Utilitarismen kan inte motivera utjämning

Genom att minimera det "offer" av nytta som skatterna innebär kom utilitaristerna fram till att skatteuttaget måste bli progressivt. Men om vissa kräver dyra viner och andra är nöjda med sojamjöl, som Arrow invände, leder inte lika inkomst till lika nytta.

(<Nr 5 av 12) När utilitarismen stod på sin höjdpunkt kring förra sekelskiftet trodde man att den utgjorde ett starkt moraliskt argument för materiell utjämning. Det berodde på att nationalekonomerna kunde inkorporera nyttoresonemangen i sina matematiska modeller i det som senare blev välfärdsteorin inom mikroteorin. Moralen upphöjdes till vetenskap av de brittiska ekonomerna Henry Sidgwick (1838-1900) och Francis Ysidro Edgeworth (1845-1926) och blev grunden för progressiv beskattning.

Utilitarismen föreskriver inte materiell utjämning utan det ansågs bli en konsekvens av dess tillämpning för 100 år sedan. Än mindre motiverar U att detta skulle vara "rättvist" eftersom U är en teori om det goda och inte om det rättvisa. För U är rättvisa ett främmande begrepp som inte tillför något värde i en nyttokalkyl utöver subjektiva psykologiska tillstånds nytta. Trots detta hänvisar man i den bredare politiska debatten till att utjämning skulle vara "rättvis".

Den första utilitaristiska ansatsen för beskattningen finns hos J S Mill (Principles 1848). Han var ingen anhängare av progressiva skatteskalor. Därför har hans formulering, att likabehandling av alla skattskyldiga kräver "the same pressure upon all", tolkats som att var och en skall betala skatt i proportion till den nytta man har av statens upprätthållande. Men eftersom han felaktigt(?) presumerar att detta innebär den minsta uppoffringen för helheten (least sacriface is occasioned on the whole) har man ocså sett detta som förebådande skatteförmågeprincipen.

Utilitarismens beskattningsprincip

Det var Edgeworth som med sina matematiska kunskaper i bagaget kunde formulera utilitarismens "minsta offer-princip" (The Pure Theory of Taxation 1897). Han antog att nyttan av inkomster avtog i förhållande till inkomsternas stegring. Vi uttrycker detta idag som fallande marginalnytta av inkomster. Syftet var att den negativa nytta som en given skattesumma förorsakade skulle reduceras till ett minimum. Därför skulle de högsta inkomsterna beskattas först och sedan medelinkomsterna. De lägsta inkomsterna skulle åtnjuta skattefrihet.

Matematiskt är det alltså så att om allas nyttokurvor är likadana skall alla inkomster i de högre skikten dras in med en hundraprocentig marginalskatt tills tillräckligt mycket pengar kommit in för att täcka den pålagda skattesumman. Detta synsätt var Edgeworth dock medveten om att måste modifieras med hänsyn till de högre inkomsttagarnas sparande som befrämjade produktionen. Något utrymme för en rättvis likabehandling finns inte i denna princip.

I sin förlängning leder det utilitaristiska resonemanget till att alla inkomster borde utjämnas. Detta kallas ibland "oupplyst utilitarism" för att man inte beaktar inkomsternas inverkan på incitamenten att producera. Skatterna och de offentliga utgifter som de finansierar skall då explicit användas för omfördelning. En sådan radikal utilitarism faller under den 'socialpolitiska beskattningsprincipen'.

Numera anses resultatet inte bli utjämning

Föreställningen att man både kan veta att alla har samma nyttofunktion av inkomster och att nyttan hos olika individer kan mätas och jämföras har utsatts för kritik. Utilitarismens nyttohantering betraktas idag mera som en teoretisk spekulation än som en verklighetsförankrad teori. Och det är en teoretisk invändning som medfört att man inte längre är beredd att motivera utjämning med utilitarismen (resursjämlikhet). "Nobelpristagaren" 1972 Kenneth Arrow var en av de första att uttrycka denna invändning 1973:

Om en individ är "nöjd med vatten och sojamjöl, medan en annan blir desperat utan brockfågelägg och bordeauxviner från tiden före vinstockslusens härjningar" så är det knappast så att de har det lika gott ställt om de har samma inkomster. Inte heller den blödarsjuke som behöver mediciner för 4000 dollar om året.

Detta var en invändning som både riktar sig mot utilitarismen och den nya princip, att istället förbättra för de sämst ställda, som John Rawls hade lanserat 1971. Invändningen bidrog till att utilitarismen därefter kommit att alltmer förvisas till doktrinhistorien.

Den filosofiska diskursen bland utjämningsförespråkarna har numera övergått till att orientera sig bland de fyra nya fall som dunkelt kan urskiljas:

1) Resursjämlikhet Utilitarismens konventionella slutmål som leder till samma nytta för alla endast om alla är lika.

2) Välfärdsjämlikhet Alla får olika inkomster med hänsyn till hur mycket nytta de kan utvinna ur pengar.

3) Jämlika möjligheter till välfärd Allas förutsättningar utjämnas (både talanger och uppväxtmiljö) så att bara skillnader i ambitioner påverkar välbefinnandet.

4) Jämlika möjligheter till resurser Här finns två varianter av lotterier: ett som enbart ger externa resurser och ett som inkluderar en rätt till andras talanger.

Det är inte att undra på att den egalitära rörelsen har råkat i svårigheter på det teoretiska planet. Frågan är bara när dessa svårigheter når den praktiska fördelningspolitiken. Under tiden hänger den progressiva beskattningsprincipen i luften utan teoretisk legitimering.