30 000 offentliga jobb med (m)?
Moderaterna har redan lagt fram Perssons förslag med råge. Skillnaden är finansieringen som medför att jobben inte ökar så mycket netto. Men om underfinansiering leder till panik på finansmarknaderna måste vi följa moderaternas mera ortodoxa variant.
Den ekonomisk-politiska debatten blir alltmer fantastisk. I morse debatterade Wanja Lundby-Wedin, LO och partisekreteraren Sven-Otto Littorin (m) i P1-morgon. Det handlade om Perssons Björkvikstal. Där framkom att moderaterna vill satsa 10 miljarder kronor mera på den offentliga sektorns verksamheter (i huvudsak anställda) än vad regeringen hittills föreslagit. Om vi räknar med 330 000 kronor per anställd i lönekostnad ger en miljon i ökade offentliga utgifter 3 anställda och 10 mdr 30 000 nya anställda.
Moderaterna har alltså i viss mening redan lagt fram Perssons Björkviks-förslag (storleksordningen bekräftades av WLW). Skillnaden är hur finansieringen skall ske. Därför är det knappast någon poäng med att kritisera Perssons något naiva beskrivning av vad de nya offentligt anställda skall syssla med ("hänga upp gardiner åt åldringar"). Vad det handlar om för både s och m är att sänka produktiviteten i offentlig verksamhet med en vag hänvisning till att kvaliteten istället förbättras.
Att som Littorin säga att Persson vill införa arbetsplikt i bidragssystemen är ett tveeggat argument för m. Det skulle inte kosta något alls för den offentliga sektorn. Om det inte är en B-arbetsmarknad som är önskvärd uppstår frågan vad moderaternas 10 mdr i offentliga utgifter skulle gå till för typ av jobb. Dessa kan Persson också satsa på. Här föreligger ingen avgörande skillnad.
Den grundläggande skillnaden är finansieringen. Perssons förslag antyder en ökning av den totala efterfrågan. Den skall (tyvärr) initialt ske med en ökning av den offentliga sysselsättningen utan annan finansiering än en försämring av det offentliga budgetsaldot. Därmed stannar sysselsättningsökningen inte vid de 20-30 000 nya jobb som nu diskuteras. De nya anställda genererar en ökad efterfrågan på privat konsumtion som till en del riktar sig mot svensk produktion. Det skapar ytterligare nya jobb även i Sverige.
Om finansieringen istället sker genom en indragning av efterfrågan på annat håll med 10 mdr kommer detta inte att leda till att nettosysselsättningsökningen blir 30 000 nya jobb. En del av den indragna efterfrågan riktar sig mot svensk produktion och minskar antalet jobb i den privata sektorn. Dessutom ökar inte den totala efterfrågan och den sekundära sysselsättningsökningen uteblir därför.
Det enda bärande argumentet för att likväl förorda det andra alternativet är det socialpsykologiska. Eftersom ordet underskott är förknippat med inflation och statsfinansiell kris måste vi avstå från alternativ ett. Persson hoppades nog mycket länge att han inte skulle behöva förorda underskott. Genom kravet att leva upp till sitt rykte som omutlig skuldsättningsfiende ("den som är satt i skuld är icke fri") väntade han i det längsta på att den ekonomiska återhämtningen skulle lösa sysselsättningsproblemet. Därefter gör han en helomvändning och skyller passiviteten på ekonomernas alltför optimistiska prognoser.
Under tiden har moderaterna anammat Perssons ortodoxa syn på underskott. Littorin hänvisade mycket riktigt till att alternativ ett skulle bli sämre än alternativ två. Räntorna skulle pila uppåt och åstadkomma ett mycket bistrare näringsklimat, menade han. Han var dock förvånansvärt mild i denna kritik. Har moderaterna inte valt strategi för att bemöta Perssons utspel? Detta är knappast ett hugskott även om det verkar dåligt förberett. Persson skickade ju fram Dan Andersson tidigare under dagen med en betydligt mer långtgående propå om spräckta utgiftstak än han själv ställde sig bakom.
Oppositionen har bundit sig för en politik som leder till större offentlig sektor utan större underskott. Det leder till mindre privat sektor. Persson vill nu också öka den offentliga sektorn - dock utan att strama åt den privata. Om detta leder till oro på finansmarknaderna med högre räntor, inflation och svagare krona säger den konventionella visdomen att vi måste avstå från Perssons förslag.
Om Persson inom samma ram i övrigt, istället för att tävla med moderaterna om störst offentliga utgifter, hade lagt fram ett dynamiskt skattelättnadsförslag som hade gynnat företagandet och jobben i privata sektorn skulle kritiken från finansiellt håll inte kunnat göra sig lika bred. Men sanerings-Persson hade knappast kunnat svika sin tidigare linje för att gynna näringslivet utan garanti för nya jobb. Därför får vi nog fortsätta med hög arbetslöshet.
Intressant är dock att "ekonompsykologerna" som kommenterade reaktionerna på de finansiella marknaderna i Lunchekot inte var särskilt kärva mot Perssons förslag. Man tittar mera på inflationen än underskotten, var en kommentar.
(Inför Reinfeldts Vaxholmstal 13/8 m forts)
posted by Danne Nordling @ 12:57
5 comments
5 Comments:
Vi har sju socialdemokratiska partier i riksdagen. Att granska de minimala skillnader som finns mellan dem är ganska ointressant.
Spännvidden inom det socialdemokratiska partiet är antaglien störren vad den är mellan moderater och vänsterpartister.
Enpartistat har vi haft länge. Nu har vi enpartiriksdag också. Helt meningslöst att lägga en röst på det enda partiet.
Socialdemokraterna har skapat ett slags "Politiskt Frankenstein" ett stöd & bidragsmonster som på sikt kommer att vända sig emot dess skapare. Först därefter kan återtåget påbörjas mot ett nytt och sunt Sverige där hederlighet och arbete lönar sig.
Den senaste reträtten från (m) är att man vill ha kvar regleringen av hyrorna. Rinfeldt är emot marknadshyror i en TV-intervju - se bloggen subjektiv.se (http://word.subjektiv.se/)
Även politiska anhängare av sånt som marknadsekonomi, frihandel, avregleringar, borttagande av monopol , subventioner, regionalt stöd och dylikt tvingas alltsom ofta överge dessa sina värderingar.
Varför då? Jo, det krävs konkreta lösningar, som måste få sin tid och sitt stöd för att verkligen kunna genomföras. Ta bara som exempel vad som nu pågår inom EU samt den kvotering av import från länder som Kina som får allt större omfattning.
Den svenska bostadsmarknaden har avreglerats i så motto att de statliga bostadssubventionerna är borttagna. Det finns inte heller några direkta hinder att kommunerna säljer ut delar av sitt fastighetsbestånd. Det kan ske på olika sätt t ex genom att i samverkan med de boende medverka till övergång till bostadsrätter.
Har vi då nån marknadshyra? Ja, nyproduktionen äger rum efter marknadsmässiga villkor och likaså finansieringen av boendet. Det betyder att fastighetsbolag kan ta risker om de inte får sålt och de bostadskonsumenter, som vill ha ett annat boende eller som länge stått i bostadsköerna, en effekt av regleringssystemet, också tar sina risker.
Nu har vi emellertid sen länge en hyresreglering, som ju betyder att vissa parter årligen förhandlar om vilka hyror som är skäliga. Det kan man ha sina synpunkter på men Reinfeldt vill nu behålla det. Detsamma gäller nuvarande system med bostadsbidrag och en del andra existrerande stödformer t ex för äldre.
Han har väl här gjort bedömningen att "vanligt folk" kraftigt skulle reagera mot att plocka bort sånt och moderaterna har väl inte heller direkt förespråkat det.
Därtill är den moderata politiken inriktad på att genomföra betydande skattesänkningar för låg-och medelinkomsttagare. Att då höja kostnaderna till "marknadsnivå" betyder i realiteten att åtminstone ett par miljoner hushåll får sänkt disponibel inkomst.
Är måhända mitt resonemang galet?
Finns inga skäl att reglera hyrorna
Som nationalekonom och författare till en rapport om marknadshyror (”Friköp hyresrätten”, Reforminstitutet 2001) kan jag inte låta bli att kort kommentera den skriftväxling som varit om så kallade marknadshyror.
Det första och viktigaste att konstatera är att dagens system med reglerade hyror till stora delar har fallerat. Grundtanken med dessa är att minska segregation och att individer med låg inkomst skall kunna flytta in bland individer med hög inkomst, exempelvis i Stockholms city med närförorter. Så vet vi att det idag inte fungerar.
Eftersom det råder stor obalans mellan utbud och efterfrågan på hyresrätter som en följ av reglerade priser är förutsättningarna för en ”normal barnfamilj” i princip obefintliga att inom en rimlig tid (om ens en livstid) få ett förstahandskontrakt i Stockholm. I alla fall gäller detta för hyresrätter där hyran är låg och därmed kraftigt avviker från marknadshyran. Detta har lett till en situation där kontrakt köps svart eller förmedlas via kontakter. Tillspetsat kan man säga att en inkomstsegregation något har undvikits till förmån för en fusk- och kontaktsegregation. Dessutom finns studier som visar att även inkomstsegregationen ökar. Förmodligen därför att inkomster och kontakter delvis går hand i hand.
Det andra som är viktigt att konstatera är att dagens system istället har skapat en rad problem i framförallt Stockholm. De viktigaste att peka på är låg nyproduktion av hyresrätter, minskat bestånd av hyresrätter som en följ av ombildningar samt omfattande inlåsningseffekter eftersom de som har ett förstahandskontrakt de inte behöver, ogärna gör sig av med en tillgång som kan vara värd hundratals tusen kronor.
Kort och gott – dagens reglerade hyror fungerar inte.
Det är sant att det i de flesta städer finns någon form av reglering. Men dessa gäller normalt det så kallade besittningsskyddet – den som väl fått en lägenhet skall inte plötsligt tvingas flytta på grund av oskäliga hyreshöjningar. (En princip som Regeringen dock visar kallsinnighet inför när det gäller fastighets- och förmögenhetsskattens verkningar på småhusmarknaden.)
Ett lämpligt system är därför att tillämpa marknadshyror vid tilldelning av hyreskontrakt men att ha någon form av reglering när hyresgästen väl flyttat in. Denna reglering kan ske lagstiftningsvägen eller, som jag förespråkar, avtalsvägen. Hyresgästen och värden kan helt enkelt skriva kontrakt om detta, ungefär som att en ägare av en bostadsrätt eller småhus kan binda sina räntor på bolånen.
Det borde vara en självklarhet att tillämpa marknadshyror vid alla nya kontraktstillfällen – företrädesvis genom ett auktionsförfarande. Däremot bör man inte rakt av införa marknadshyror för idag befintliga hyresgäster, eftersom de gått in på bostadsmarknaden med ett implicit kontrakt om dagens regler. För att påskynda processen och minska dagens inlåsningar förespråkar jag (och min tidigare kollega) att hyresrätter skall kunna friköpas. Värden och hyresgästen skall kunna ingå ett avtal där hyresvärden köper loss hyresrätten för att snabbare få ut den på marknaden.
Ett sådant system finns det bara vinster med. Vi skulle få en fungerande marknad för hyresrätter, ökad nyproduktion och en rimligare fördelning av hyreskontrakten.
Robert Gidehag
VD Skattebetalarna.
Skicka en kommentar
<< Home