Wicksells princip för rättvis beskattning

Kollektiva behov skall finansieras enligt intresseprincipen. Alla skall i princip finna fördel i den nya utgiften. Det är en orättvisa att tvingas delta i finansieringen av något man är likgiltig eller negativ till. Behov som inte är kollektiva överlämnas till det privata initiativet.


Sveriges genom tiderna mest kände nationalekonom är den politiskt radikale Knut Wicksell (1851-1926), professor i Lund. Han behandlade de skattepolitiska principerna i en uppsats som utgavs på tyska 1896 i Jena (den ingick i hans Finanztheoretische Untersuschungen). Den återupptäcktes på 1950-talet av den amerikanske nationalekonomen James Buchanan som fick "nobelpriset" i ekonomi 1986. År 1987 utgavs Wicksells arbete i svensk översättning Om en ny princip för rättvis beskattning (Ratio förlag). Denna princip brukar kallas 'intresseprincipen'.

Wicksell menar att den rörelse mot parlamentariska former för det politiska livet, som präglat 1800-talet, har målet "likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor". Däremot har denna rörelse inte som mål att "byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok ... mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni".

När det gäller att fatta beslut om en statsutgift, skriver Wicksell, kan man utgå från från förutsättningen att den "är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan".

Om detta inte är fallet utan någon del av folket är likgiltig eller fientlig till utgiften, "så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet" (s 49).

Wicksell tillägger: "Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas till att medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa."

Vi ser här att Wicksell behandlar kollektiva nyttigheter, som på den tiden var det som den offentliga sektorn skötte: försvar, polis, rättsväsende, förvaltning (t ex posten), läskunnigheten och fattighjälpen. Han försöker formulera en princip för hur skattefinansieringen av dessa kollektiva varor och tjänster skall utformas.

Det är enligt Wicksell teoretiskt alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna att en utgift, som har en nytta som överstiger kostnaderna, "av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt". Om detta inte är möjligt bör utgiftsförslaget avvisas. Detta är Wicksells teoretiska kriterium för en rättvis beskattning.

Den offentliga verksamheten måste karaktäriseras av principen "prestation - motprestation". Medborgaren skall betala skatt i proportion till vad han eller hon konsumerar i form av kollektiva offentliga nyttigheter. Wicksell föreställde sig att olika utgiftsbeslut i praktiken kunde fattas med kvalificerad majoritet i parlamentet - t ex 5/6.

Skatterna blir med Wicksells princip en sorts artificiell avgift. Den är inte frivillig men den är kalkylerad som om den var frivillig. På denna punkt är Wicksell teoretiskt oklar. Det är knappast möjligt att mera exakt slå fast hur stor nytta enskilda individer har av olika abstrakta nyttigheter. Eftersom det i praktiken inte är möjligt att utsätta alla utgifter för enhällighetstestet finns en begränsad möjlighet att den stora majoriteten fastställer utgifter som en liten andel av medborgarna innerst anser inte vara värda de skatter de pådyvlas för att finansiera dem.

Själva grundtanken bakom Wicksells princip är radikalt frihetlig. Ingen skall tvingas betala för något han egentligen inte vill ha. För att uppnå detta måste beräkningar göras för att fastställa att alla rimligen har en större nytta med utgiften och skatten än utan dessa. Om inte detta kan göras troligt är det inte ens lönt att föra upp reformen till omröstning med kvalificerad majoritet. (Detta är ett sätt att i praktiken tillämpa det s k Pareto-kriteriet som lanserades något årtionde efter Wicksells arbete.)

Wicksell försökte lansera sin princip i konkurrens med den s k offerteorin (utilitarismen) som han karaktäriserade som "rotad i en 'högre statsuppfattning' än den motsatta teorin". Han erkände att den "för närvarande" kunde betraktas som segrande, men likväl såg han den som underlägsen som teori betraktad. Offerteorin kunde bara uttala sig om hur givna skatter skulle fördelas - inte om skatternas höjd. Intresseteorin kunde också visa när det inte fanns fog för skattefinansiering eftersom nyttan då understeg kostnaderna för en del av medborgarna.

Läs även Lars Jonungs uppsats om Wicksell (pdf) i Ekonomporträtt (SNS 1990).