Förtjänst som rättvisa irrelevant enligt utilitarismen

Det anses rättvist att den som arbetat bra är förtjänt av högre inkomst. Men utilitarismen förnekar att detta är moraliskt. Att folk i viss mån ändå måste belönas är enbart ett pragmatiskt accepterande av ”dålig moral” och diskriminerande.

(<Nr 9 av 12) En vanlig föreställning om fördelningsrättvisa är att det är rättvist att den som gjort sig förtjänt av en belöning också erhåller densamma. Mot detta kan ställas uppfattningar som går ut på att fördelningen skall ske enligt principer om nytta, utjämning, moralisk jämlikhet, behov eller berättigande. Den gängse kritiken av U går ut på att läran inte kan förklara varför idén om rättvisa så starkt är förknippad med belöningen av förtjänst.

Helt klart är att den ’moraliska utilitarismen’ (till skillnad från ’politisk U’) inte kan väga in att någon gjort sig förtjänt av en nyttighet när kalkylen skall göras angående vem som skall erhålla nyttigheten för att den totala nyttan skall maximeras. Pojken som klippte min gräsmatta må ha förtjänat att få 10 dollar men det kan ge större nytta att ge pengarna till Unicef.

Utilitaristerna försvarar emellertid förtjänstprincipen med ett komplicerat resonemang som går ut på att det är rimligt att den som producerat något skall få kompensation för den ansträngning och ohägn som varit förknippad med produktionsarbetet. Hur nyttan skulle bli störst när just den som producerat också får konsumera produkten förklaras dock inte (ex Anthony Quinton: Utilitarian Ethics 1973). Här tror jag att en förväxling skett mellan moralisk U och politisk U.

Att arbeta för andra är en moralisk plikt och ingen olust

Den moraliska utilitarismen som omfattar alla människor föreskriver att alla arbetar efter sin förmåga att maximera nyttan. Själva plikten att handla moraliskt kan inte ha något negativt värde som måste ”kompenseras”. Den hårda uppoffringen att åstadkomma nyttoresurser är inget som skall belönas materiellt. Belöningen är givetvis enbart moralisk. Om alla är utilitarister är det inget problem att få fram en hög produktion utan att de som arbetar bäst får mest.

Om däremot bara ett fåtal är utilitarister och de är koncentrerade till de styrande kommer saken i ett annat läge. Då har vi att göra med den politiska utilitarismen som skall maximera nyttan utan att medborgarna aktivt hjälper till. I detta fall skall de styrande beakta att folk som arbetar bra vanligtvis fordrar att deras förtjänster belönas. Någon möjlighet att folk skall delvis arbeta gratis av ren plikt kan man inte räkna med (detta kallar en del nationalekonomer ”upplyst utilitarism”; ex Agnar Sandmo). Beskattningen måste då göras mindre progressiv så att incitamenten att arbeta inte förstörs.

Inkonsekvent att acceptera utilitaristisk omoral

Men en politisk anpassning till att folk har (utomutilitaristiska) föreställningar om det rättvisa i att förtjänster belönas utgör ingen förklaring till denna föreställning. Det är bara en fråga om U:s pragmatiska accepterande att folk inte är utilitarister och därför beter sig utilitaristiskt omoraliskt. Frågan bör ställas om det verkligen är moraliskt att de politiska utilitaristerna accepterar denna omoral. Borde inte de styrande vidta åtgärder för att göra folk till moraliska utilitarister istället?

I praktiken har de styrande ofta struntat i att övertyga undersåtarna om ”den rätta moralen” och istället kommenderat fram arbetsinsatserna eller med tvång berövat medborgarna en del av frukterna av deras arbete. Denna anti-lycka har dock inte fått någon plats i nyttokalkylen, som sig borde, i form av en betydelsefull minuspost. Kravet att detta rättas till måste betecknas som besvärande för de utilitaristiska teorierna. Alternativt måste den politiska U presentera en teori om varför våld och tvång mot icke-utilitarister inte har någon negativ nyttovikt i nyttokalkylerna när andra koersiva handlingar räknas som olust.

Att tvinga fram utilitarism borde ge en minuspost i kalkylen

Är kanske den politiska U en teori om diskriminering mellan utilitarister och icke-utilitarister? Genom att tvinga folk med förtjänstuppfattningar till utilitarism, utan att övertyga dem samt räkna deras motspänstiga preferenser som oviktiga, kan nyttan maximeras utan att någon utanför ”kanslihuset” behöver uppleva detta som något gott. Är inte ett sådant moralsystem orimligt?