Behövs verkligen jobbavdrag?

För att minska den strukturella arbetslösheten i högkonjunkturer kan ett jobbavdrag längst ner vara motiverat. Men för att minska bidragsfusket är det inte nödvändigt. De verkliga motiven kan istället vara utjämning och partitaktik.

Ett jobbavdrag (skattereduktion för förvärvsarbetande) främst för låginkomsttagare kan ha tre olika syften:

1. Sänka den strukturella arbetslösheten för lågproduktiva
2. Minska benägenheten att överutnyttja bidragssystemen
3. Öka omfördelningen till förmån för låginkomsttagare

1. Ett fenomen som blivit allt vanligare i industriländerna är den strukturella arbetslösheten. Även vid god aktivitet i ekonomin med stark efterfrågan på arbetskraft kvarstår en rest av arbetslösa som har mycket svårt att hitta nytt arbete. Det beror på att det numera finns ganska få arbeten som inte kräver personer med ganska hög arbetsproduktivitet. Orsaken är att mekanisering och datorisering samt kostnadspress slagit ut en mängd sådana arbeten - exempelvis tempo-arbeten inom industrin, kassaarbete inom handeln, maskinskrivning inom kontorsektorn samt biträdesjobb inom den offentliga sektorn.

Antalet kvarvarande jobb som vaktmästare, kontorsbiträde, kassör, diskplockare eller sjukvårdsbiträde är inte tillräckliga i antal för att kunna suga upp den kategori arbetslösa som inte kan eller vill skaffa sig mera djupgående kvalifikationer. Därför kvarstår en grupp långtidsarbetslösa även i en riktig högkonjunktur som endast långsamt omsätts när något av de relativt få kvarvarande jobben av ovannämnda typ blir ledigt. För att denna grupp skall kunna reduceras måste nya lågproduktiva jobb stimuleras fram.

Dessa jobb kommer inte automatiskt fram med nuvarande lönestruktur eftersom det inte anses gå att leva på alltför låg lön, vilket istället leder till långvarigt bidragsberoende. För att möjliggöra arbeten som bara blir lönsamma vid en mycket låg lönekostnad kan staten gå emellan med lönesubventioner, Samhall eller skatteavdrag. Ett generellt sådant skatteavdrag är då ett jobbavdrag för låginkomsttagare, som blir billigare för statskassan än ett höjt grundavdrag. Genom en utfasning redan för medelinkomsttagare skulle det kunna bli ännu mindre kostsamt för statskassan. Nackdelen är dock att marginalskatten ökar vid utfasningen.

En helt annan modell är att definiera ett antal jobb som berättigar till en statlig lönesubvention. Om det i utgångsläget inte finns relativt många sådana jobb kommer detta sätt att stimulera fram lågproduktiva jobb att bli billigare för statskassan än ett mera generellt jobbavdrag.

2. Ett generellt jobbavdrag kan också motverka bidragsmissbruket. Omkring hälften av dem som har a-kassa och mer än 2/3 av dem med sjukpenning skulle vinna mindre än 10 procent ekononomiskt om de skulle ta ett jobb (enl uppg på m:s webbsajt). Implicit antas det att bidragstagare enkelt kan fortsätta med bidrag om det inte är tillräckligt lönsamt att arbeta. Kontroll och övervakning eller arbetsmoral antas vara mindre betydelsefulla. Inte heller överväger man att förklaringen till bidragstagandet är svårigheterna på arbetsmarknaden - främst bristen på jobb och trygghetsdiskrimineringen av dem som byter arbete ("sist in först ut").

För att minska bidragsfusk och överutnyttjande borde ökad kontroll och minskade förmåner vara betydligt effektivare metoder än ett trubbigt och dyrbart jobbavdrag. Den stora kostnaden för jobbavdraget ligger ju i skattereduktionen för personer som redan arbetar.

3. En skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare kan vara motiverad av ideologiska skäl eller partitaktiska skäl. Dessa kan döljas genom att den officiella motiveringen drivs enligt punkt 2. Traditionell egalitär fördelningspolitik går ut på att ge den nedre delen av löneskalan lättnader genom försämringar för den övre delen. Man kan mera konkret anse att låginkomsttagare har behov av att tjäna mer pengar trots den höga levnadsstandarden i Sverige. Genom att ge skattesänkningar på de högavlönades bekostnad kan en större andel resurser styras till den undre halvan.

Politikerna behöver emellertid inte nödvändigtvis själva vara övertygade om det moraliskt berättigade i ekonomisk utjämning. Det är av partitaktiska skäl ofta lukrativt att utlova förmåner till den nedre delen av löneskalan där majoriteten finns (om gränsen går vid medellönen). För en icke-socialistisk allians är det dock mindre taktiskt lämpligt att tala om utjämning eftersom denna term förknippas med socialism. Därför blir det attraktivt att kunna vädja till majoritetens egoistiska intresse med någon annan motivering. Denna motivering tillhandahålls genom resonemanget om jobbavdrag med det föregivna syftet att det skall bli lönsamt att arbeta. (Opinionsundersökningarna tyder hittills på att detta är framgångsrikt.)
---
Slutsatsen blir därför att förslagen om ett jobbavdrag inte är sakligt tillräckligt väl underbyggda - framförallt är det ett dyrbart sätt att uppnå osäkra effekter. Inte ens för att åstadkomma den begränsade effekten att minska strukturarbetslösheten är det säkert att ett arbetsavdrag är den bästa metoden.

Erfarenheter från andra länder (främst USA) visar visserligen att ett system med s k EITC (Earned Income Tax Credit) har fått positiva effekter på arbetsutbudet - främst för ensamstående mödrar. Men dessa är betydligt mer begränsade än det av Alliansen föreslagna jobbavdraget. Det finns också undersökningar som visar att en "bortre parentes" i a-kassan leder till intensifierad jobbsökningsaktivitet vid slutet av perioden. Detta kan dock inte alls motivera ett jobbavdrag och för övrigt förutsätter denna åtgärd att det finns tillräckligt många jobb att söka.