Utilitarismen förkastar likabehandling

Människor skall inte behandlas som likar i egentlig mening enligt utilitarismen. Det är bara i skenbar betydelse alla skall behandlas lika – dvs när vars och ens nytta skall summeras. Följden blir att vissa kan kränkas för att öka nyttan för andra.

(< Nr 10 av 12) Moderna politiska teorier utgår i allmänhet från etiska principer som bygger på att människor moraliskt sett skall behandlas lika. Denna egalitära princip förnekas av utilitarismen som istället i den typiska tolkningen utgår från att nyttan skall maximeras. Det finns dock tolkningar som vill göra gällande att U kan hävdas utgå från att alla skall behandlas som likar och därför skall allas preferenser ges samma vikt, vilket råkar leda till att nyttan maximeras. I så fall skulle U explicit vara en teori om rättvisa – inte en teori om det goda. Tidigare utilitarister har inte varit medvetna om denna motsättning, vilket t ex avspeglas i att J S Mill gjorde gällande att den ”Gyllene regeln” uttrycker U:s fulländning.

Vår grundläggande plikt är enligt huvudtolkningen av U emellertid inte att behandla människor som likar, utan att åstadkomma maximalt värdefulla saktillstånd. Denna maximering är ett grundläggande och inte ett härlett moraliskt mål. Rimligheten i detta mål behandlas under p 11.

Den kanadensiske filosofen W Kymlicka illustrerar bristen på likabehandling och respekt med ett exempel där han och hans grannar har synpunkter på hur deras gräsmattor skall användas. Grannarna tycker att K:s gräsmatta kunde göras till en allmän park där man kunde rasta hundar. Själva vill de ha egna trädgårdar också, men inte respektera K:s motsvarande önskan. Det är inte fråga om likabehandling, som hävdats av Richard Hare, menar Kymlicka och anser att grannarnas preferenser snarare kan karaktäriseras som själviska.

Felet med U är att det skenbara accepterandet av en egalitär grundprincip bara omfattar ett lika hänsynstagande till redan föreliggande preferenser, som till på köpet kan vara rent kränkande för andras rättigheter eller rättmätiga andelar. Om tillräckligt många upplever nytta av att inte respektera en persons legitima rätt kommer ”likabehandling” av samtligas önskemål att leda till icke-likabehandling av dennes lika berättigade önskemål. Det är närmast en fråga om lek med ord när U kan hänvisa till att var och en skall räknas som en och ingen för mer än en (Bentham).

Denna förmenta likabehandlingsprincip leder dessutom till ganska absurda följder. Var och en blir då som individ bärare av ett lyckokvantum. U intresserar sig sålunda inte för personer utan för aggregeringen av de vidhängande kvantiteterna lycka, som skall maximeras. Om vissa bärare med låga kvantiteter går under samtidigt som det ökar kvantiteten hos andra har ett förbättrat saktillstånd åstadkommits. Likaså om en resurs för lycka omfördelas så att kvantiteten utvunnen lycka ökar trots att det kan innebära någon form av slaveri för de ansatta. U förkastar likabehandling till förmån för nyttomaximering.

Slutligen blir konsekvenserna för befolkningspolitiken absurda. Vi skulle bli moraliskt förpliktigade att exempelvis fördubbla jordens befolkning om detta ledde till att välfärdsnivån bara sjönk till drygt hälften för alla nu levande människor. Detta skulle nämligen något öka den totala lyckosumman i världen…

Återigen leder detta till att filosoferna ansett att U borde revideras med inslag från andra etiska paradigm. Sålunda har Thomas Nagel krävt att man skall lägga till en ”deontologisk” begränsning till U i form av ett villkor om att alla skall behandlas lika i egentlig mening. Det skulle åtminstone innebära att vi inte måste fördubbla jordens befolkning. Jag tror dock inte att Nagel skulle acceptera att likabehandling rimligtvis också skulle leda till att utilitaristiska omfördelningskrav genom äganderättens inskränkning skulle bli omöjliga.