Så bör skatten sänkas för fler jobb

Det behövs en första skattesänkning för att starta den ekonomiska processen för fler jobb. Om tjänstemomsen på 49 mdr avskaffas räcker det med 180 000 nya jobb för att budgetsaldot skall förbli oförändrat. Utan denna början är alla andra åtgärder förgäves.

Länge väntade regeringen att utlandet skulle lösa Sveriges arbetslöshetsproblem. Tanken var att exporten skulle öka så mycket att de stora exportföretagen skulle behöva nyanställa. Varje procent som sysselsättningen då ökade skulle förstärka de offentliga finanserna med en bit över 10 miljarder kronor. Dessa pengar skulle sedan i sin tur kunna användas för skattesänkningar och på sikt fler offentligt anställda.

Men regeringens strategi misslyckades. Det blev inte brist på arbetskraft, som Göran Persson så hoppfullt ställde i utsikt vid förra årets tal i Björkvik i augusti. Produktiviteten i exportindustrin ökade så mycket att behovet av nyanställningar blev betydelselöst. Vad borde politikerna då göra?

Utgiftstaken begränsar möjligheterna att utan vidare öka de offentliga utgifterna för att åstadkomma fler jobb. Några ytterligare räntesänkningar är knappast möjliga. Men Sverige har 17 procent egentligt arbetslösa, det rör sig om 900 000 personer. Något måste göras. Det som återstår i arsenalen av jobbskapande åtgärder är huvudsakligen skattesänkningar.

Men även om sänkta skatter kan öka eferfrågan på arbetskraft måste politiken också se till att det finns arbetsgivare som är beredda att vidareförmedla denna efterfrågan genom nyanställningar. Därför behövs lättnader i skatter och regelsystem som har betydelse för småföretagens vilja att anställa. Det kan handla om slopandet av statsskatten och förmögenhetsskatten. Båda dessa genererar mer riskkapital till småföretagen. Platt skatt leder också till reducerade skattekilar, som stimulerar tjänstesektorn och dessutom till att de krångliga småföretagsreglerna (3:12) blir överflödiga.

Varför skall då småföretagen stimuleras att anställa? Svaret är att forskningen har visat att det är de mindre företagen som står för ökad sysselsättning i expansionsperioder, inte de större som man trodde tidigare.

De mindre företagen är också särskilt lämpade att sätta igång med tjänsteproduktion som snabbast leder till ökad sysselsättning. Det krävs inte några högteknologiska affärsidéer, som i sin tur kräver stora investeringar och exportkunnande för att lyckas. Den arbetskraft som nu går ledig består inte heller av experter på de arbetsuppgifter som kan ge exportframgångar så småningom. De arbetslösa kan däremot ofta ganska omgående göra nytta inom tjänstesektorn, som dessutom inte lika lätt som varutillverkningen kan konkurreras ut av import från de nya låglöneländerna.

Det kan ytterligare behövas skattesänkningar för att göra förvärvsarbete mera lönsamt än att lyfta bidrag. När den ökade efterfrågan på arbetskraft resulterar i lediga platser i konkreta företag får hela operationen inte stupa på att folk inte tycker det är lönt att ta de de nya jobben. Genom att sänka ersättningsnivåerna i bidragssystemen något kan effekten göras ännu tydligare samtidigt som man får in pengar till den skattesänkning som ett förvärvsavdrag innebär.

Starta med att avskaffa tjänstemomsen

Hela processen måste startas genom en skattesänkning som är riktad mot tjänstesektorn. Mitt förslag är att tjänstemomsen avskaffas. Den är ett relativt nytt påfund och Sverige har haft kroniskt hög arbetslöshet sedan den infördes 1991. Här borde de nationalekonomer som har datorsimulerade modeller av Sveriges ekonomi kunna göra en insats för att beräkna konsekvenserna av ett slopande av tjänstemomsen. Jag har bara kunnat göra en överslagsberäkning som utmynnar i att tjänstemomsen tar in 49 mdr kr (not).

Om vi utgår från att en procent fler sysselsatta tar in 12 mdr kr kommer drygt 4 procents sysselsättningsökning att generera en statlig saldoförbättring som är lika stor som bortfallet av tjänstemomsen. Det rör sig om ca 180 000 nya jobb. Det är väl inte otänkbart att det skulle bli effekten av en skattesänkning för tjänstesektorn kombinerad med underlättande åtgärder av andra slag?

I onsdagens TV-program 'Debatt' sänt från Gnosjö fick nationalekonomiprofessorn Bo Södersten mycket kort säga vad han trodde fordrades för nya jobb. Hans svar var en skattesänkning på 50 miljarder. Även Assar Lindbeck har ansett att ett underskott på 1-2 procent i form av skattesänkningar är motiverat. Det betyder ungefär 25 - 50 miljarder. Vitsen med denna politik är inte att finansiera reformer med hjälp av lån. Tanken är att effekterna skulle leda till att saldot blev oförändrat eller bättre under en konjunkturcykel.

Om vi däremot håller oss till konventionell visdom som säger att bokförda intäkter och utgifter under ett kalenderår alltid måste balansera kan politikerna inte sätta igång en sysselsättningsskapande politik som inte ger resultat inom ett år. Då är det lika bra att låta bli. I så fall måste man lita på att den år 1803 formulerade 'Says lag' gäller.

Denna "lag" brukar uttolkas som att "utbudet skapar sin egen efterfrågan" och har som första förutsättning att lönerna är möjliga att sänka precis som alla andra priser. Något bevis för att Says lag skulle fungera för att skapa sysselsättning på kort sikt har nationalekonomerna dessvärre inte kunnat prestera. Alliansens jobbskapande politik, som bygger på årlig bokföringsmässig balans, kan alltså inte teoretiskt bevisas. Men inte heller Nuders politik där han varnar för kortsiktiga underskott kan sägas vara teoretiskt förankrad.

Om inte skatterna sänks kommer alla andra åtgärder mot arbetslösheten att vara i stort sett förgäves. Nu är det nationalekonomerna som måste tala om hur den jobbskapande politiken fungerar.
_____
Not Till tjänstesektorn har jag räknat följand konsumtionsposter: utemåltider, hushållstjänster, bostadsreparationer, bostadstjänster, transporttjänster, resor, hotell, underhållning och teletjänster. De svarar för 19,8 procent av ett hushålls konsumtion vilket blir 245 mdr kr (av 1224 mdr) varav 20 procent är moms eller 49 mdr kr (2004).

Mer om mitt program med början 16/6
Min kommentar till statsbudgeten 20/9