Ansvar och förpliktelser inget för utilitarismen

Man bör döma den brottsling som kan ges sken av att vara ansvarig för brottet. Och betala lön till den som gjort jobbet bör man bara göra om pengarna inte gör bättre nytta hos Unicef. Exempel på absurditeter i utilitarismen.

< Här skall jag behandla den sjätte och sjunde invändningen mot utilitarismen på min lista från 29/4. Den sjätte invändningen gäller det moraliska ansvaret som tenderar mot kollaps eftersom utilitarismen inte kan hantera detta som ett särskilt begrepp. Den sjunde invändningen är näraliggande och gäller plikter och rättigheter som inte heller kan hanteras som särskilda moraliska begrepp.

Det klassiska argumentet när det gäller utilitarismens oförmåga att hantera ansvarsbegreppet är att det kan visa sig vara vara bättre att döma och avrätta en oskyldig än att lägga stora resurser på att leta efter den som verkligen är ansvarig för brottet. Ex: Statsministern har mördats och polisen finner snart en suspekt person av "ringa värde" som med stor fermitet döms och avrättas för att lugna folket. Det ligger inget särskilt värde i att rätt person döms och straffas. Man skall enbart se till konsekvenserna av att någon som uppfattas som rätt person straffas. Så länge detta skeva förfaringssätt inte leder till obehagskänslor på grund av bristande rättssäkerhet är det ok enligt utilitarismen.

Det leder uppenbarligen också till hemlighetsmakeri och att bara en elit kan invigas i vad som verkligen sker (s k kanslihusutilitarism enl Sidgwick). Skulle kritik mot rättsosäkerheten ändå uppkomma kan utilitaristerna vädja till folk med denna moral med argumentet: "Det är bättre att döma någon oskyldig då och då än att låta flera skyldiga undkomma." Detta argument är som synes moraliskt skilt från argumentet om det moraliska ansvaret.

Moraliska förpliktelser har inget värde

Den sjunde invändningen berör huruvida utilitarismen kan hantera att vi uppfattar att vi kan ha särskilda moraliska relationer med vissa människor. Är det så att löften kan ge upphov till moraliska förpliktelser? Nej säger U, men att bryta löften ger negativa sidoeffekter (t ex vrede) och därför ett sämre samhälle. Detta anser dock kritikerna vara bakvänt. Vi tycker inte att löftesbrott är fel därför att de väcker vrede. Tvärtom är det det moraliska felet att bryta ett löfte som väcker vrede.

Ett exempel med pojken som jag anställt för att klippa min gräsmatta brukar användas för att illustrera detta (konstruerat av Rolf Sartorius 1969). När han utfört arbetet och begär sin lön bör jag enligt U endast betala om jag inte kan använda pengarna bättre - t ex skänka dem till Unicef. Exemplet förutsätter att han inte skulle offentliggöra min illegitima handling alltför högljutt. Det är inte helt absurt enligt Sartorius.

Men det är det. Det faktum att pojken klippt gräset och att jag utlovat lön för detta saknar betydelse för U. Oavsett vad pojken gjort och vad jag har sagt kan det enligt U inte medföra att han kan ställa större anspråk än andra människor på resultaten av mina handlingar. Bara om det råkar vara så att betalningen av lönen maximerar nyttan är det min plikt att göra så. Normalt anser nog de flesta att en fordran skall betalas oavsett om detta maximerar nyttan.

"Att avge ett löfte är inte bara att använda en finurlig institution för att höja den allmänna välståndsnivån" skriver W D Ross i The Right and the Good (1930). Det innebär en plikt mot en annan människa som inte kan reduceras till plikten att öka samhällets allmänna välfärdsnivå.

Regelutilitarismen början till lärans förfall

För att hjälpa upp U från denna anomali har den s k regelutilitarismen lanserats. Vi skall alltså välja det regelsystem som maximerar nyttan. Men denna revidering utgör ändå ingen lösning på själva det moraliska problemet eftersom en förpliktelse som sådan inte kan ha något moraliskt värde.

Men kanske regelutilitarismen i alla fall utgör lösningen på det praktiska problemet? Vi kanske skall betrakta löften som plikter samt rättigheter som närmast okränkbara för att detta i praktiken maximerar nyttan. Genom att inte vara utilitarister i vårt moraliska tänkande och inte använda U som beslutsmetod kan vi ändå finna detta efteråt vara det riktiga sättet att maximera nyttan (U som riktighetskriterium).

Är inte detta litet väl invecklat? Borde vi inte istället säga att skälet till att vi använder icke-utilitaristiska beslutsmetoder (löften, förpliktelser, rättigheter) är att vi godtar icke-utilitaristiska riktighetskriterier? Att hävda att det finns någon indirekt utilitaristisk förklaring till våra icke-utilitaristiska sedvänjor borde falla för Ockhams rakkniv (man bör välja den enklaste hypotesen).
Forts punkt 8>