lördag, juli 23, 2005

Förtjänst som rättvisa irrelevant enligt utilitarismen

Det anses rättvist att den som arbetat bra är förtjänt av högre inkomst. Men utilitarismen förnekar att detta är moraliskt. Att folk i viss mån ändå måste belönas är enbart ett pragmatiskt accepterande av ”dålig moral” och diskriminerande.

(<Nr 9 av 12) En vanlig föreställning om fördelningsrättvisa är att det är rättvist att den som gjort sig förtjänt av en belöning också erhåller densamma. Mot detta kan ställas uppfattningar som går ut på att fördelningen skall ske enligt principer om nytta, utjämning, moralisk jämlikhet, behov eller berättigande. Den gängse kritiken av U går ut på att läran inte kan förklara varför idén om rättvisa så starkt är förknippad med belöningen av förtjänst.

Helt klart är att den ’moraliska utilitarismen’ (till skillnad från ’politisk U’) inte kan väga in att någon gjort sig förtjänt av en nyttighet när kalkylen skall göras angående vem som skall erhålla nyttigheten för att den totala nyttan skall maximeras. Pojken som klippte min gräsmatta må ha förtjänat att få 10 dollar men det kan ge större nytta att ge pengarna till Unicef.

Utilitaristerna försvarar emellertid förtjänstprincipen med ett komplicerat resonemang som går ut på att det är rimligt att den som producerat något skall få kompensation för den ansträngning och ohägn som varit förknippad med produktionsarbetet. Hur nyttan skulle bli störst när just den som producerat också får konsumera produkten förklaras dock inte (ex Anthony Quinton: Utilitarian Ethics 1973). Här tror jag att en förväxling skett mellan moralisk U och politisk U.

Att arbeta för andra är en moralisk plikt och ingen olust

Den moraliska utilitarismen som omfattar alla människor föreskriver att alla arbetar efter sin förmåga att maximera nyttan. Själva plikten att handla moraliskt kan inte ha något negativt värde som måste ”kompenseras”. Den hårda uppoffringen att åstadkomma nyttoresurser är inget som skall belönas materiellt. Belöningen är givetvis enbart moralisk. Om alla är utilitarister är det inget problem att få fram en hög produktion utan att de som arbetar bäst får mest.

Om däremot bara ett fåtal är utilitarister och de är koncentrerade till de styrande kommer saken i ett annat läge. Då har vi att göra med den politiska utilitarismen som skall maximera nyttan utan att medborgarna aktivt hjälper till. I detta fall skall de styrande beakta att folk som arbetar bra vanligtvis fordrar att deras förtjänster belönas. Någon möjlighet att folk skall delvis arbeta gratis av ren plikt kan man inte räkna med (detta kallar en del nationalekonomer ”upplyst utilitarism”; ex Agnar Sandmo). Beskattningen måste då göras mindre progressiv så att incitamenten att arbeta inte förstörs.

Inkonsekvent att acceptera utilitaristisk omoral

Men en politisk anpassning till att folk har (utomutilitaristiska) föreställningar om det rättvisa i att förtjänster belönas utgör ingen förklaring till denna föreställning. Det är bara en fråga om U:s pragmatiska accepterande att folk inte är utilitarister och därför beter sig utilitaristiskt omoraliskt. Frågan bör ställas om det verkligen är moraliskt att de politiska utilitaristerna accepterar denna omoral. Borde inte de styrande vidta åtgärder för att göra folk till moraliska utilitarister istället?

I praktiken har de styrande ofta struntat i att övertyga undersåtarna om ”den rätta moralen” och istället kommenderat fram arbetsinsatserna eller med tvång berövat medborgarna en del av frukterna av deras arbete. Denna anti-lycka har dock inte fått någon plats i nyttokalkylen, som sig borde, i form av en betydelsefull minuspost. Kravet att detta rättas till måste betecknas som besvärande för de utilitaristiska teorierna. Alternativt måste den politiska U presentera en teori om varför våld och tvång mot icke-utilitarister inte har någon negativ nyttovikt i nyttokalkylerna när andra koersiva handlingar räknas som olust.

Att tvinga fram utilitarism borde ge en minuspost i kalkylen

Är kanske den politiska U en teori om diskriminering mellan utilitarister och icke-utilitarister? Genom att tvinga folk med förtjänstuppfattningar till utilitarism, utan att övertyga dem samt räkna deras motspänstiga preferenser som oviktiga, kan nyttan maximeras utan att någon utanför ”kanslihuset” behöver uppleva detta som något gott. Är inte ett sådant moralsystem orimligt?

14 Comments:

At 24 juli, 2005 10:35, Blogger Alexander said...

Det enda moraliskt försvarbara är naturligtvis ett system baserat på individuella rättigheter.

 
At 25 juli, 2005 21:15, Blogger Danne Nordling said...

Förtjänst och rättigheter

Ett system som bygger på rättigheter har den fördelen att den personliga moralen inom ramen för dessa rättigheter inte behöver regleras av de styrande. För en utilitarist är det frustrerande att stora grupper kan uppträda utilitaristiskt omoraliskt, vilket pressar fram tendensen till elitistiska tvångsåtgärder.

Ett system med politiskt sanktionerade rättigheter behöver däremot inte leda till att prestationer kommer att belönas efter förtjänst. Rättigheter förutsätter enbart att olika transaktioner är berättigade. Är en prestation förtjänstfull men inte berättigad har man ingen rätt att kräva att den belönas.

Ett konkret exempelfrån en film av Lars Molin (visades i TV nyligen) kan illustrera detta. Samtidigt visar det att rättigheter och utilitarism kan ge samma resultat.

Filmen "Baddjävlar" från 1971 föreges visa den låga moralen i ett kapitalistiskt samhälle. En arbetare har renoverat sitt hyrda hus med vatten, tvättmaskin, tapeter osv. Änkan som han hyr av har ingått ett muntligt avtal om att han skall få köpa huset. När köpet aktualiseras frångår änkan avtalet med motivering att hon kan få bättre användning för huset genom en försäljning till en direktör från Stockholm (Ernst Günther). Arbetaren blir vräkt och får en kommual hyresbostad istället.

Det är möjligt att änkan har många fattiga barnbarn som bättre behöver maxvärdet av huset. Utilitarismen kan alltså sanktionera avtalsbrottet. En teori om förtjänst skulle däremot leda fram till att arbetaren kunde fordra att få köpa huset även om något avtal inte förelegat. En teori om rättigheter skulle i detta fall däremot ansluta sig till utilitarismens utfall eftersom det inte är berättigat att kräva något som inte är avtalat även om det är aldrig så förtjänstfullt.

Skulle däremot ett avtal ha förelegat skulle förtjänst och berättigande ha sammanfallit.

Det är lätt att få olika principer om bakfoten. "Kapitalism" brukar normalt förknippas med att avtal måste hållas. Men i filmen låter Molin avtalsbrott bli det typiska för kapitalismen genom att för säkerhets skull låta trubaduren Finn Zetterholm framföra visan "Sådan är kapitalismen" ett antal gånger när frågan kommer på tal i filmen. För att göra det hela ännu mer okonstruktivt får en före detta revolutionär gråsosse framföra kravet att avtal skall hållas och bli avhånad som svikare av Zetterholm och Bengt Sändh.

Under 1970-talet var det kanske planhushållning som var målet för vänstern. Kommandon för att maximera tillväxten skulle alltså ersätta friheten att träffa överenskommelser.
/DNg

 
At 26 juli, 2005 19:25, Blogger Disen said...

Alternativet til den moraliska U, den renodlade kapitalismen, hävdar att individen moraliskt har förtjänat sine inkomster. Percy er altså moralisk värd en miljard i kraft av han var intelligent nog att förhandla fram dessa 1000 miljoner och fordi kontrakt skal hållas, inte fördi hans arbetsinnsats motiverade ersätningen. Visst har U problem med det teoretiska bygge bakom dom moraliska imperativen. Men hur många tycker spontant att Percy er värd en miljard ? Mycket få skulle jag tro.

Det finns ju ingen jordisk rättvisa i metafysisk eller teologisk förstånd. Både den politiska U och börsen er amoraliska kasinon. "Staten tar och staten ger" respektiva "sådan er kapitalismen" Och derför måste vi uppfinna rättvisan på nåt sätt.

Dom flesta U er sannolikt politiska sådana och ej moraliska enl Dannes sätt att dela inn dom.

Den spontana opinionen eller den såkallade rättsuppfatningen gir vägledning i exemplen gräsklippning, Mohlin och Percy : pojken skal avlönas, hyresgästen skall få köpa och Percy skall beskattas hårt eller avstå från utdelningen.
Huruvida dessa praktiska fall passar inn i et tankebygge er sedan akademiskt.

Båda renodlad U eller renodlad kapitalism er motbjudande. Men på frågan om politikens mål i princip er nån typ av samhällelig lyckomaximering, allmänt välmående och viss utjämning kontra respektive individens rätt inntil valdets gräns, upprätthållande eller ökande av stora klasskillnader och selektiv aksess til dräglig levnadsstandard så vill 99% välja det senare. Randianer som utgör 1% lär ha bevisbördan på varför dom inte ställer upp på dessa mycket generöst formulerande av politikens allmänna mål och mening.

Den relevanta oenigheten mellan trogna randianer och oss andra, er huruvida en moralisk liberalism på individuell nivå er förenlig med en politisk U. Varför inte ?
Detta menade till exempel Ludwig von Mise, han såg kapitalismen som en fungerande proxy, en story att berätta i brist på ideologi när kristendomen er genomskådat. Adam Smith var mystiker och lagom luddig om den osynliga handen.
Bara extrema typer som Nietsche og Rand er så okunniga om människan at dom vill påtvinga oss en sammansmältning av politik, moral och filosofi för det eleganta teoribyggets konsekventa och språkliga renhets skull.

Det går att konstruera otaliga exempel på Us inkonsekvens eller amoral. Men i dom relevanta frågorna( skatteskalor, kriminalpolitik, innvandring, globalisering) ryms det politiska spektret inom hyggliga gränser (20-40%, 2 eller 4 år, 5 eller 30 000 per år, skyddstullar överfor kinesisk import, fair kaffetrade eller inte).

Dannes exempler på Us otillsträcklighet er inte övertygande då dom faller så långt utanför den relevanta dagliga erfarenheten.

 
At 26 juli, 2005 22:02, Blogger Disen said...

Exempel från verkligheten

1) Bostadsrätter i Stockholm
Dom senare åren har några lyckliga hyresrättsinnehavare gort miljonklipp på omdaning til bostadsrätt. I en del fall vill inte fastighetsägaren sälja men fortsÄtta sin lukrativa affär.
Varför skall en privat fastighetsägare tjäna många miljoner per år på ren förvaltning på bekostnad av utspridda miljonförmögenheter hos nybildade bostadsrättsinnehavare ? Ågaren hade kunnas tvingas sälja med bibehållen mångmiljonförmögenhet.
Vi liberale er enig om at en fri boendemarknad skulla fixa detta men håll med om at det i mellantiden er orättvist att några kammer hem miljonförmögenhet och andra inte.
Er fastighetsägarens äganderätt så helig att den inte kan tvångsinnlösas til et relevant pris ? Han lär bli finansiellt oberoende och uppvaktad för meningsfull og förhoppningsvis produktiv sysselsättning ändå

2) Norges erfarenhet av matimport
Enl globaliseringsretoriken skall iländerna importera uländernas jordbruksprodukter. När Norge sänkte sina skyddstullar, så dök det opp mat producerad i Europa och USA och inte i uländerna. Teorin funkar inte. Det er dom globala megabolagen under amerikansk kontroll som tar hem spelet. För att få till fair trade, måste det ursprungliga varebytet i Ricardos anda återvända. Dvs att britiska sauebönder hämtar hem franska vin fordi vinodling i England er svårt samt att franska fjällbönder importerar britiska ullkalsonger.
För att Norge verkligen skall ta hem marokkanska tomater och argentinsk nötkött, måste nåt nasjonalt importbyrå göra avtaler direkte med produsenterna i Marokko och Argentina. Om fri import tillåts, så fylls hyllorna av amerikanskkontrollerad skräp utan dokumenterat ursprung.
Til detta vil liberalisten svara : Ja , det er vel opp til var och en att välja på ICA. Til detta svarar jag : Om det er opp til konsumenterna, så kan vi vel organisera vår valfrihet i importbyråer, rättvisemärkning osv på ett steg högre nivå enn ICAhyllan. Varför skall vi bränna tid på alla dessa val ? Varför skall vi bli indoktrinerade av reklamen ?

 
At 27 juli, 2005 11:25, Blogger Lars said...

Intressant att det finns vettiga personer på nätet! Utilitarism eller ej kan säker diskuteras i all oändlighet. Verkligheten är ändå att ett liberalt och fritt samhälle är överlägset när det gäller ekonomisk tillväxt och människors välbefinnande. Läs Johan Norbergs ”Till världskapitalismens försvar”. Studera filosofer som Sokrates, Locke, Voltaire, Montesquieu, Kant, John Locke, Adam Smith, John Stuart Mill, Lord Acton, Robert Nozick och Ayn Rand till att börja med. Eller vill vi tro på en obildad fackpamp som underhåller myten om att alla företagare är onda och därför måste hållas under tukt och förmaning är den som vet bäst? Man måste även anse att alla arbetare är onda eftersom de hela tiden måste bevakas och vägledas. Moral kan en fackpamp förmodligen inte en stava till.

 
At 27 juli, 2005 14:35, Blogger Disen said...

Johan Norberg listar lite annat enn spedbarnsdödlighet och BNP/innvånare och identifierar det med framgang och rikedom. Les heller Richard Douthwaite för att hitta spårbara index på ökad välmående etter 50 års ekonomisk växt i UK. Det er riktigt att det finns en tydlig tendens om att dom fattiga nå tjäner $1 istället för 10cents. Men skenet bedrar då dennna ökta BNP reflekterar det fakta att tradisjonella ovärderliga bytesaktiviteter har fått ett monetärt värde.
En mengd andre författare beskrivar många andra effekter av globaliseringen. Les David C. Korten, Marjorie Kelly och Joseph Stieglitz. I motsetning til dina hundråriga referenser er dessa mycket meriterade moderna ekonomer som har fått ögonen opp för att människans liv på jorden och lyckan betämms av annet enn kurserna på Handels.
Den senaste tornen i ögonen på nyliberalerna er Richard Layard som vetskapligt dokumunterar hur subtil den människliga lyckokänslan er. Men endimentionalaren Joakim Stymne avfärdar Layard i dagens kolumn i Svd - givetvis via kommunistspöket. Det er typisk ryggmärgsreaktion a la yxskaft från det lägret.

 
At 27 juli, 2005 20:23, Anonymous Lars said...

Joseph Stiegliz t.ex. är inte filosof utan ekonom och det finns säkert lika många ekonomiska teorier som ekonomer. Vad som är mer betydelsefullt än något annat, är synen på individen och individens status i samhället. Därför bör liberalismens frågeställningar i första hand granskas i en filosofisk kontext. Följaktligen kan det vara motiverat att gå tillbaka även till de gamla grekerna och till de filosofer som bidrog till upplysningen och startade den industriella revolutionen. Bristen på ett historiskt perspektiv kan leda helt fel. Det såg vi tillräckligt av under 1900-talet.

 
At 27 juli, 2005 22:02, Blogger Disen said...

Individet er bare ett av flera relevante subjekt eller institutioner i den männskliga naturen : like viktig som den individuella dimensjonen er familien, släkten, etnisiteten, nationen, tradisjonen, innovasjonen, kulturen, språket, religionen, altruismen, egoismen etc.

Liberalismens frågeställningar bör först och främst granskas i samma kontekst som andra ideologier med anspråk på politisk relevans, nämlig verkligheten. Jeg håller med dej om at 1917 har bevisat att pendeln kan slå för långt i både riktningar. Problemet med liberalister i den högre skolan er at dom förnekar eksistensen av pendel.

Vi kan vara imot långtgående politisk U men likevel ta til oss insikterna til Richard Layard till exempel.
Ang gamla greker : slavsamhälle
Ang industriella revolutionen : Måste vi la uländerna gå genom sama elände (14timarsdag, sjukdomar, låg lön, miljöproblem, urban trångboddhet etc) som iländerna gorde ? Måste vi inte tenka global uthållighet mhp på ressurser och klimat ?

 
At 28 juli, 2005 14:52, Anonymous Lars said...

Ett liberalt samhälle är det samhälle där människor lidande minst.

Följande statistik kan studeras:

Låt oss granska några fakta om USA. (Uppgifterna är tagna ur ”Till kapitalismens försvar” av Johan Norberg och baserad på offentlig statistik).

1. En arbetare i USA tjänar omkring 30% mer än i Sverige.
Vänsterns invändning: Ja men se på den ekonomiska ojämlikheten! Fakta: Omkring 4% av de fattiga blir kvar i sin fattigdom (längre än 2 år). Den sociala rörligheten gör att man snabbt, i den dynamiska ekonomin, tar sig ur fattigdomen. Omkring 30% har rört sig till den rikaste femtedelen på en 25-årsperiod. Den som faller under fattigdomsstrecket i USA är kvar där i genomsnitt bara 4,2 månader!

2. Fyra femtedelar av miljonärerna i USA har tjänat ihop sin förmögenhet själva. (Hur ser det ut i det socialdemokratiska Sverige?)

3. En dynamisk liberal ekonomi ökar inte nödvändigtvis inkomstskillnaderna som många tror. I snabbväxande länder som t.ex. Sydkorea och Taiwan har jämlikheten ökat. En undersökning visar att inkomsterna var jämnare fördelade i länder som hade en liberal ekonomi, är positiva till globaliseringen och har ett starkt skydd för äganderätten.

Ett annat populärt argument från vänstern (marxistiskt sådant) är föreställningen om att ekonomi är ett s.k. nollsummespel. Om någon blir rik måste någon ha blivit kränkt eller utnyttjad. En väl fungerande ekonomi har emellertid ett överflöd på arbetstillfällen och varje individ kan, utan ”beskydd” från facket, ingå frivilliga avtal med en arbetsgivare.

Föreställningen är också att om ett land ökar sitt välstånd måste det ske på något annat lands bekostnad. Argumentet håller inte längre. Kolonialmakterna är avskaffade. Statistik visar att de länder som praktiserar en livlig handel med andra länder, med minimala handelshinder, är de länder som haft den bästa utvecklingen. De väst-europeiska länderna skulle troligen gynnas av att avlägsna alla handelshinder.

Ett verkligt brott mot sunt förnuft var att kasta ut de lettiska byggnadsarbetarna. Där fick den svenske konsumenten och skattebetalaren ge sig för doktrinära och snäva särintressen. Hyres- och byggnadskostnader skulle troligen, gissningsvis, kunna minskas med omkr. 25% om man tillät konkurrens. För övrigt misstänks det. f.n. att det förkommer en fördyrande kartellbildning inom den svenska byggbranschen. Matpriserna har sjunkit fyra år i rad på grund av utländsk konkurrens. Vad skulle inte kunna hända med våra bostadskostnader?

Ytterligare argument är att ständig tillväxt är en omöjlighet. Det kommer att uppstå brist i stort sätt på allt: Olja, vatten och råvaror till industrin mm. Befolkningstillväxten kommer att medföra brist på mat.

År 1972 utgavs, på initiativ av Romklubben, skriften ”The Limits of Growth”. Rapporten innehöll ett antal statistiska beräkningar och visade vad som kommer att inträffa de närmaste decennierna. I dag har vi facit. De förutsägelser som gjordes har slagit fel inom många områden.

När det gäller tillgång på mat är situationen bättre nu än den någonsin varit. De länder som har svält är några kvarvarande diktaturer. När det gäller tillgång på olja är det f.n. en bristsituation, men det investeras intensivt och nya beräkningar gör gällande att oljepriset kommer att falla igen om några år när de nya produktionsanläggningarna kommit i drift. Teknikexplosionen kommer troligen radikalt att minska energibehovet på vissa områden. Nya energikällor kommer att utvecklas.

Sedan 70-talet är det ingen överdrift att påstå att det blir bättre och bättre. Här är några exempel:

1. Transporter och kommunikationer har blivit billigare och bättre
2. Globaliseringen har ökat och fattigare länder har blivit rikare (undantag är de flesta länderna i Afrika). Den extrema fattigdomen har minskat. Mellan 1965 och 1998 fördubblades inkomsten för genomsnittsmänniskan från 2497 till 4839 dollar, köpkraftsjusterat och i fast penningvärde. UNDP har konstaterat att världsfattigdomen har minskat mer under de närmaste 50 åren än under de föregående 500 åren sammantaget. Världsbankens prognoser pekar på att med nuvarande utveckling kommer det att ske en halvering av antalet fattiga länder fram till år 2015. Enligt FAO har kaloriintaget per capita i tredje världen ökat med 30% sedan 60-talet. Den globala matproduktionen har fördubblats under det senaste halvseklet. Det förekommer inte svält i demokratier.
3. Diktaturer har rasat som käglor och därmed gett människornas större frihet. Välståndet har ökat i alla länder som liberaliserat sina samhällen.
4. Medellivslängden totalt i världen har ökat med 50% på 50 år
5. Spädbarnsdödligheten har sjunkit drastiskt i u-länderna.
6. Världen över beräknas 8 av 10 människor ha tillgång till rent vatten. Avsaltning av havsvatten har påbörjats i vissa länder.
7. För övrigt visar all statistik att det har skett en global utjämning de sista 40 åren.

 
At 30 juli, 2005 14:34, Anonymous Skatt är Stöld said...

Varför skulle inte Percy kunna vara värd en miljard?

Är det verklilgen otänktbart att duktiga företagsledare kan öka vinsten med säg 10% i ett stort multinationellt bolag. En duktig företagsledare kan på 5-10 års sikt innebära många mer miljarder i vinst. Det finns ju trots allt en anledning att styrelsen godkänner sådana höga löner/pensioner...

Givet att man anser anser att alla individer har rätt att tacka nej till ett jobb så innebär det att ge 1 miljard till Percy för att få hans tjänster är det absolut bästa man kan göra. Det är bättre för alla parter, inkl. alla andra i samhället. Företaget får bättre vinst, Percy får högre lön och produktiviteten i landet ökar vilket driver upp lönenivån.

För tänk om vi hade infört en lönetak på 100 000:- i månaden. Då hade Percy kanske hellre jobbat på ett litet företag i hans hemkommun där hans kompetens inte hade kommit till maximalt bruk. Det hade inneburit att vi hade använt resurserna suboptimalt.

 
At 31 juli, 2005 01:18, Blogger Danne Nordling said...

Förtjänst, nytta och andra fördelningsprinciper

Antag att Percy faktiskt ökar aktieägarnas vinst med 10 mdr kr. Då leder förtjänstprincipen till att han kan hävda att han är förtjänt av att få åtminstone en tiondel av det extra resultat han åstadkommit för egen del.

Även den politiska utilitarismen kan komma fram till en liknande slutsats. Percy är inte själv utilitarist. Eftersom Percy redan har mycket pengar innebär den sjunkande marginalnyttan av mera pengar att det måste till extremt stora ersättningar åt Percy för att han skall få någon påtaglig nytta av sina extra insatser för aktieägarna och samhället.

Den moraliska utilitarismen ger rakt motsatt slutsats. Percy är själv utilitarist. Det är då hans plikt att arbeta gratis åt aktieägarna och offra sig för andras bästa utan att få något istället. (Hur ställer sig då U till varianten att Percy ändå vill ha pengarna för att idka välgörenhet med dem?)

Vi kanske skall tillämpa behovsprincipen istället? Eftersom Percy inte har något behov av mera pengar skall han arbeta gratis åt aktieägarna och åstadkomma 10 mdr kr utan ersättning. Han kan då strunta i att göra någon extra arbetsinsats. Därför måste vi rimligtvis tvinga honom att använda sin förmåga att åstadkomma 10 mdr extra. ”Åt var och en efter behov (=0), av var och en efter förmåga (=10 mdr)”. Det är kommunismens princip, först formulerad av Louis Blanc. Här får vi en vink om varför det går åt skogen med kommunism.

Den egalitära principen är kanske bättre? Då skall ambitioner belönas men inte talanger. Om Percy genom en exceptionell viljeansträngning kommit att få kapacitet att tjäna 10 mdr extra skall han få dessa pengar. Men om han har medfödda affärstalanger skall han arbeta gratis. Hur skall vi få veta hur han är konstruerad? Och om han är affärsbegåvad hur skall vi få Percy att använda sin begåvning utan ersättning?

Vi kanske skall använda maktprincipen istället? När vi som har makten ser att någon tjänar en massa pengar använder vi vår makt för att konfiskera dessa – eventuellt genom att hänvisa till någon hokus-pokus-motivering för att göra det hela smakligare. Så gjorde furstedespoterna förr i tiden med påföljd at företagarna bara vågade satsa på handelsfartyg som man kunde segla iväg med om en konfiskation var i faggorna.

Slutligen har vi berättigandeprincipen. Om Percy kan få ett avtal med aktieägarna att han skall få en tiondel är han berättigad att få det även om vinsten helt oväntat blir 10 mdr istället för en miljard (om man inte satt in en klausul med tak i avtalet). Om aktieägarna tror att någon annan kan åstadkomma samma resultat med bara en tjugondel i ersättning kommer Percy inte att få ett avtal som berättigar till en tiondel av vinsten.
/DNg

 
At 31 juli, 2005 18:43, Blogger Disen said...

Vi kan använda den kristna principen som mer eller mindre har varit den viktigaste principen - i verkligheten räknat altså - genom två tusen år : vi er alla värda ungefär like mycket. Ungefär er det dagsnotering på, nu er kanksje 20 mille akseptabelt..

Principen om den politiska U via den sjunkande marginalnyttan forsto jag inte trots ansträngningar.

Den moraliska U skal man ej underkänna då den säkerligen driver en del ildsjelar i ideella organisationer. Ekte libertarianer skall ju skratta åt såna. Men att den moraliska U gör folk til kamikazepiloter fex börsvD med noll ersätning tror jag dom flesta skulle se som orimligt. Jag minns att Lars-Eric Peterson erbjöd Skandiastämman att jobba for en krona och det var vel ett reält mått på hans seriositet.

Behovsprincipen tycker jeg har en viss relevans, fex i mitt exempel om fastighetsfrågan över, men en kan ju inte använda den för att rättferdiggöra slavkontrakt. Låt oss vara seriösa..

Jag håller inte med om at den egalitära principen innebär att man belöner ambitioner och medelmåttor.
En såkallad styrelse består presumptivt av erfarna personer vars jobb det er att ta reda på hur folk er skruvad i hop. Fex att sära på ambition och kompetens. Percy får säkert en ersätning med beaktande av meritlistan vilket kan få oss att uppmärksama den meritokratiska principen.

Mer sannolikt dock er at Pirre och bandet kör med den aristokratiska principen. Derför håller jag inte med om att Percy inte kommer att få 1000 miljoner själv om en pöbel av en uppstickare kan göre samma jobbet för 50. Fejsfaktor, mediokert pokerspel og teater er levreglerna på den der nivån.

Maktprincipen kommer vi inte utanom i en eller annan form i ett civilierat samhälle.

Ang berättigandeprincipen : Er den lilla krets av bastubadare berättigat på alla knägares vägnar att roffa åt seg imellan den vinst som ABBs 100000 gemensamt åstadkommer ?

Återknyter gärna till den moraliska U her : Om Percy investerar sine 1000 mille i vettig reell verksamhet via nåt eget bolag, har vi pöbeln mycket lättare för att akseptera dealen. Stötestenen er heller det att ingen bör få kamma hem 1000 mille i finansakrobatikk för privat konsum. En annan stötesten er : vi aksepterar inte att hederlig vinst från hederlig hårdvaruverksamhet forsvinner ut av firman.

Möjligens kan en se Percys millar som et kameratsligt plåster på såret för utpekande til syndabock av dom outhärdliga typerna på redaktionerna - en omskriven Pottery Barn princip så att seja : Om du blir avslöjad i media, så får du hjälpa deg själv.

Like lite som det er lönt att forsöka strukturera verklighten i form av dessa principer, lika säker kan du vara på att Percys gelikar kör med bastuprincipen. Jeg såger inte att 14tackar- eller Farbror Jokke-principen er fel i brist på nån annan fungerande princip med blodröd eller djupblå slagsida. Men spara oss för apologier eller idylliserande av maktens rågångar.

 
At 31 juli, 2005 19:32, Blogger Disen said...

Svenbergs förtjänst

Jorå. Tre korvar genommgikk ett krasjprogram under den blonde melankolska vDen från Pite, kommer inte ens ihåg vad han hette..och nedskärningarna sköttes av COO Sandström. Båda dessa er nå borta och ersatt med Kennedykopian Svanberg. Han har vel inte gort så mycket men får nå äran och halva kungariket.
Vaddå förtjänst ?

 
At 02 april, 2007 19:42, Anonymous Anonym said...

fy fan va mycket skitsnack

 

Skicka en kommentar

<< Home