Incitament för nyanställningar behövs

Om efterfrågan på arbetskraft ökar är det inte säkert att efterfrågan på fler anställda också ökar. Uppgivna företagare kan låta bli att anställa på grund av administrativa regler, skatteregler och otillräckligt med riskkapital.

< För att företagen skall anställa anställa fler måste det vara lönsamt. Det är få företag som bedriver välgörenhet och av pur tacksamhet för någon favör skulle anställa en person till om det inte var lönsamt. Slutsatsen av detta är att det populistiska pratandet om hur enkelt fler jobb i näringslivet kunde åstadkommas om t ex vart och ett av våra 300 000 företag anställde en person till borde upphöra. Så enkelt är det inte!

Varför skulle en ICA-handlare med fem anställda med en fast kundkrets sedan lång tid tillbaka anställa en person till (+20 %) för att LAS eller 3:12-reglerna avskaffades? Om företaget kan bära 20 procent högre lönekostnad tyder det på att prisläget i utgångspunkten är för högt. Vad skulle den nya personen göra? Jo, avlasta de redan anställda så att de fick det bekvämare. Det låter väl bra? Sex personer gör nu fem personers jobb och alla kan ta det lugnare och sysselsättningen ökar med en femtedel. På denna nivå tycks nationalekonomikunskaperna befinna sig i debatten i dagens Sverige.

Eftersom priserna inte är satta så att det finns en möjlighet att anställa utan prishöjningar måste vi räkna med sådana. Om vi grovt antar att alla produkter består av ersättning till arbete och kapital i oförändrad proportion skulle 20 procent fler sysselsatta också fordra 20 procent högre priser. Vill vi betala detta för att en produktivitetsminskning på 17 procent skall åstadkomma 20 procent fler jobb?

Kan denna fråga egentligen ställas? Om vi betalade 20 procent högre priser för allt möjligt skulle våra pengar till sist ta slut och vi skulle få dra in på något. Om vi då drar in på allting med 17 procent skulle vi ha råd att betala 20 procent högre pris på det som är kvar. Men då skulle alla arbetsgivare vara tvungna att avskeda 17 procent av de anställda och vi är tillbaka i utgångsläget!

Både arbetskaraften och de anställda måste efterfrågas

Om vi för ett ögonblick skiljer mellan arbetskraft och anställda kan vi konstatera att först måste det finnas behov av arbetskraft. Den finns hos personer som kan anställas. Men om anställandet är omgärdat med för mycket hinder kan resultatet ändå bli att det inte finns efterfrågan på nya anställda. Företagen tackar nej till sina kunder eller höjer priserna när efterfrågan stiger. Men de anställer inte nya personer eftersom det är så "svårt". Är det där vi är idag?

Den frågan vill jag gärna ha svar på.

Om vi för resonemangets skull antar att det finns efterfrågan på arbetskraft men inte på anställda, hur skulle vi kunna råda bot på denna motsättning? Det är enligt internationella undersökningar så att företagandet i Sverige är mindre omfattande än i andra länder. Det tyder på en mentalitetsskillnad eller en regelskillnad. Svenskar är kanske mer trygghetsfixerade än andra nationaliteter. I så fall måste det kompenseras med åtgärder på regelsidan.

Tre områden med hinder

Vilka regelförändringar behövs då för att stimulera nyföretagandet och det expansiva småföretagandet? Eftersom forskningen numera påvisat att det inte är storföretagen som åstadkommer ökningar av sysselsättningen (som man trodde förut) är det nödvändigt att göra lättnader som inte är så angelägna för storföretagen som för SME-företagen (små- och medelstora). Då kan man se tre områden där det kan behövas förändringar: Administrativa regler, skatteregler och riskkapitalförsörjningen.

Administrativt kan det vara svårt att registrera och starta ett nytt företag. Skatteadministrationen är både omständlig och okänslig. Risken för misstag är stor och opropportionerligt stora straffavgifter för något litet misstag (någon dags försening) är alltför vanliga. Uppfattningen att skattemyndigheterna och annan överhet har som utgångspunkt att motarbeta mindre företagare ("de är skurkar och skattesmitare hela bunten") är alltför utbredd. Lagen om anställningsskydd gör småföretagen mindre benägna att anställa. Kanske gäller det även MBL. Att till 15 procent ansvara för kostnaderna för de anställdas långtidssjukskrivningar är också ett hinder. Statistiskt uppgiftslämnande kan vara en plåga. Att ansvara för de anställdas skatter och dessas andra aktiviteter är ytterligare hinder.

Skattereglerna anses missgynna de mindre företagen. Förmögenhetsskatten lanserades för några år sedan som ett stort hinder. Det var egendomligt eftersom småföretagare inte betalar förmögenhetsskatt på arbetande kapital. (Denna fråga handlar istället om kapitalförsörjningen.)

De s k 3:12-reglerna som skall hindra småföretagarna att ta ut lön som lågbeskattad kapitalinkomst anses vara ett annat hinder. Men här finns många undantag och det är bara i sällsynta fall med extremt expansiva företag som det går att visa att reglerna ekonomiskt utgör ett hinder. Problemet med 3:12 är snarare psykologiskt. Regelsystemet är oerhört komplicerat och omfattande. Det obegripliga ses därför som liktydigt med ett faktiskt hinder. Dessutom utgör de ett hot mot medfinansiärer som inte arbetar i företaget. Dessa kan lätt beskattas som om de fick ersättning för arbete vilket diskriminerar jämfört med en satsning i ett noterat företag.

Den sk dubbelbeskattningen är en tydlig diskriminering av riskkapitalsatsningar jämfört med lånekapital. Räntekostnader beskattas med 30 procent medan aktieutdelning beskattas (normalt) med först 28 procent (bolagsskatt) och därefter med 30, vilket blir 28+0,3x72=49,6 procent.

Realisationsvinsbeskattningen är högre i Sverige än i andra länder. Detta gäller särskilt för sk långtidsinnehav av aktier. En företagare får alltså ut mindre i slutändan i Sverige än i andra länder. Dessutom leder den högre skatten till att det för medfinansiärer istället blir lockande att placera kapitalet utomlands med i praktiken noll i skatt. Detta försämrar riskkapitalförsörjningen.

Riskkapitalförsörjningen är viktig för de mindre företagen som inte har tillgång till den internationella kapitalmarknaden. Internationaliseringen av kapitaltillgången är ingen lösning för de nya jobben eftersom dessa inte kommer till stånd i de storföretag som är de enda som har tillgång till marknaden. En felaktig ekonomisk teori är alltså ett av hindren för att fler nya jobb skall kunna skapas.

Ett sätt att öka tillgången på riskkapital är att avskaffa statsskatten. Det behövs fler personer som kan bygga upp ett kapital för att det skall startas nya företag. Att ta ut 20 procents extra skatt redan vid 26 000 kr/mån, som ligger något under medellönen för heltidsanställda, är ett sätt att hämma nyföretagandet. Empiriska undersökningar har visat att sannolikheten är dubbelt större att man startar ett företag om man har finansiella tillgångar på 200 000 kr (DN 7/10-02). Dessutom skulle 3:12-reglerna bli överflödiga.

Ett annat sätt att öka tillgången på riskkapital hos medfinansiärerna är att avskaffa förmögenhetsskatten och lindra reavinstskatten på långsiktsinnehav. Båda dessa skatter medför kapitalflykt till utlandet. Om pengarna stannade kvar i Sverige skulle de som är släktingar och vänner till expansiva småföretagare kunna satsa en del av sitt kapital för att ge nya jobb. Det går inte om pengarna finns utomlands. För att locka hem de ca 500 miljarer kr som redan finns utomlands kan en skatteamnesti genomföras i samband med en reform.

Näringslivets företrädare gör dock misstaget att peka på alla dessa hinder och förorda lättnader som om detta i sig skulle räcka för att skapa fler jobb. Då blir naturligtvis paranoida socialister misstänksamma och dömer ut propåerna som egoistiska förslag för att gynna dem själva. (Genom sig själv bedömer man andra.) Man måste antingen kunna visa att det finns ett lager av projekt som väntar på att förlösas eller också visa hur efterfrågehöjande åtgärder kan realiseras endast om de förslagna lättnaderna också genomförs.
Feldt vill öka efterfrågan>