljer sig så mycket från en socialdemokrats. Är det kanske så att det inte finns några signifikanta borgerliga värderingar längre? Värderingarna är socialdemokratiska hos den tyngsta ministern näst statsministern i den borgerliga regeringen. Och statsministern har inte deklarerat att han har särskilt avvikande ideologiska uppfattningar i förhållande till gammal "arbetarmoral".

Nu kan det tänkas att det är av taktiska skäl som "det nya arbetarpartiet" framhållit sin konformitet i värderingsfrågorna. Man har upptäckt att mycket av den politiska debatten, i synnerhet i media, handlar om angrepp på icke-socialdemokratiska värderingar. Det kräver inte så mycket kunskaper och försätter i allmänhet motparten i en mer eller mindre ohållbar försvarsställning. Om man å andra sidan kan hänvisa till auktoriteter för fakta och samband beskrivna i vetenskapliga rapporter som få har kunnat ta till sig, hamnar man istället i överläge.

"Vi vill göra lika gott som ni, men vi är mer pålästa om hur detta skall gå till" kan kanske sammanfatta den nya taktiken. Då finns inte längre något utrymme för borgerliga värderingar - alternativt kanske vissa borgerliga värderingar skulle kunna betraktas som mera allmängiltiga. Vilka dessa är och om de skall anses ha politisk relevans kan diskuteras. Det finns värderingar som mera är präglade av uppträdanderegler än av politiskt beslutsfattande. Äldre borgerlighet präglades också av religiöst influerade värderingar och en snäv sexualmoral.

Fem värderingsområden

Kan vi då hitta några centrala värderingsdimensioner där idag borgerliga och socialdemokratiska inställningar skiljer sig åt? Jag skall göra ett försök med fem dimensioner som utgör ett slags skalor där borgerliga personer tenderar att hamna i en annan rikting än socialdemokrater och traditionella vänsterpersoner. Till en del kan jag repliera på attitydundersökningar men i övrigt får jag försöka på känn. De fem skalorna för olika inställningar berör följande områden:

1) Avlöningsprinciper
2) Följsamhet gentemot auktoriteter
3) Synen på andras beteende
4) Självuppfattningen i relation till omvärldsgruppen
5) Synen på beroendet av andra

En del av dessa dimensioner går säkerligen in i varandra. Men det finns en del värderingar som i traditionell formulering skulle kunna ses som typiska för nedslag på dimensionsskalorna mera utåt kanterna än i mitten. Jag behandlar dem kort en och en.

1) Att man bör få betalt för sitt arbete efter förtjänst, tror jag är en vanlig borgerlig uppfattning (85% m -04). Den omfattas säkerligen också av en del socialdemokrater. (59% s tycker att det är rättvist att den duktige tjänar mer.) Men många socialdemokrater och en del borgerliga socialliberaler menar helt klart att det är orättvist med avlöning efter förtjänst. De kräver utjämning. Staten måste utjämna inkomsterna med hjälp av mer progressiv beskattning, säger de (13%) och får stöd av finansminister Anders Borg.

Men enligt Demoskop -04 tyckte 40 procent att det var rättvist om statsskatten avskaffades och 31 procent ansåg "varken eller". Det finns bara en liten minoritet som anser att proportionell skatt är orättvis.

2) Att följsamt underordna sig en ledare som bestämmer och vet bäst utan att tjafsa och ifrågasätta tror jag är en vanligare uppfattning bland socialdemokrater än bland borgerliga ("HSB" kallas den nuvarande s-ledaren). Partier med auktoritära och karismatiska ledare som velat utöva makt har vädjat till arbetargrupper snarare än tjänstemän - med slagord och inte sakskäl. Det är arbetarna som disciplinerat demonstrerar på gatorna medan de fåtalaiga borgerliga demonstrationerna mera liknar en framvällande gröt. Auktoritära värderingar hjälper säkert i kampen mer än krav på sakskäl.

3) Inställningen att vi bör vara toleranta mot oliktänkande och dem som beter sig annorlunda tror jag är vanligare bland borgerliga än bland socialdemokrater. Är det inte så att det är litet typiskt för gråsossar att de finner konformismen ganska bekväm medan konstigheter är motbjudande?

4) "Det är viktigare att kunna samarbeta i grupp än att besitta en massa onödiga kunskaper." Det sägs vara grunden för den socialdemokratiska skolpolitiken. Kollektivism och enhet är då bättre än individualistisk strävan. "Tillsammans i gemenskap" låter rart men baksidan är inget för en borgare: "Du skall inte tro att du är något" säger Jante-lagen som brukar tillskrivas socialdemokratiska konformister oftare än borgerliga, som istället säger "ensam är stark" och "var och en sin egen lyckas smed".

5) "Man skall göra rätt för sigoch inte ligga andra till last" är en klassisk borgerlig värdering som tidigare också omfattades av en hel del socialdemokrater. Men nu verkar "svaghetens moral" ha tagit över. "Vi måste göra mer för de eftersatta" heter det numera med påföljd att vi har över en miljon människor i arbetsför ålder som försörjs med olika sociala bidrag som finansieras av de arbetande skattebetalarna. Demoskop visar dock att 45 procent stöder uppfattningen att välfärden mera bör finansieras med avgifter (30% s, 69% m).

Nog tycker jag att det finns skillnader i värderingarna som har betydelse för politiken. Där har finansministern fel när han säger att politiken handlar om fakta och att värderingarna som han utgår ifrån mycket är desamma som hos en socialdemokrat. Vad politiken skulle handla om är att de borgerliga värderingar som också finns hos en del socialdemokrater borde bilda utgångspunkt för en ny politik. De särintressen som har avvikande uppfattning borde inte få topprida hela samhället och majoritetens uppfattning. Därför krävs det opinionsbildning i de "rätta" värderingsfrågorna och inte bara mer sofistikerade fakta.

Här antyder jag några förslag: mindre progressiva skatter, mera sakskäl i politiken och färre referenser till auktoriteter, mera pluralism och tolerans, kollektivet får inte sätta sig på individen och mer avgiftsfinansiering av välfärden. Jag tycker att ett flertal av dessa förslag träffar den som har samma "värderingar som en socialdemokrat".

Utöver dessa fem finns det värderingsdimensioner som inte skär mellan borgerliga och socialdemokrater. Ett politiskt signifikant exempel är inställningen till motsatsparet paternalism/autonomi. Paternalister finns både till vänster och höger. De frihetliga är i minoritet.

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

7 Comments:

At 25 november, 2006 13:14, Anonymous Anonym said...

Kollektivt mindervärdighetskomplex

Det som mest kännetecknar vänstern tycker jag är dess misstroende mot den egna, personliga förmågan. Därför önskar man sig ”Nån Annan” som skall hjälpa sig till ”rättvisa”. Det lämnar i sin tur fältet öppet för karaktärer med stort prestigebehov att utnyttja menighetens osäkerhet för att skapa en egen ”position” med prestige och makt.

Det man inte tror sig själv om, tror man inte heller andra om. Sålunda underskattas den fundamentala betydelsen av enskildas kreativitet och initiativförmåga, vilka är fria att utvecklas på marknaden, men vilka stryps i byråkratin. Detta ger de fantasilösa prestigeryttarna utrymme att förespråka planekonomi, d.v.s. byråkrati i sin mest fullständiga form. Det är deras bästa möjlighet att upprätthålla förtroende för sin position, eftersom då ingen konkurrens behöver befaras.

En tydlig skiljelinje mellan vänster och höger går sålunda mellan uppfattningen av konkurrens som något gott, stimulerande och utvecklande, eller något ont, stressande, ojämlikt och ineffektivt. För att göra denna inställning mer populär omskrivs den till en kamp mellan den tjocka och den tunna plånboken. Bakom ligger politikernas misstroende mot sin egen förmåga att möta en reell konkurrens.

Återigen, mindervärdighetskomplexet.

Konsekvensen av detta är, tycker jag, att argumentationen bör vridas mer mot de rent praktiska problem, som vidlåter varje byråkrati.

Vänstern förespråkar politiska, d.v.s. byråkratiska lösningar på fördelningsfrågorna, där man förlitar sig på auktoriterer, som du skriver. Högern förespråkar marknadsmässiga lösningar, där varje individ måste ta större personligt ansvar och där störrre variation blir möjlig. Något som vänstern då genast översätter till orättvisor, eftersom man inte tror sig om att kunna göra kloka val.

Inom näringslivet tvingar vinstkravet fram ”revolutioner” så snart en byråkrati börjar stelna. Inom offentliga sektorn lever hundraåriga strukturer kvar med rent otroligt låg nivå på sin effektivitet. Jag har ex.vis sett hur ineffektivt, fantasilöst och oengagerat kronofogdemyndigheten arbetar med att driva in fordringar.

Vidare är den ”rättvisa” som ”Nån Annan” kan utmäta sällan särskilt precis. Hur skall en ”behovsbedömare” i kommunen på någon halvtimme kunna avgöra vem av tant Ada och tant Beda som skall få den lediga platsen på äldreboendet? Det blir tämligen godtyckligt. Och att sedan vända sig till länsrätten gör inte ”rättvisan” särskilt mer sannolik. Under ärendets behandling hinner förutsättningarna ändras radikalt. Beda, som inte fick platsen, kanske dog.

En annan angreppspunkt är vänsterns kritik av kapitalismen som orsak till ”det hårda samhället”. Verkligheten är ju den motsatta. Allmänna förmåner måste mer och mer kopplas till ”kontroll”, som får angiveri och övervakning till följd. Det finns inget så omänskligt som en stor byråkrati utan personligt ansvar.

Egna pengar för avtal om villkor för en affär behöver inte övervakas alls. (Med undantag för ren brottslighet.) I företag möter man alltid någon person med ansvar, som kan ta egna beslut, baserade på sunt förnuft, för att snabbt anpassa sig till sina kunder i strävan att behålla dem. Det ger ett följsammare och ”mjukare” samhälle.

Så enkla resonemang tror jag lättast påverkar marginalväljarna.

 
At 26 november, 2006 22:39, Blogger Danne Nordling said...

Det finns två avgörande frågor att besvara: 1) är socialdemokratiska värderingar bättre för alla och därför önskvärda som grund för politiken? 2) Finns det en taktisk vinst för tidigare borgerliga politiska strömningar att byta värderingar för att kunna behålla makten (och vilket sakligt syfte skulle detta ha)?

Dessa frågor aktualiseras av moderaternas byte av inriktning som till nöds skulle kunna beskrivas som betoning av socialkonservativa värderingar. Men genom Anders Borgs direkta bekännelse till socialdemokratiska värderingar ställs frågan på sin spets: vad finns kvar av specifikt borgerliga värderingar på centrala politiska områden?
/DNg

 
At 28 november, 2006 16:31, Anonymous Anonym said...

Du påstår Danne att det är utmärkande för socialdemokratisk skolpolitik att arbeta i grupp,
Ja,den tidigare skolan var differentierad,vilket var bra för skoleleverna då de därigenom kunde välja utbildning efter begåvning,intresse,framtida yrkesval o dyl.

Vi har då också en målsättning för skolan, nämligen att ge möjlighet för den s k begåvningsreserven att gå vidare till högre utbildning.
Den målsättningen,som i princip uppnåddes kunde mycket väl förenas med en differentierad skola.

När realskolan avslkaffades så ersattes den med en grundskola som även den var differentierad.

Skoleleverna kunde innan de avslutade sin utbildning eller gick vidare välja mellan nio olika linjer, vilket bidrog till att vi då hade en skola som intresserade eleverna och där disciplinproblemen i stort sett var obefintliga.

Vi hade också då kvalificerade lärare i alla fackämnen och de trivdes med sitt arbete liksom de än mer kvalificerade lärarna på gymnasierna,vilka också de trivdes med sina jobb och var inriktade på att ,förmedla sina elever en god utbildning.

Visst förekom det i dessa skolor utbildning i arbetsgrupper men det var inte på något sätt dominerande inslag i utbildningen.

Ett steg i den riktningen kom först när man i de samhällsorienterande ämnena införde så kallad problembaserad utbildning, vilket en del elever klarade av väl men flertalet gjorde det inte.

Denna utbildningsform innebar också att direktkontakten mellan lärare och elever försvann och de som ägnade sig åt grupparbete tyckte att det var kul leka med datorerna, att hämta material från dem i stället för att prestera nåt själva och att smita från skolan ett tag.

Vad som sedan totalt förstörde den svenska skolan var när Göran Persson som utbildningsminister utvecklade kollektivismen och jämlikhetstänkandet så till den milda grad att i princip alla skolelever skulle kunna gå vidare till gymnasier och högskolor, nåt helt absurd.

Bara för att ta ett par exempel; entredjedel av alla grundskoleelever lämnar grundskolan som funktionella analfabeter, De vantrivs i skolan och saknar både förmåga och intresse att gå vidare till de utbildningar, som kollektivismens apostlar tänkt sig-alla andra väl kända problem att förtiga.

Nu i dag har det just kommit en rapport om att de som utbildar sig till lärare egentligen inte skulle bli godkända och det är dessa framtida lärare som ska ersätta de outbildade som finns i mängder.

Arbetsgruppspedagogiken kan fungera bra men är nu oftast mest löjeväckande.

 
At 29 november, 2006 12:32, Anonymous Anonym said...

Socialister och för den delen också ofta liberaler gillar mest att tala när de vill skapa sitt samhälle medan de konservativa vill ha handling,byggd på fakta och erfarenhet.

De samhällen socialister av varierande slag har skapat har visserligen nått skilda mål,även de som är förenade med välfärdsstatens, men de har även utvecklat i sina samhällen underklasser,vilket nu illustreras i diskussionen om utanförskapet, där dessa preciseringar talar för sig själv.
Dit måste också räknas att vänstern oftast menar att samhället ska garantera minimilöner och bidragssystem medan de borgerliga hellre ser skapandet av nya jobb och begränsningar i bidragssystem som viktiga målsättningar.

De borgerliga ser mot denna bakgrund marknadsekonomin och kapitalismen som den bästa vägen att begränsa det social,bidragsinrikatde, kunskapsmässiga och ekonomiska utanförskapet.

Det innebär självfallet också att det privata initiativet, entreprenörskapet,sparandet,investerandet,skapandet av nya jobb, frihandeln o dyl ska främjas. Här finns det klara skiljelinjer gentemot socialdemokratern och de som hör vänsterkanten till.

Till de borgerliga värderingar hör också ett humanistiskt tänkande som finns i en rad olika skepnader, detta medan vänstern här prioriterar det kollektivistiska tänkandet.

 
At 07 januari, 2007 22:19, Anonymous Anonym said...

Hej har läst dina texter och de är intressanta - några funderingar dock:

Om avlöningsprinciper?
Det finns väl fler perspektiv än ersättning efter prestation? Kan inte se att äganderätt är en naturlag. T ex är fastighetskatten (liksom bilskatt etc) en inskränkning i äganderätten som driver fram bla en effektivare bostadsmarknad - vilket ekonomer faktiskt började påpeka när de insåg att den riskerade tas bort. Skattesystemet ska väl främja kort och långsiktig tillväxt, framväxt av bra samhällsstrukturer, vällevnad, inte generera konflikter och var rimligt just - inte bara snävt fixa "raka rör" in i plånboken?

Betalt efter förtjänst?
Vad är efter förtjänst? Hur mäts arbete? Efter svett eller efter resultat - relativt vilket annat resultat? Det sägs ibland att svenskar inte vill ta skitjobb men samtidigt söker 1500 eller mer till vissa enskilda jobb, ofta de vi etablerade har - är inte "skitjobben" underbetalda då och de andra (våra) till oss räddade av bla LAS? Å andra sidan om jag alltid riskerade sparken - skulle jag låna, få låna till hus och bil då?

Följsamhet gentemot auktoriteter?
I en annan artikel här på denna blogg om "samhällsmoral, repression och samhällskontrakt" efterlyses väl egentligen lojala medborgare organiserade i partier med demokratiska beslutsformer, dvs där ledaren väljs och ges inflytande? Min erfarenhet är att det är lättare att få arbetare än tjänstemän att agera solidariskt med en grupp. Inom företag råder sällan marknadsekonomi, tendensen i åtminsone verkstadsbranschen är att företagen blir allt större - och därmed ökar underordningen/följsamheten till chef, chefer, organisation, grupper och system? Är arbetsdelning överhuvudtaget möjlig inom företag utan viss (och faktiskt krävs klart ökande) följsamhet gentemot auktoriteter? Är följsamhet mot auktoriteter bra bara i företagsmiljö - varför inte relativt kamrater på jobbet och andra medborgare?

Synen på beroendet av andra?
Man skall göra rätt för sig och inte ligga andra till last - tycks i många samhällsklasser ersatts av ett mer utpräglat nytto- och rättighetstänkande relativt samhället inte minst i medelklassen? De exempel på borgerlig /moderat moral vi såg när den nya regeringen utnämndes verkade på mig inte rymma speciellt mycket "man skall göra rätt för sig"?
Synen bland chefer på ersättning i chefspositioner ger inte heller mycket belägg för att göra rätt för sig i de högre skikten. Dåliga chefer kan förvisso förstöra hela företag - men betyder det att en bra ska avlönas med miljoner i månaden, det är ju ganska svårt att i förväg veta vem som passar var? För mig betyder det att vi behöver mer aktiva styrelser och mindre "ställkostnader" vid byte, chefstrygghet kan vid behov ordnas med annan anställning. Är "man skall göra rätt för sig" fortfarande ett borgerligt rättesnöre?

"Att 45 procent stöder uppfattningen att välfärden mera bör finansieras med avgifter" betyder väl mest att man inte själv vill betala så mycket i skatt - inte att man vill har mindre i lön än andra?

 
At 08 januari, 2007 19:08, Blogger Danne Nordling said...

Svar till Anonym:

Avlöningsprinciper

Det finns ett antal sådana. En bra sådan är betalt efter förtjänst. Men prestation kan väl duga i många fall. Dock kan den som är bra på att gräva diken knappast betinga sig någon hög lön om det inte finns efterfrågan på diken.

Fastighetsskatten

Problemet i Sverige är att den förra regeringen skötte frågan så illa att en opinion mot hela företeelsen kunde utvecklas. Motviljan var ursprungligen riktad mot att folk utan ekonomiska förutsättningar drabbades helt oförutsett av dramatiskt höjd fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Att vara mot dessa skatter är inget principiellt borgerligt. Att äganderätten skulle inskränkas genom bilavgifter eller avgifter på jordräntan kan inte ses som principiellt självklart.

Förtjänst

Det är den som vill ha arbete utfört som avgör hur förtjänstfullt det utförs. Men i stora organisationer kan man av förenklingsskäl införa mera mekaniska kriterier, som dock inte bör förväxlas med det som egentligen borde premieras.

Auktoriteter

Det är inte fel att följa auktoriteter i sådana fall där det är befogat (t ex på bilverkstäder eller sjukhus). Chefer är inte automatiskt auktoriteter på sitt område - det finns sådana som besitter liten sakkunskap och som måste överlåta sakliga problem till sina underställda. Problemet med auktoriteter är störst när de är falska eller på ett angränsande område.

Beroendet och att göra rätt för sig

Vem har sagt att den nya regeringen håller sig med klassiskt borgerliga värderingar? Vill man vädja till den moderne väljaren är "att göra rätt för sig" inte så populärt, som du själv antyder.

Föreställningen att alla försöker klösa åt sig så mycket som möjligt är numera så utbredd att de flesta utgår från att ersättningsökningar till toppcheferna i näringslivet enbart är ytterligare ett prov på detta. Genom sig själv tror man sig känna andra. Men tänk om det är marknadsmässigt nödvändigt istället?

Dessutom: Tidigare fick en VD en ganska låg lön jämfört med en företagare som fortfarande ägde sitt företag men driver det på samma sätt. Om det är företagarens/VDns förtjänst att företaget nu går avsevärt bättre, varför skall då företagaren ta hand om hela merresultatet medan VDn bara får en en bråkdel?

Avgifter istället för skatter

Jag menar att om 45 vill ha mer avgifter betyder det att man vill göra rätt för sig: det man betalar för kan man få nytta av - inte mera. Det kan också betyda att man inte behöver betala så mycket skatt+avgifter som skatt idag.
/DNg

 
At 01 maj, 2007 20:07, Anonymous Anonym said...

Det har varit många bra inlägg i de3batten om vad som skiljer vänster och höger.

Båda dessa ideologier ryms i de marknadsekonomiska samt demokratiska länderna.

Det talar för att högern ochj vänstern ibland ligger nära varandra i en slags mittenposition samt också bilda regeringar där ideologiskt och även pragmatistkt inriktade partieringår delta

Dagens Tyskland är bara ett av flera exempel på detta.

Samtidighet finns det ännu kommunististiska länder som i allt väsentligt har en ideologi och även praktiserar den så som förekom under det sovjetiska väldets dagar där förtryck av de mänskliga rättigheterna gentemot de egna folken och mot ockuperade länder var och ännu är en självklarhet.

Kan globaliseringen få sådana regimer att byta kurs och närma sig i allt väsentligt den västliga världen?

De anpassningar till marknadsekonomi samt mot demokrati samt kapitalism motsäger dock ännu detta.

Både vänstern och högern måste också hålla en klar distans till så kallade folkliga partier som har invandrarpolitiken som sin ideologiska bas.

 

Skicka en kommentar

<< Home