Är frihet ett medel för lyckan?

Frihet är fånvaro av tvång och därför är frihet bra i sig. Men ibland ses friheten som ett medel för mångfald, lycka eller välstånd. Det är dock ett resonemang som leder till oklarheter.

Inom den politiska filosofin kan frihet som ett viktigt värde ses på två sätt. För det första är friheten ett värde i sig - den är ett 'intrinsikalt värde'. För det andra är friheten ett medel för att uppnå andra mål som är goda i sig - den är ett 'instrumentellt värde'.

Här skall jag analysera den andra frågan: vilka värden kan friheten tänkas vara ett medel för att uppnå? Några tänkbara förslag som brukar nämnas är mångfald, personlighetsutveckling, att samhället blr humanare, att vi blir lyckligare och att välståndet blir högre.

Frihet som medel för fem andra mål

1. Frihet ger mångfald. Om alla får leva som de vill blir variationsrikedomen större i samhället och det blir intressantare att leva i. Vi får valfrihet och möjlighet att välja livsstil på ett rikare sätt än om det bara fanns några få livsmönster som dessutom är traditionsbestämda och egentligen inte öppna för val. Skomakaren måste då bli vid sin läst, skräddarens son måste bli skräddare och möbelsnickarens son måste tillverka möbler.

2. Frihet gör oss till bättre människor. De som hela tiden tvingas till det sätt hur de skall leva, hur de skall förhålla sig gentemot andra, vad de skall göra vardag och helgdag blir inskränkta personligheter och bara halva människor. De som får utveckla sig fritt blir andligen berikade och kan kosta på sig verklig generositet mot andra. Endast frihet kan leda till självförverkligande.

3. Frihet ger ger ett humanare samhälle. Om medborgarna hela tiden är påpassade av olika tvångsmässiga regleringar lämnas inget utrymme för verklig altruism och självuppoffring. Ett humant samhälle kan inte regleras fram av fariséerna. Det har föga värde att följa ritualer när det gäller att manifestera ett humanistiskt sinnelag. Tomma formalier kan inte ersätta ett personligt engagemang som förutsätter ett fritt förhållningssätt gentemot medmänniskorna.

4. Frihet ger ett lyckligare samhälle. Om medborgarna skall tvingas att utföra vissa offer, visa framtvingat ansvar och humanitet är detta ett ont i sig. Ett sådant samhälle kan inte bli lika lyckligt som ett fritt samhälle där medborgarna frivilligt ikläder sig rollen av ädla filantroper och självuppoffrande välgörare. Att tvingas till altruism och solidaritet har inget moraliskt värde. Det kan på sin höjd tillskyndas i ett utilistiskt nyttosamhälle som bortser från handlingarnas vidare etiska kvalitet.

5. Frihet ger högre välstånd. Traditionsekonomin gav ett stillastående samhälle. En tvångssamhälle kan inte åstadkomma kreativitet och innovationsförmåga. En kommandoekonomi kan på sin höjd producera mat för dagen. Sovjetsocialismen kunde inte uthålligt producera välstånd till sina egna medborgare. Det är bara ett samhälle baserat på individens frihet som kan ge högre välstånd. Vill vi övervinna fattigdomen måste vi befria oss från överhetens tvång och tyranni.

Leder frihet verkligen till målen?

Dessvärre kan alla frihetens instrumentella förtjänster ifrågasättas på det pragmatiska planet. 1) Risken finns att det inte blir så mycket mångfald med frihet. De ekonomiska krafterna befordrar varianter av samma slags medelmåttiga produktion anpassad efter den stora massans smak i mitten. 2) Att vi blir bättre männikor med frihet kan kanske övertrumfas av att vissa kan få det materiellt bättre med hjälp av tvång. 3) Likaså kan de som vill ha mer av materiella förmåner strunta i om detta är en följd av humanitet eller nödtvungen underkastelse under polismaktens våldshot.

4) Lyckans kvalitet är en svårare nöt att knäcka. Utilitarismen har traditionellt inte sett berövandet av lycka från vissa för att andra skall bli ännu lyckligare som ett problem. Om det moraliskt rätta är att bli olycklig så sker detta givetvis frivilligt. Om alla däremot inte tror på U måste vissa tvingas att bli olyckliga och då borde detta tvång räknas som en ytterligare minuspost i lyckokalkylen. Därmed kan ett fritt samhälle utan sådant tvång bli lyckligare än ett ofritt formalutilitaristiskt. För den politiska utilitarismen är frihet dock ett hinder för det tvång som krävs för lyckomaximering.

5) Kanske välståndet kan tas för givet när det redan uppnåtts? Ett avancerat industrisamhälle med etablerade strukturer för välståndsproduktion och tillväxt är måhända mer moget för utbredd tvångsutövning än ett mera primitivt samhälle som måste förlita sig på det fria initiativet för att åstadkomma välstånd.

Är de fem målen verkligen eftersträvansvärda?

Till de pragmatiska (mot)argumenten kommer också ifrågasättandet av de intrinsikala värden som friheten kan tänkas leda fram till.

1) Mångfald kanske inte är något verkligt värde. Valfriheten blir en pina som gör människorna frustrerade och bidrar till att de får stressjukdomar. 2) Moralisk förfining och personlighetsutveckling är kanske inte det som ger verklig lycka. Ett tillfredsställt svin är väl lyckligare än en frustrerad intellektuell? 3) Humanitet i all ära, men om den blir ett hinder för uppnåendet av ett idealsamhälle där lyckan maximeras kanske vi måste acceptera att humaniteten sätts på undantag.

4) Lyckosumman kan också ifrågasättas. Friheten kan värdemässigt trumfa över tvångsåtgärder som är nödvändiga för den maximala lyckosumman. Även jämlikheten har börjat ses som ett högre värde än lyckan. Fler tvångsåtgärder för att åstadkomma mer utjämning kan i framtiden också komma i konflikt med friheten.

5) Välståndet som mål har börjat ifrågasättas av vissa välfärdforskare. Vid en inkomst omkring 200 000 kr per år tillför ytterligare produktion, enligt dessa forskare, ganska litet till medborgarnas upplevelse av lycka. Om frihet är ett medel för tillväxt kan alltså friheten inskränkas i de rikare länderna eftersom man inte behöver mer välstånd.

Slutsats

Friheten är främst ett värde i sig. Den är inte egentligen ett medel för andra bra saker även om uppnåendet av välstånd och möjligheterna att förverkliga personliga önskemål rimligtvis hanteras bäst i ett fritt samhälle.