Dåligt investeringsklimat - eller bra?
Teoretiskt har Sverige ett gott investeringsklimat. Men i praktiken minskar utländska investeringar i Sverige. Framförallt investeras dock 6 procent av Sveriges produktion utomlands varje år. Det är ett förbisett problem.
Sällan har skillnaden mellan teori och praktik i en ekonomisk fråga demonstrerats så tydligt som i bedömningen av investeringsklimatet i Sverige. Förra veckan kom en ranking från "World Economic Forum" (WEF). Där placerades Sverige återigen på tredje plats i rankingen om bäst "konkurrenskraft" tillsammans med övriga nordiska länder samt USA och Taiwan. Göran Persson har redan skrutit med placeringen och socialdemokratiska bloggare har rakcat ner på det svenska näringslivets företrädare som en samling kverulanter.
WEF mäter aspekter som skattenivåer och skatteregler, arbetslagstiftning, finansieringstillgångar, stabilitet, infrastruktur, arbetskraftens utbildningsnivåer, inflation, kriminalitet, korruption, telefon- och datortäthet, mobiltelefoner, tillgång till internet i skolorna, pressfrihet och effekter av privatisering. Dessutom har man gjort en ekät bland 10 000 ledande personer i världen. Men likväl kan Davos-institutet hugga i sten.
Det är nämligen så att Sverige under flera års tid haft ett överskott i utrikeshandeln på omkring 6 procent av BNP (totalproduktionen). Är då inte det ett bevis för vår goda konkurrenskraft? Förvisso, men det visar samtidigt att Sverige inte är ett bra land ur investeringssynpunkt. Den "goda" konkurrenskraften hjälper alltså inte när företagen skall investera sina exportöverskott. Då går investeringarna till utlandet.
Liknande gäller för utländska företags investeringar i Sverige. År 1999 låg Sverige på tredje plats i Svenskt Näringslivs lista över de 20 största mottagarländerna för direktinvesteringar i procent av BNP. (Med direktinvesteringar menas att man utvidgar sin företagsverksamhet - inte att man placerar finansiellt kapital.) År 2004 låg Sverige på 19:e plats. Annan statistik visar att Sverige inte är attraktivt längre för utländska investerare. Direktinvesteringarna uppgick enligt UNCTAD till 7 mdr kr per år under perioden 1992-97. Därefter skedde en tillfällig ökning och sedan en minskning till idag mindre än 3 mdr per år (2004 skedde en tillfällig{?} desinvestering).
Trots att det torde stå klart att det är något fel på investeringsklimatet i Sverige rycker TCO idag (3/10) ut med den teoretiska bilden i högsta hugg och skyller på SN om det skulle gå dåligt: det är dess svarmålning som hämmar tillväxten. Det är Thomas Janson, Daniel Lind, och Kjell Rautio på TCO som har undertecknat den förvirrade artikeln i SvD.
Något borde göras för att öka investeringarna i Sverige. De svenska företagen borde i första hand investera i Sverige och inte utomlands. Varför har vi ett så stort exportöverskatt? Ingen tycks se detta som ett problem. Men det utgörs definitionsmässigt av ett samhällsekonomiskt sparandeöverskott som förser andra länder med reala resurser. Så borde det inte vara. Det påminner om den gamla merkantilismen som såg ackumuleringen av guld i ett land som kriteriet för välstånd.
Stora exportföretag investerar inte i Sverige om man inte ser att skatteregler, arbetslagstiftning, arbetskraftens kompetens och flexibilitet är tillräckligt attraktiva för att uppväga mindre tilltalande drag i andra länders infrastruktur. Dessutom är det kanske inte så attraktivt för de ledande inom företagen att bo i Sverige och personligen utsättas för de restriktioner och den politiska ovilja som företagare fortfarande drabbas av. Många års marxistisk klasskamp har kanske satt sina spår just i Sverige där vänstervridningen gick som längst.
posted by Danne Nordling @ 16:15
2 comments
2 Comments:
Värdelös rapport från World Economic Forum
Organisationen försöker mäta den långsiktiga ekonomiska tillväxten i olika länder genom att använda sig av ett antal faktorer. Dessa faktorer viktas sedan efter sin betydelse och därefter skapas ett index. Finns det några bevis för att just dessa faktorer skapar ekonomisk tillväxt och går det att vikta dem efter deras betydelse? Problemet är att organisationen inte presenterar några vetenskapliga bevis för detta.
Rankingen visar på hur värdelöst indexet är. Länder med låg tillväxt kommer högt på rankingen som de nordiska länderna, Schweiz, Japan, Storbritannien, Holland och Tyskland. Kina som har den högsta tillväxten är rankat som nr 49. Indien, Vietnam och Litauen som är snabbväxande ekonomier kommer väldigt lågt på rankingen. Detta bevisar att det inte går att använda sig av sådana här undersökningar.
Företagarna är den drivande kraften i ekonomin
Marknadsekonomin är ingen politisk ideologi och det är inget som någon makthavare har infört. Marknadsekonomi är något som spontant uppkommer därför att människor genom frivilliga byten med varandra vill få det ekonomiskt bättre.
Marknadsekonomin är en social process som uppkom samtidigt med de första människorna. Två människor byte varor med varandra därför att de båda ansåg att de tjänade på bytet. Direkt byteshandel är opraktiskt på många sätt. Därför prövade människor att använda en bytesvara bland alla andra bytesvaror som bytesmedel (pengar). Man prövade med exempelvis oxar och spannmål. Problemet med oxar är de inte är delbara om man vill köpa något som är mindre värt än oxen. Spannmål är visserligen delbart men är ingen hållbar produkt.
Med tiden så konkurrerade guld och silver ut alla andra bytesvaror som pengar. Dessa metaller är delbara, hållbara, ej skrymmande och varor som alla kan tänka sig att vilja äga. En annan fördel var att människor nu kunde spara en del av sin produktion (i metallen) och konsumera (eller investera) vid ett senare tillfälle.
I och med att pengar uppkom så kunde också arbetsdelningen (specialiseringen) uppkomma. Arbetsdelningen är en förutsättning för att en marknadsekonomi ska kunna skapa ett högt välstånd. Det går inte att bli expert på alla områden. Det är bättre att människor specialiserar sig och att alla arbetsuppgifter sätts samman till en helhet. Det är här nyttan med företagaren för allas vålstånd blir mer synligt.
Framgångsrika företagare är specialister som bättre än någon annan vet vad kunderna har behov av. Företagarna är villiga att ta den ekonomiska risken att i en osäker framtid förse kunderna med de varor och tjänster de är i behov av. Företagarna drivs kanske av ett egenintresse av att tjäna pengar. Men samtidigt betjänar de andra människors egenintressen av att kunna konsumera vissa produkter, att få arbete och lön. Företagaren är den enda personen i ett land som kan skapa ekonomisk tillväxt. Allt tal om att politikerna kan planera fram välstånd är en indoktrinering som har slagit slint.
För att en ekonomis knappa resurser ska kunna fördelas till sina mest effektiva användningsområden, så måste man ha ett system med marknadspriser och vinster/förluster. Alla politiska interventioner som skatter, tullar, lagar etc skadar detta välståndskapande system. Företagaren är den person som genom sina handlingar försöker få jämvikt på alla marknader. I annat fall uppkommer antingen överskott eller underskott av en produkt. Överskottet på arbetsmarknaden kallas arbetslöshet.
Vinster uppkommer när efterfrågan är större än utbudet. Detta ger ett incitament åt andra företagare att gå in i samma bransch. Priser och vinster konkurreras nedåt samtidigt som efterfrågan på arbetskraft höjer lönerna. Förluster uppkommer när utbudet är större än efterfrågan. De knappa resurserna rör sig mot branscher med vinster. Systemet drivs av företagaren (en individ) som handlar (handlingsaxiomet) i en social process. Människors handlingar går inte att mäta matematiskt. Därför är nationalekonomi en social vetenskap och ingen naturvetenskap.
Skicka en kommentar
<< Home