Persson på rätt väg?

Perssons utspel i Björkvik att spräcka utgiftstaken kan ge minskad arbetslöshet. Men opponenterna kommer att peka på att detta äventyrar statsfinanserna. Resultatet kan bli en flopp och regimskifte med stor fortsatt arbetslöshet.

I sitt traditionella tal i Björkviken sa statsminister Göran Persson att han inte skulle kunna uppträda där om ett år om han inte skulle lyckas pressa tillbaka arbetslösheten (Ekot 7/8). Det finns ingen risk för överhettning, menade Persson som därmed pekade på den enda egentliga möjligheten att lyckas: att höja efterfrågan. Detta skall ske genom att tusentals nya jobb skall skapas i den offentliga sektorn. Genom denna operation slipper han sänka skatter och lätta stela regler för företagen så att de anställer fler.

Däremot har han fortfarande kvar problemet med arbetsutbudet. Tänk om ingen vill ha de jobb som den offentliga sektorn kan erbjuda till avtalsenliga löner? Det kanske är mer lönsamt att fortsätta att vara arbetslös eller sjukskriven? Det är oppositionens (främst moderaternas) problembeskrivning. Nu får vi se om Reinfeldt kontrar med en sådan kritik.

Persson har lyssnat på LO:s ekonom Dan Andersson som tidigare idag gick ut med kravet att statens utgiftstak måste överskridas för att efterfrågan skall öka tillräckligt mycket för att det skall bli fler jobb. Om statsministern blev tvungen att välja mellan utgiftstaket och arbetslöshetsbekämpning skulle han välja det senare. Emellertid trodde han inte att det skulle bli nödvändigt eftersom utgifterna just nu ser ut att bli lägre än beräknat. - Det tyder enligt min bedömning inte på att Persson tänker sig någon jättestsning på nya jobb i den kommande budgeten.

Det är sannolikt att Persson och Andersson har lyssnat på Feldt och Lindbeck som båda har förordat ökad efterfrågan och större underskott i statsbudgeten (tillfälligt) för att via ökad efterfrågan få fler jobb. Problemet är bara att det psykologiskt knappast finns någon beredskap för att acceptera ökade underskott. De flesta bedömare gör ingen egen analys när de hör dessa signaler utan hävdar att ökat underskott leder till inflation och överhettning med ruinerade statsfinanser och massarbetslöshet som följd.

Nationalekonomin har ersatts av socialpsykologin. Det borde Persson, Andersson, Feldt och Lindbeck beakta. De borde anvisa en plan för hur genuina ekonomiska analyser skall ersätta de nu dominerande psykologiska tumreglerna. Det är nu troligt att oppositionen kan ta flera poäng på att kritisera Persson för ekonomisk ansvarslöshet och att han äventyrar statfinanserna och förtroendet för kronan. När ett antal experter faller in i kören kommer Perssons utspel att visa sig vara helt tandlöst och ganska ofarligt för statsfinansena. Oppositionen kan då fortsätta att kritisera regeringen för kraftlöshet och sedan vinna valet på den höga verkliga arbetslösheten.

Att Persson gjorde en liten ansats att verkligen bekämpa arbetslösheten är intressant men genom att den sannolikt var för dåligt förberedd kommer den inte att få någon verkan inför kritiken mot underskotten. Alternativt uteblir denna kritik och Persson kan fullfölja sin nya politik och minska arbetslösheten och kanske vinna valet. Då har man dessvärre också bundit sig för varaktigt större offentliga utgifter för lång tid framöver.

Hur det än än går kommer oppositionen att få svårigheter. Antingen lyckas Persson nu och vinner valet, eller så bildar oppositionen regering i ett läge med rekordstor arbetslöshet och kritik mot underskotten i bagaget. Då kommer den nya regeringen inte heller att kunna göra så värst mycket för att minska arbetslösheten.

(Reinfeldts politik med 30 000 offentliga jobb m forts)