tisdag, juni 21, 2005

Nu bekräftar Riksbanken krisen

Riksbanken sänkte räntan 25 procent - från 2 till 1,5 procent. Det betyder att man bedömer Sveriges ekonomiska utveckling pessimistiskt. Inflationen är obefintlig, massarbetslösen ett faktum och tillväxten har sjunkit kraftigt i början av året.

Till slut har poletten trillat ner hos Riksbanken. Den räntehöjning som man för några månader varnade för har förbytts till en relativt sett mycket kraftig räntesänkning. Men om inte tillväxten hade sjunkit under första kvartalet så tror jag inte att det hade blivit någon räntesänkning. Arbetslösheten är ju gubevars praktiskt taget helt strukturell och att inflationen är för låg är ju en följd av felbedömningar för ett till två år sedan.

Många trodde att det skulle bli tillväxt även i början av 2005. Statistiken för detaljhandelns omsättning tydde inte på avmattning. Men hushållen ökade ändå sitt sparande vilket gick ut över den privata tjänstemarknaden. (En följd av varningar för höjningar?) En räntesänkning kan göra hushållen mer konsumtionsbenägna genom att tillgångspriserna stiger och då minskar det subjektiva behovet av sparande.

Dessvärre innebär den kraftiga räntesänkningen att krisen bekräftas och det borde göra hushållen oroliga. Om det skall bli ökad arbetslöshet är det inte säkert att man vill konsumera mer. Bättre att spara för de dåliga tiderna. Det behövs alltså fler åtgärder för att både få ner den konjunkturella arbetslösheten och framförallt för att få ner den strukturella. Sverige har 17 procents "egentlig" arbetslöshet. Det är 900 000 personer och över 90 procent av de arbetslösa hör till den strukturella delen.

Hittills har regeringen begränsat sin bekämpning av arbetslösheten till två områden: vädjanden till Riksbanken att sänka räntan samt inrättande av lönebidrag. Det är en kraftlös politik som dock inte blir faktiskt utmanad med oppositionens dunkla krav att sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringarna skulle generera fler nya jobb. Det är det allt färre som tror på.

Vad bör då göras? Följ min serie om åtgärder för fler jobb som började med min recension av partiledardebatten i onsdags (15/6).

11 Comments:

At 21 juni, 2005 11:15, Anonymous Per Fredö said...

Riksbanken ska sköta penningpolitiken på egen hand utan några politiska direktiv.
Däremot är naturligvis räntenivåerna en konsekvens av sådant som inflation, konjunkturförlopp samt den faktiska finanspolitik som förs.

Vad du Danne har förespråkat är dock om jag förstått det hela rätt är en så kraftig räntesänkning att den i sig medför en så kraftig ökning av bostadsbyggandet att vi skulle få en inhemsk draghjälp, som lever ett priviligierat liv.

Problemen med detta är dessvärre åtskilliga. Vi har här en historisk svensk erfarenhet att se tillbaks på, då staten med hjälp av bidrag delade ut generösa bostadsbidrag till allmännyttjan och det kombinerades med en hyresreglering, som skulle sätta den marknadsmässiga hyran ur spel.

Kanske ser vi i Danne en ny Gunnar Sträng som på ren svenska sa; det finns dom som urgerar en sänkning av bostadsbyggandet, det ska dom ge fan i!

 
At 21 juni, 2005 11:46, Blogger Danne Nordling said...

Vad jag främst kritiserat i penningpolitiken är den vacklande tro på det egna medlet som Riksbankens företrädare stått för när de varnat för räntehöjningar. Att den förda politiken dessutom är inkompetent när inflationen befinner sig två procentenheter under målet är ena annan sak. Det kan i bästa fall beskrivas som en "sunk cost" - dvs något som redan inträffat som det inte går att göra något åt nu.

Bostadsbyggandet är en kraftfull motor för konjunkturen som det finns anledning att vara försiktig med. I USA på 1920-talet drevs bostadsbyggandet upp till en rekordnivå 1928-29 vilket ledde till mättnadsfenomen. Tillsammans med biltillverkningen och lagercykeln, som båda också hade toppar 1929 orsakade fallet i bostadsbyggandet 1929-30 en kraftfull impuls nedåt på konjunkturen. Tillsammans med de psykologiska effekterna när den lånefinansierade spekulationen på börsen upphörde blev det en ovanligt kraftig nedgång i USA. Den förstärktes givetvis av att bostadsbyggandet bottenåret 1933 endast låg på en tiondel(!) av toppårets.

Efter miljonprogrammets upphörande i Sverige fick vi kroniska svårigheter i den inhemska konjunkturen när samtidigt exportindustrin fick svårigheter på 1970-talet. Det hade varit mycket bättre om byggandet hade utvecklats jämnare.

I slutet av 1980-talet drev regeringen under brinnande högkonjunktur upp byggandet igen med hjälp av subventioner. När luften gick ur denna pastej blev lågkonjunkturen i början av 1990-talet naturligtvis onödigt kraftig. Den borgerliga regeringen gjorde ont värre genom att ta bort ytterligare stimulanser mitt i lågkonjunkturen. Sedan dess har byggandet legat lågt och "bostadsbristen" ökat. Det borde nu 13 år senare finnas utrymme för en extra ökning även om en liten sådan redan inträffat. Men det borde stå helt klart att nya bostäder kan konkurrera prismässigt med begagnade - annars kommer inget betydande byggande igång.

Eftersom jag tror att skattereformens momsbeläggning av tjänster var ett misstag så blir den logiska följden av en lindring av tjänstemomsen att också byggmomsen sänks. Risken för överinvestering i bostäder bedömer jag som liten. Men Per är kanske av en annan uppfattning? Vi står kanske inför betydande mättnadsproblem som kan hållas tillbaka genom en i övrigt opåkallad straffbeskattning av bostadsbyggandet?
/DNg

 
At 21 juni, 2005 12:20, Anonymous Anonym said...

Regeringens lösning kommer väl att vara att höja skatten på arbete till 80-85 procent eller så. Det är numera bara en liten höjning.

Med förevändningen om att "de rika ska betala mer".

För "de rika" så finns som bekant kapitalinkomster så att man inte behöver deklarera inkomsten som lön. Det blir då 30 procents platt skatt även om inkomsten är på miljardbelopp.

Sverige är inte segregerat. Nejdå.

 
At 21 juni, 2005 13:46, Blogger Wille said...

Anonymous:
Det är sosse-politiken som skapat segregeringen i Sverige. Den sociala rörligheten är nästan lika med noll och det enda realistiska sättet att bli rik i Sverige är genom att födas rik.
Tror mig inte? Varför tillhör de ultra-rika i Sverige ett skattefrälse som nästan inte betalar något i skatt?

Det enda de höga skatterna åstadkommer i Sverige är att det är näst intill hopplöst för en hårt arbetande ambitiös person att ta sig upp i samhället.

Men jag antar att sosseriet måste upprätthålla strikt klassindelning i Sverige bakom lite rök och dimmridåer, så de har något att "bekämpa" när det är dags för nästa val..

Kanske ska tilläggas att jag är relativt liberal, det jag opponerar mig emot är inte de låga skatterna för rika, utan den ojämna spelplanen som omöjliggör det för dem som är födda utan pengar att bli rika.

 
At 21 juni, 2005 19:32, Anonymous Per Fredö said...

Tack Danne för dina synpunkter på hur bostadsbyggandet i USA och i vårt land utvecklats så att allvarliga ekonomiska störningar uppkommit.
Det leder i princip fram till slutsatsen att bostadsbyggandet ska ske efter sedvanlig marknadsekonomi.

Men politikerna vill visa sig duktiga. Byggföretag och fastighetsägare ser förstås gärna att de får subventioner och hyresgästerna vill självfallet bo så billigt som möjligt.
Och kan bankerna via en oklok bostadspolitik medverka till ett exceptionellt högt bostadsbyggande så ser inte heller dom några egentliga hinder, allt detta till dess att allt brakar ihop.

Vad gäller finanskrisen så fick den borgerliga regering som tillträdde hösten 1991 ta över en ekonomi som hotades av statskonkurs.
Att vi inte hade ekonomisk tillväxt under ett par år var oundvikligt.
De bristande stimulanser som Danne menar borde ha behövts måste emellertid ses mot bakgrund av att regeringen, för övrigt med ett informellt stöd av socialdemokraterna, ökade statsskulden från 200 miljarder till 1000 miljarder.
Normalt förvisso en oklok politik, men annars hade rader av banker gått i konkurs och vi hade fått massarbetslöshet.
Därutöver finns det dom som menar att bankerna tvingades säga upp lån även till solida företag, vilket förorsakade 60 000 företagskonkurser.
Det var detta som Göran Persson menar att borgarna hade skulden till, dessa borgare som ockå införde en oberoende riksbank, fick in Sverige i EU samt fick fart på tillväxten igen 1993.

 
At 21 juni, 2005 23:23, Anonymous Anonym said...

Per Fredö skrev: "Det var detta som Göran Persson menar att borgarna hade skulden till, dessa borgare som ockå införde en oberoende riksbank, fick in Sverige i EU samt fick fart på tillväxten igen 1993."

Sakta i backarna. Då budgetprocessen stramades åt och riksbanken blev mer fristående var Herr Nivea himself finansminister (G.P. alltså). Ingvar Carlsson var statminister vid både EU-ansökan och -inträdet.

Skulle vara intressant att höra Danne Nordlings syn på den österrikiska skolan. Per-Olof Persson har skrivit om den i tidigare kommentarer. Vad som hänt idag är att Riksbanken fyllt på snapsglaset.

 
At 21 juni, 2005 23:48, Anonymous Nyliberal said...

Det är hög tid att ersätta statens räntetrixande med marknadsräntor.

Att lura folk med onaturligt låga räntor kommer bara leda till felinvesteringar.

 
At 22 juni, 2005 09:11, Anonymous Per said...

Är rätt tveksam till den inställning, som man åtminstone kan ana ibland, att det viktiga är inte att det som produceras verkligen efterfrågas, bara man producerar nåt för att "få fart på hjulen".

Räntesänkningen ger väl en tillfällig lindring men bäddar samtidigt för problem senare. När priser inte får anpassas till människors värderingar leder det alltid till problem eftersom verkligheten förr eller senare krockar med värderingarna. I fallet med räntan blir det extra problematiskt eftersom pengar är ena halvan av i princip alla transaktioner och därmed "smetas" effekten ut över hela ekonomin.

En sak jag inte greppar är idén om att ökad ekonomisk aktivitet leder till inflation. Ekonomisk aktivitet borde väl syfta på ökad handel/produktion? Men ökad produktion ger ju enligt alla(?) läroböcker lägre priser. Det man antagligen far efter är att nytryckta pengar ger en tillfällig boost i produktionen, men den ökade produktionen gör ju att priserna är lägre än vad de annars skulle ha varit.

Givetvis finns det en risk för felinvesteringar i bostäder eftersom långtidsprojekt gynnas oproportionellt mycket när räntan sänks. Förhoppningsvis har man lärt sig läxan från 80-talets krasch.

 
At 22 juni, 2005 11:19, Anonymous Per Fredö said...

Vi hade val i septe,ber 1991 och samma månad 1994. Folkomröstningen om EU-inträde ägde rum november 1994 och det blev en klar seger för ja-linjen inte minst därför att Carl Bildt och Ingvar Carlsson båda klart deklarerade att de var för EU, nåt som vänstern länge sett på med stor skepsis.
Den fasta växelkursens politik övergavs 1992 och vi fick då en successiv övergång till det vi nu har en självständig riksbank, som ändå måste anpassa sig till att klara EU:s stabiliserings-och inflationsmål.

 
At 22 juni, 2005 11:21, Blogger Danne Nordling said...

Är det petrifierade Sverige redan utdömt?

Sverige lider av en rad förstelningar, som jag inledningsvis i serien antog skulle förhindra att arbetslösheten kunde bekämpas. Det är en realistisk bedömning. Men något borde ändå kunna göras inom det rådande ekonomisk-politiska paradigmet. Därmed inte sagt att detta skulle vara idealiskt. Min ambition är betydligt lägre än så: jag vill peka på några åtgärder som nästan skulle kunna vara politiskt realistiska.

"Ökad aktivitet leder till inflation" är en av de lärosatser som blivit dominerande inom populärteorin om stabiliseringspolitik (A=I). Den avspeglar främst nationalekonomernas osäkerhet och bristande intresse att ge sig in i debatten om hur det verkligen förhåller sig. Nationalekonomer får sällan någon reveny av att debattera.

Jag bedömer att A=I kommer från den tidigare tillämpningen av keynesianismen som röstsugna politiker körde med. När ekonomin låg vid konjunkturtaket fanns arbetslöshet kvar och då sa det enkla receptet att man skulle öka efterfrågan genom underbalanserad budget. Då fick man inflation.

Slutsatsen blev att ökad efterfrågan och mer aktivitet alltid leder till inflation. Terorin att man kan öka aktiviteten när arbetslösheten är stor [av konjunkturella skäl] kunde därmed "bevisas" vara fel. Politikerna skall aldrig försöka öka aktiviteten [aldrig försöka bekämpa arbetslösheten].

Detta beror på det enkla misstaget att försöka motarbeta politiker som inte kan skilja mellan konjunkturell och strukturell arbetslöshet genom att förneka att en sådan skillnad finns och därför är stabiliseringspolitik feltänkt från början. Lärosatsen stärktes förvisso av att även mer kunniga politiker som försökte sig på sk "fine-tuning" ofta misslyckades och istället förstärkte svängningarna. Dessutom finns nästan alltid "flaskhalsar" som leder till partiell överhettning tidigare än för hela ekonomin.

Följden blev att man kastade ut barnet med badvattnet och inte gjorde något alls. Där är vi idag.

Jag tycker dock att vi borde våga göra något åt de 900 000 egentligt arbetslösa. På begäran skissar jag på ett program.
/DNg

 
At 26 juni, 2005 18:43, Anonymous Per Fredö said...

Den sänkta räntan skulle menar en del öka bostadsbyggandet och göra hushållen mer konsumtionsinriktade, vilket var det som krävdes för att få fram nya jobb.

Ska vi ändå våga gissningen att räntesänkningen kommer att göra åtskilliga betydligt mer sparinriktade medan andra tycker att de nu kan festa lite extra. Så någon extraordinär lösning på jobbproblemen lär det inte bli.

Sen detta med flaskhalsar. Såna har vi gått om. Danne är expert på skattekilar. Vi har nu senast även fått höra från Företagarna att dom måste ägna så mycket tid åt rent pappersarbete att det både minskar lönsamheten rejält och hindrar dom nyanställa mängder av folk.
Och detta med den improduktiva byråkratin har också svällt rejält inom vårdsektorn, där läkarna nu bara hinner ägna en tredjedel av sin arbetstid åt sina patienter.

Nu har Danne med rätta avvisat LO:s och vänsterns stelbenta lösningar för hur vi ska få fram de nya jobb som kan få vårt land på fötter.

Vi får nu också veta att oppositionen är ungefär lika dåliga eftersom dom bar lite vagt kommit med dunkla krav om sänkta ersättningsnivåer.

Detta är rätt såtillvida att alliansen består av fyra partier med lite olika uppfattningar om detta.

Men vågar jag ändå tro: de kommer inför valet ha ett gemensamt program som inkluderar sänkta inkomst-och företagsskatter samt omfattande besparingar, vilket även innefattar sänkta bidragsersättningar. Därutöver kommer riktade insatser för att minska antalet myndigheter och hela den omfattande regelmassa, som gör livet till ett helskotta för både enskilda och företag. Plus annat jobbstimulerande.

Nu har Danne fått sin räntesänkning. Han har avvisat både regeringspartiernas och oppositionens jobbprogram.

Vi väntar nu med spänning på jobbprogram-lösningen. Och personligen har jag i minnet att Danne inte helt avvisade detta med en skattesänkning.

 

Skicka en kommentar

<< Home