Progressiv skatt är förlegad

Utilitarismen är den morallära som ligger till grund för progressiv beskattning. Denna nyttomoral lanserades av Bentham och Mill. Via Sidgwick och Edgeworth kom den in i nationalekonomin i slutet av 1800-talet. Hundra år senare börjar man inse att den är förlegad.

Jag har tidigare gjort en lista på sex fördelningspolitiska ansatser som kan användas för att motivera olika profiler i skatteskalorna - dvs hur stor procent av inkomsten en given individ skall betala i skatt jämfört med andra. Hur högt det totala skattetrycket skall vara - genomsnittet för alla individer - är däremot en annan fråga.

Dagens svenska skattesystem liksom andra äldre system bygger på att skatten är progressiv. Med det menas att skatteprocenten blir högre och högre ju mer pengar man tjänar. Detta kan jämföras med proportionell skatt där också skattebeloppet blir högre och högre ju mer pengar man tjänar, men där uttagsprocenten är konstant ("platt skatt"). Proportionell skatt är det system som införs överlag i de forna socialist-staterna.

Progressiv skatt missgynnar alltså dem som försöker öka sina inkomster genom att den matematiska konsekvens som heter marginalskatt blir hög. Den innebär att en större del av en inkomstökning går bort i skatt än skatteandelen av inkomsten som man redan tjänat ihop. Marginalskatten är högre än genomsnittsskatten.

Hur kan då en så ojämnt fördelad skatt, som måga anser vara orättvis, motiveras? Eftersom progressiva skatter funnits i Sverige drygt 100 år har de flesta ingen aning om hur sådana skatter ursprungligen rättfärdigades. Många tycks tro att motiveringen är att de som har makten har rätt att ta pengar i skatt varhelst det är möjligt utan att behöva motivera detta intellektuellt. Den principen är den konservativa högerideologins princip och brukar kallas makt är rätt.

Utilitarismen från 1700-talet

Jag skulle tro att ingen är beredd att i dag försvara maktprincipen offentligt. Därför är det viktigt att den ursprungliga motiveringen till progressiva skatter dras fram i ljuset och börjar debatteras. Denna motivering bygger på en morallära som kallas utilitarism och som först lanserades av Jeremy Bentham (1748-1832). Den gick ut på "lyckans maximation" - dvs man skulle sträva efter ett så stort överskott av lust över olust som möjligt. En annan benämning är "nyttomoral".

Det var en radikal lära på sin tid som vände sig mot att den juridiska rätten hade övernaturliga grunder. Vad som var viktigt var att lagstiftarna försökte uppnå goda konsekvenser med sina lagar. En teori för hur människorna är funtade i detta sammanhang är att de drivs av strävan efter lust och försöker undvika olust. Av detta följer att staten bör maximera differensen mellan dessa två storheter, trodde Bentham.

Via James Mill (1773-1836) och hans son John Stuart Mill (1806-1873) utvecklades utilitarismen och den stod på sin höjdpunkt när filosofen och ekonomen Henry Sidgwick (1838-1900) förde in den i nationalekonomin. Där fick den en abstrakt, matematisk utformning av nationalekonomen och matematikern Francis Edgeworth (1845-1926) som var en devot beundrare av Sidgwicks utilitarism. Det var denne excentriske Edgeworth som formulerade teorin att höga marginalskatter och omfördelning av inkomsterna skulle maximera lyckan i samhället (1897). Genom den formidabla matematiska bevisning, som Edgeworth kunde presentera, blev progressiva skatter högsta visdom för samhällsingenjörerna.

Matematisk elegans rättfärdigar inte en orimlig lära

Problemet är bara att grunden för denna matematiska apparat - själva utilitarismen - varken stämmer med verkligheten eller med en rationell analys av syftet med statsmakternas åtgärder. Om utilitarismen visar sig vara en falsk lära faller också den teoretiska grunden för de progressiva skatterna.

Under en stor del av 1900-talet var det "förbjudet" för moralfilosoferna att diskutera moralfrågor om man skulle tas på allvar i den miljö av värdenihilism (Axel Hägerström) och emotivism som etablerades något decennium in på seklet. Det var meta-etik som gällde för de akademiska filosoferna och därför fastnade den praktiska tillämpningen av 1800-talets utilitarism i det progressiva skattesystemet. Det var ju också väldigt tilltalande för spenderhungriga politiker.

Först under mitten av andra hälften av 1900-talet började utilitarismen på allvar ifrågasättas genom John Rawls´ och Robert Nozicks arbeten. Även de mera juridiskt inriktade rättsteoretikerna har i stort sett övergivit utilitarismen som grund för beskattningsprinciperna. Det framgår av Åsa Gunnarssons doktorsavhandling Skatterättvisa (1995) som jag kort recenserade 1997.

Utilitarismens sakliga svagheter, t ex att ändamålet helgar medlen, finns det anledning att återkomma till. Lärans främste företrädare är i Sverige professor Torbjörn Tännsjö.

SvD om platt skatt 18/9