Avund och rasism relevanta för utilitarismen

Utilitarismen går ut på att alla källor till lycka skall räknas lika. Tillfredsställandet av obehagliga preferenser såsom illvilja, rasism och egoism blir därför viktiga. Det framstår som orimligt och beror på att en teori om rättmätiga andelar saknas i U.

(< Nr 8 av 12) Ett problem som börjat uppmärksammas först under slutet av 1900-talet är att alla preferenser inte borde räknas in i den utilitaristiska nyttokalkylen. En besvärande implikation av U är att varje källa till lycka skall tillmätas samma vikt. Om folk blir lyckligare när deras preferanser av sådant slag som avund, illvilja, missunnsamhet, hat, rasism, homofobi, sadism eller aggressiv själviskhet tillfredsställs måste utilitarismen sanktionera detta.

Dessa preferenser vill utilitaristerna gärna karaktärisera som illegitima och få bort ur nyttokalkylen. Ronald Dworkin använder metoden att skilja mellan 'personliga' och 'externa' preferenser. Externa preferenser berör inte hur man själv har det utan om hur andra skall ha det. En vit rasist vill kanske att svarta inte skall köra omkring i "stora glänsande bilar". Det borde inte få leda till att det blir ett moraliskt krav att hindra svarta från göra detta.

För att råda bot på detta problem kan man också försöka utveckla en regelutilitaristisk rättighetsteori (antyddes redan av J S Mill) vilket Dworkin försökt med när han lanserade rättigheter "som trumf". Nobelpristagaren John Harsanyi har däremot försökt begränsa preferenserna så att 'anti-sociala' preferenser skall betraktas som illegitima. Det bygger enligt nobelpristagaren A Sen på en mera grundläggande föreställning om det goda som inte kan härledas ur den samlade nyttan. Det tycks alltså finnas andra normer utanför U som måste användas för att försöka få U att bli "rimlig".

Jag och andra kritiker kan peka på att de illegitima preferenserna är oacceptabla därför att ett tillfredsställande av dem begär att något på ett orättfärdigt sätt skall berövas vissa människor. Nyttan skall också maximeras genom ett ianspråktagande av fördelar som rätteligen tillhör andra. U erkänner inte något kriterium för vad som rätteligen tillhör någon utanför nyttokalkylen. Handlingar som maximerar nyttan kan per definition inte beröva mig min rättmätiga andel. Det står i strid med mångas vardagsmoral. Ett stöd för konsekventialism betyder rimligen inte detsamma som utilitarismens idé att varje källa till nytta skall ges samma vikt (se äv comments till p7).

Den utilitarisatiska teorin haltar betänkligt på detta område genom att den helt enkelt saknar en teori om rättmätiga andelar. Här manifesterar U att den egentligen inte kan betraktas som en heltäckande etisk teori. Som på flera andra områden måste U retirera till regelutilitaristiska idéer, vilka hotar att demolera hela teoribygget i grunden.