Pikettys empiri var svag men det gäller nu också för teorins empiriska grunder - kapitalkvoten

Att det behövs mer kapital i förhållande till produktionen har länge ansetts som ofrånkomligt. Men den ökning som registrerats är kanske bara skenbar och beror på bostäderna, vilket två nya rapporter indikerar. Då faller den centrala delen av Pikettys framtidsteori.

Den franske ekonomen Thomas Piketty blir alltmera kritiserad. Han har i sin bok om "kapitalet" dels lagt fram en empirisk tes om en allt större koncentration av kapitaltillgångarna i industriländerna och dels en teori om varför denna process kommer att fortsätta. Den grundar sig på studier av den stigande kapitalkvoten (kapitalstocken i procent av BNP eller β) samt på antaganden om ökade vinster och sjunkande tillväxt. Slutsatsen är att den högsta inkomstskatten borde höjas till mer än 80 procent och att en förmögenhetsskatt bör införas så att sparandet blir mindre vinstgivande.

Det egenartade med Pikettys presentation av sina empiriska resultat är att han antyder att förmögenheterna nu har koncentrerats så att man närmar sig nivån före första världskriget trots att hans egna kurvor inte visar detta (bart 9/6). Detta har nu börjat uppmärksammas. Sålunda skriver Centerpartiets Martin Ådahl idag i SvD 29/6 att koncentrationskurvorna inte alls är U-formade utan snarare L-formade. Det är något som varken Katrine Kielos (DN 31/3) eller Sven-Eric Liedman (DN 27/4) ville nämna.

Även själva teorin om varför koncentrationen av förmögenheter kommer att "fortsätta" kritiseras idag av tre ekonomer som på uppdrag av Timbro lagt fram två korta rapporter. Doktoranden i Uppsala, Jacob Lundberg, tar upp kapitalkvotens utveckling. Dess faktiska storlek och utveckling är central för Pikettys teori om framtiden. Kapitalistiska länder tenderar att ackumulera kapital. Frågan är huruvida denna ansamling går snabbare än produktionen totalt vilket ökar kapitalkvoten. Är så fallet vill Piketty på teoretiska grunder göra gällande att också kapitalkoncentrationen ökar. Lundberg visar nedanstående diagram:

Kapitalkvoten förefaller att först ha sjunkit och sedan stigit en del

Det som förefaller egendomligt är att de tre europeiska länderna skulle ha använt mycket mer kapital under 1800-talet än under större delen av 1900-talet för att få fram sin produktion. Dessutom skulle kapitalanvändningen ha ökat med tre gånger av BNP sedan 1950 utan att kapitalägarnas andel av inkomster av BNP ökat särskilt mycket. Denna kapitalandel (efter avskrivningar) av inkomsterna visas i nedanstående diagram:

Kapitalandelen i Europa ökade från 25 till 27% av NI trots att kapitalkvoten ökade med 250% av BNP

Det statistiska materialet på denna aggregationsnivå verkar leda till missvisande slutsatser. En felkälla är att en ökning av kapitalstockens volym tenderar att leda till sjunkande avkastning. Lundberg hänvisar till Matthew Rognile som menar att denna "priseffekt" är dominerande, medan Piketty har motsatt uppfattning.  I nedanstående diagram visas den svenska kapitalstockens utveckling sedan 1993 till bokfört värde:

I Europa ökade kapitalstocken med 1,5 gånger av BNP medan den minskade i Sverige till bokfört värde

Lundberg hänvisar vidare ytterligare till Rognile som menat att 80 procent av kapitalkvotens ökning beror på en ökning av bostadsbeståndet. Enligt Piketty svarar bostäderna för ca hälften av kapitalstocken. Doktoranderna i Stockholm (SU o HH) Karl Harmgren och Gustaf Lundgren visar ett par diagram som delar upp kapitalstocken på komponenter. Här nedan visas Frankrike:

Kapitalstocken i vanliga företag har inte ökat

Den höga kapitalkvoten på 1700- och 1800-talen beror på att jordbruksmark räknats in i kapitalstocken. Någon avindustrialisering har inte förekommit. Användningen av maskiner, anläggningar och fabrikslokaler i relation till BNP har varit ganska konstant. Ökningen av kapitalkvoten efter 1960 beror praktiskt taget helt på det större (och mer marknadsvärderade) bostadsbeståndet. Men det är knappast privata hyreskapitalister som finansierat denna utbyggnad eller fått åtnjuta värdeökningen. Piketty har här också fått vägande kritik från franska forskare (Bonnet et al, pdf). Dessa forskare har kommit fram till att kapitalkvoten β inte ökat i USA, Frankrike, Kanada och Storbritannien men dock i Tyskland.

De två rapportförfattarna diskuterar också Pikettys hänvisningar till olika litterära referenser och olika mått på ojämnheten i förmögenhetsfördelningen (pdf). Danmark är det mest ojämlika landet när det gäller kapitalägande medan Finland hör till de mest utjämnade. Hur mycket märker vi det i vardagen? Detta utgör en tankeställare för hela debatten om förmögenhetsfördelningen. Vi saknar Pikettys framställning av den mer ojämna fördelningens nackdelar och faror. Utan en sådan konkretisering kan vi inte heller diskutera andra vägar att undgå dessa farligheter.

Det mest intressanta är emellertid att Pikettys teori, att sämre tillväxt skulle leda till ökad kapitalkvot, inte ser ut att stämma för de senaste 30-40 åren. Tillväxten har förvisso gått tillbaka men ökningen av kapitalkvoten är tydligen skenbar. Så även om tillväxten blir riktigt dålig de närmaste 50 åren är det inte säkert att kapitalägarna med automatik får större utrymme och tar en ökad andel av de totala inkomsterna i framtiden. Och då måste en ny förmodan konstrueras för att förmögenheterna ska koncentreras mera - en koncentrationsökning som vi inte sett så mycket av ännu.

[Rec av Jesper Roines sammanf i Tidn Kulturen jul-14, miljoninkomster till 50 % en engångsföreteelse på nio år; Mises inst juli-14], [brister i förmögenhetsrapporteringen i USA pga skattebestämmelser, Cato jul-14, disk om förmfördelningen o statistiken (pens) New Yorker J Cassidy 27/5-14] 

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, förmögenhetsfördelning, kapital, kapitalökning, kapitalkvot, kapitalandel, nationalekonomi, ojämlikhet, skatter, ekonomi, politik på intressant.se