torsdag, september 15, 2005

Behövs verkligen jobbavdrag?

För att minska den strukturella arbetslösheten i högkonjunkturer kan ett jobbavdrag längst ner vara motiverat. Men för att minska bidragsfusket är det inte nödvändigt. De verkliga motiven kan istället vara utjämning och partitaktik.

Ett jobbavdrag (skattereduktion för förvärvsarbetande) främst för låginkomsttagare kan ha tre olika syften:
  1. Sänka den strukturella arbetslösheten för lågproduktiva
  2. Minska benägenheten att överutnyttja bidragssystemen
  3. Öka omfördelningen till förmån för låginkomsttagare
1. Ett fenomen som blivit allt vanligare i industriländerna är den strukturella arbetslösheten. Även vid god aktivitet i ekonomin med stark efterfrågan på arbetskraft kvarstår en rest av arbetslösa som har mycket svårt att hitta nytt arbete. Det beror på att det numera finns ganska få arbeten som inte kräver personer med ganska hög arbetsproduktivitet. Orsaken är att mekanisering och datorisering samt kostnadspress slagit ut en mängd sådana arbeten - exempelvis tempo-arbeten inom industrin, kassaarbete inom handeln, maskinskrivning inom kontorsektorn samt biträdesjobb inom den offentliga sektorn.

Antalet kvarvarande jobb som vaktmästare, kontorsbiträde, kassör, diskplockare eller sjukvårdsbiträde är inte tillräckliga i antal för att kunna suga upp den kategori arbetslösa som inte kan eller vill skaffa sig mera djupgående kvalifikationer. Därför kvarstår en grupp långtidsarbetslösa även i en riktig högkonjunktur som endast långsamt omsätts när något av de relativt få kvarvarande jobben av ovannämnda typ blir ledigt. För att denna grupp skall kunna reduceras måste nya lågproduktiva jobb stimuleras fram.

Dessa jobb kommer inte automatiskt fram med nuvarande lönestruktur eftersom det inte anses gå att leva på alltför låg lön, vilket istället leder till långvarigt bidragsberoende. För att möjliggöra arbeten som bara blir lönsamma vid en mycket låg lönekostnad kan staten gå emellan med lönesubventioner, Samhall eller skatteavdrag. Ett generellt sådant skatteavdrag är då ett jobbavdrag för låginkomsttagare, som blir billigare för statskassan än ett höjt grundavdrag. Genom en utfasning redan för medelinkomsttagare skulle det kunna bli ännu mindre kostsamt för statskassan. Nackdelen är dock att marginalskatten ökar vid utfasningen.

En helt annan modell är att definiera ett antal jobb som berättigar till en statlig lönesubvention. Om det i utgångsläget inte finns relativt många sådana jobb kommer detta sätt att stimulera fram lågproduktiva jobb att bli billigare för statskassan än ett mera generellt jobbavdrag.

2. Ett generellt jobbavdrag kan också motverka bidragsmissbruket. Omkring hälften av dem som har a-kassa och mer än 2/3 av dem med sjukpenning skulle vinna mindre än 10 procent ekononomiskt om de skulle ta ett jobb (enl uppg på m:s webbsajt). Implicit antas det att bidragstagare enkelt kan fortsätta med bidrag om det inte är tillräckligt lönsamt att arbeta. Kontroll och övervakning eller arbetsmoral antas vara mindre betydelsefulla. Inte heller överväger man att förklaringen till bidragstagandet är svårigheterna på arbetsmarknaden - främst bristen på jobb och trygghetsdiskrimineringen av dem som byter arbete ("sist in först ut").

För att minska bidragsfusk och överutnyttjande borde ökad kontroll och minskade förmåner vara betydligt effektivare metoder än ett trubbigt och dyrbart jobbavdrag. Den stora kostnaden för jobbavdraget ligger ju i skattereduktionen för personer som redan arbetar.

3. En skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare kan vara motiverad av ideologiska skäl eller partitaktiska skäl. Dessa kan döljas genom att den officiella motiveringen drivs enligt punkt 2. Traditionell egalitär fördelningspolitik går ut på att ge den nedre delen av löneskalan lättnader genom försämringar för den övre delen. Man kan mera konkret anse att låginkomsttagare har behov av att tjäna mer pengar trots den höga levnadsstandarden i Sverige. Genom att ge skattesänkningar på de högavlönades bekostnad kan en större andel resurser styras till den undre halvan.

Politikerna behöver emellertid inte nödvändigtvis själva vara övertygade om det moraliskt berättigade i ekonomisk utjämning. Det är av partitaktiska skäl ofta lukrativt att utlova förmåner till den nedre delen av löneskalan där majoriteten finns (om gränsen går vid medellönen). För en icke-socialistisk allians är det dock mindre taktiskt lämpligt att tala om utjämning eftersom denna term förknippas med socialism. Därför blir det attraktivt att kunna vädja till majoritetens egoistiska intresse med någon annan motivering. Denna motivering tillhandahålls genom resonemanget om jobbavdrag med det föregivna syftet att det skall bli lönsamt att arbeta. (Opinionsundersökningarna tyder hittills på att detta är framgångsrikt.)
---
Slutsatsen blir därför att förslagen om ett jobbavdrag inte är sakligt tillräckligt väl underbyggda - framförallt är det ett dyrbart sätt att uppnå osäkra effekter. Inte ens för att åstadkomma den begränsade effekten att minska strukturarbetslösheten är det säkert att ett arbetsavdrag är den bästa metoden.

Erfarenheter från andra länder (främst USA) visar visserligen att ett system med s k EITC (Earned Income Tax Credit) har fått positiva effekter på arbetsutbudet - främst för ensamstående mödrar. Men dessa är betydligt mer begränsade än det av Alliansen föreslagna jobbavdraget. Det finns också undersökningar som visar att en "bortre parentes" i a-kassan leder till intensifierad jobbsökningsaktivitet vid slutet av perioden. Detta kan dock inte alls motivera ett jobbavdrag och för övrigt förutsätter denna åtgärd att det finns tillräckligt många jobb att söka.

4 Comments:

At 15 september, 2005 20:53, Blogger Per-Olof Persson said...

Strukturell arbetslöshet

En annan orsak till hög kronisk arbetslöshet är att fackföreningarna höjer lönerna över marknadslönen. Detta till färre anställda samtidigt som fler arbetsuppgifter läggs på varje anställd. Produktiviteten ökar per anställd men nackdelen är att personalen slits ut i förtid.

Hur ska de lågproduktiva kunna försörja sig?

På 1950-talet i USA så kunde en arbetare med minimilön försörja en familj och pengar blev över. Idag krävs det att arbetaren har minst två arbeten för att det ska gå ihop någotsånär. Vad har då hänt under senare år?

(1) Skatterna är högre.

(2) USA har avvecklat sin industri och exporterat den till Kina. De servicearbeten som istället har tillkommit kan inte ge några större reallöneökningar. Det investerade realkapitalet per anställd blir för lågt för att kunna ge ökad köpkraft åt de anställda.

(3) Det låginkomsttagarna hade tjänat på är att produktionsökningarna hade gett en lägre allmänn prisnivå. Istället gör politikerna tvärtom och finansierar de offentliga utgifterna med en ökad penningmängd. Fusket med konsumentprisindexet är mycket omfattande. Olika justeringar gör att KPI är tre procentenheter för låg. Detta minskar bidragen i socialförsäkringssystemen. I verkligheten så är USA:s reala BNP-ökningar negativa. Nominell BNP justeras med ett KPI som är tre procentenheter för lågt.

(4) Samhällsekonomin är kraftigt konsumtionsinriktad på grund av de omfattande penningmängdsökningarna som började ta fart redan 1933. Om en ekonomi är konsumtionsinriktad så innebär detta att investeringsandelen av ekonomin blir motsvarande mindre. Detta beror på att det aldrig går att använda mer än 100 % av ekonomins fysiska resurser. Om då alla resurser går åt konsumtion så blir inga resurser över till investeringar. Detta kallas "kapitalkonsumtion".

Den generella välfärdspolitikens haveri

Den generella välfärdspolitiken i Sverige gynnar inte de sämst ställda. Skattetrycket blir för högt på de som har det sämst ställt. Samtidigt får man nog räkna med att minst 30 % av skatteintäkterna försvinner pga ineffektivitet och byråkrati. Det vore mest logiskt att endast de fattiga fick bidrag och gratistjänster inom den offentliga sektorn. I så fall kunde skattetrycket sänkas till en nivå där även de lågproduktiva kunde försörja sig. Problemet man inte kommer ifrån är att människor får lön efter produktiviteten. I annat fall blir de kroniskt arbetslösa.

 
At 16 september, 2005 11:40, Blogger Danne Nordling said...

Löneflexibilitet

Om fackföreningarna kan genomdriva låglönesatsningar som driver upp en del av de lågproduktivas löner över deras produktivitet kommer en del av dem att bli arbetslösa. Effekten blir ännu allvarligare om antalet lågproduktiva jobb samtidigt sjunker av andra skäl. Detta kan man inte rätta till med en flytande växelkurs.
---
Orsaken till att det är svårare att leva konventionellt på de lägsta lönerna i USA nu än för 50 år sedan är också att konkurrensen om låglönejobben har ökat. Invandringen av okvalificerad arbetskraft fån länder med drastiskt lägre löneläge (t ex Mexiko) har rimligtvis pressat de lägsta lönerna så att de kanske till och med i praktiken är realt lägre än för 50 år sedan. Det leder naturligtvis till frustration hos dem som av de lågproduktiva som är inriktade på en konventionell livsstil. En del av dem anser att de då måste ha två jobb för att komma upp i den levnadsstandard som de förväntat sig.

Denna löneflexibilitet skapar miljontals nya jobb. Ironiskt nog används då det låga löneläget som utgångspunkt för indignerade resonemang om ökade klyftor och avsiktligt fastställda "svältlöner". Om ett starkare fack (som också med hjälp av gränsrestriktioner) hade kunnat hålla uppe löneläget skulle miljontals färre jobb ha skapats. USA:s BNP per capita hade kanske varit högre men medelklassen hade ändå haft det sämre eftersom det mervärde som de lågavlönade inte längre skulle tillföra hade uteblivit.
---
Vad beträffar USA:s KPI är det möjligt att det finns en underskattning av prisökningarna som gör att en del av tillväxten är skenbar. Men jag har inte hört att det skulle vara fråga om en differens på 3 procentenheter när det gäller den årliga prisökningstakten. Då skulle effekten bli att USA inte har någon årlig tillväxt i verkligheten, som P-O P påpekar ovan, vilket förefaller ganska omstörtande.
/DNg

 
At 18 september, 2005 00:10, Anonymous Anonym said...

USA:s minimilöner ställer till det. Den federala minimilönen är på drygt $5 men sen tillkommer 8% i social security skatt, 2-10% i unemployment compensation och sen 10%-100% workmens compensation(arbetsskadeförsäkring). Många delstater har dessutom minimilöner som överstiger den federala med ett 1-2 dollar. Arbetsgivaren kan behöva betala över 100:- i timmen i lön.

 
At 13 maj, 2007 14:23, Anonymous Anonym said...

När ska nationalekonomer äntligen bli det de passar bäst för att vara, nämligen arbetslösa. På 1600-talet hade man tilltro till präster, på 19- & 2000-talet har man det till nationalekonomer. Trovärdigheten är lika obefintlig och den ideologiska förblindelsen lika gigantisk.

 

Skicka en kommentar

<< Home