Klasskampen kan få renässans

Inte vill facket ha mindre löneskillnader mellan toppdirektörerna och arbetarna. Då skulle det inte gå att driva klasskampspolitik.

Fackförbundstidningen Dagens Arbete har undersökt toppdirektörernas löneläge 2003 och jämfört med 2001. Löneökningen är då 14 procent. Industriarbetarnas löner i Sverige ökade samtidigt med 7 procent. Lönedifferensen mellan en grupp på 50 toppavlönade vd:ar och arbetarna har därmed ökat från en faktor 26 till en faktor 28.

Hur skall man ställa sig till dessa uppgifter? Onekligen inrymmer denna enkla jämförelse en rad viktiga samhällsfilosofiska frågor som förtjänar att behandlas seriöst framöver. I media har dock enbart den fackliga avsändarens aspekt dominerat: harmen över den stora skillnaden som dessutom har ökat.

Vilket är syftet med att gå ut med en sådan här jämförelse? Vilken blir effekten? Kommer löneskillnaderna att bli mindre i framtiden? Är det ens syftet?

Antag att differensen skulle visa sig ha minskat nästa år när det är val på hösten. Kommer Dagens Arbete att då gå ut på bred front med rubriken: "Nu minskar löneklyftorna!"? Nej, det kommer att vara ganska tyst.

Att kunna peka på "ökande klyftor" fungerar i första hand som en samlande paroll för en rörelse som försöker flytta fram sina positioner. Det är klasskamp det handlar om. Jag tror att det finns en hel del socialistiska nostalgiker som med förtjusning skulle ta emot uppgifter om ökade skillnader, ytterligare nedläggningar av företag, utflyttningar, lönesänkningshot och andra tecken på "rå kapitalism".

Bakom Dagens Arbetes undersökning spårar man inte god vilja utan inledningen till en ny konfrontationspolitik. Precis som Karl Marx på sin tid lanserade idén om den oförsonliga antagonismen mellan två klasser som ett led i att få makt över den socialistiska rörelsen, finns det de som vill använda förbud mot fri lönesättning, förbud mot nedläggningar, förbud mot utflyttningar, krav på skattehöjningar samt andra regleringar som ett medel att främja sina organisatoriska intressen.

Klasskampen kan få en renässans om man kan moralisera över skillnaderna i termer av orimliga klyftor, girighet, samhället går isär osv. Men var finns den moralfilosofiska debatten? Är det så att Rawls´ princip om rättvisa sanktionerar dessa skillnader? Kan en belöningsprincip om förtjänst anföras som stöd? Är fördelningen mellan kapital och arbete rimlig? Speciellt om man ser på fördelningen mellan aktieägare och direktörer? Är det spridda löntagarkapitalet för svagt i förhandlingarna med direktörerna? Är den sjunkande marginalnyttan av pengar förklaringen?

Jag skall försöka återkomma till dessa ämnen framöver.

P.S.
Egoistiska kvinnor
Läs kommentaren av Bill Portland till min blog om kvinnor och skattesänkningar på hans blogsite "Jollen på världshavet" 28/2.