V:s offentliga jobb ger 6:50 kr i höjd kommunalskatt
Vänsterfalangen inom vänsterpartiet vill anställa 200 000 personer ytterligare i den offentliga sektorn. Det leder till gigantiska skattehöjningar, svarar högerfalangen. Men bolsjevikerna skulle kunna hänvisa till dynamiska effekter som bara ger en tredjedel så stora höjningar.
Vänsterpartiet vill genomföra reformer som har karaktäriserats som en nostalgisk tillbakablick till socialdemokraternas 1970-tal med löntagarfonder och utbyggd offentlig sektor. Det har lett till ytterligare splittring i partiet. Främst är det kravet i valplattformen på skapandet av 200 000 nya jobb som väckt anstöt inom mensjevikfalangen inom partiet. Ett avgörande slag står sannolikt på kongressen i januari 2006 då motioner föranledda av förslaget skall behandlas.
Ohlys bolsjeviker har tydligen utan att samråda med pragmatikerna formulerat förslaget till valplattform. De pragmatiska mensjevikerna har slagit tillbaka med argumentet att det kostar ca 70 miljarder kronor enbart i lönekostnader att anställa 200 000 personer i den offentliga sektorn. Om man räknar baklänges kan man konstatera att denna uppgift bygger på att lönen för de nya offentliganställda skulle ligga på drygt 20 000 kr/mån. Är då 70 mdr kr på fyra år orealistiskt?
Ett sätt att bedöma detta är att översätta kravet på finansiering till vad det skulle betyda i höjd kommunalskatt. I det här fallet är det dessutom särskilt realistiskt eftersom det är kommunalskatten som kommer att behöva höjas för att anställa nytt folk inom kommuner och landsting. I år kommer 440 mdr kr in i form av kommunalskatt och utdebiteringen är 32,8 procent i genomsnitt.
Vi får då resultatet att 200 000 personer ytterligare i den offentliga sektorn skulle kosta 5:20 kr per hundralapp i höjd kommunalsktt. Dessvärre räcker inte detta. De 70 miljarder, som nu går till kommunalskatt istället för till privat konsumtion, medför att det inte kommer in moms och andra indirekta skatter på detta belopp. Det är ca 22 procent av skattehöjningen som automatiskt leder till ett skattebortfall som också måste komma in för att det inte skall bli ett underskott i den offentliga sektorn. Det kräver ytterligare en skattehöjning med 1:15 kr...
Slutresultatet av finansieringen av de 200 000 nya offentliganställda blir alltså en skattehöjning på omkring 6:50 kr per hundralapp i inkomst för en löntagare. Det betyder 15 600 kronor i skattehöjning för den som tjänar 20 000 kr/m. En sådan löntagare skulle alltså få en lönesänkning efter skatt på 9,4 procent. Man kan förstå att de praktiskt arbetande mensjevikerna inom vänsterpartiet kan gripas av skräck inför sådana utsikter.
Bolsjevikerna kan slå tillbaka
Men bolsjevikerna har inte sagt sista ordet. De borde anföra det förkättrade fenomenet "dynamiska effekter" för att lugna ner mensjevikerna. Man skriver faktiskt i utkastet till valplattform "att omvandla utgifter för arbetslöshet till jobb i offentlig sektor är en vinst för hela samhället". Det betyder att kravet på skattehöjningar blir mycket mindre.
Om vi antar att alla 200 000 nya anställda i offentlig sektor antingen redan är arbetslösa eller leder till att någon annan arbetslös får det jobb som de slutar på, kommer drygt 50 miljarder i faktiska utgifter för arbetslöshet att bortfalla. (Denna beräkning är försiktig och avsevärt lägre än vad Nuder själv har fört fram, se bloggen 11/3.) Det är faktiskt så att 1 procent lägre arbetslöshet medför att den offentliga sektorns ekonomi förbättras med ca 11 miljarder kr.
Kravet på höjda skatter blir med dynamiska effekter i så fall mindre än 25 mdr kr (20 mdr initialt och 5 mdr automatik). Mensjevikernas skräckalternativ på 87 miljarder blir bara 25. Kommunalskatten skulle alltså bara behöva höjas med knappt 1:90 kr. Men då måste man bli trovärdig med att de dynamiska effekterna verkligen uppträder.
Får vi se fram emot en pikant debatt om dynamiska effekter mellan Ohlys bolsjeviker och Bäckströms mensjeviker inom vänsterpartiet?
posted by Danne Nordling @ 13:36
11 comments
11 Comments:
En tillfällig förbättring av sysselsättningen
Antalet arbetslösa minskar visserligen på kort. Problemet är att denna typ åtgärder ständigt måste återupprepas för att sysselsättningseffekten ska bibehållas. Då höjs skatterna ständigt och leder till allt färre anställda inom näringslivet.
Den uträknade kostnaden för att anställa 200 000 innehåller inte övriga kostnader för verksamheten. Administrationskostnader ökar, kostnader för förbrukningsmaterial ökar etc. Den dynamiska effekten blir kanske inte så stor i slutändan.
Jag kan hålla med om att kostnaderna för förbrukningsmaterial ökar omfattningen något. Däremot kan man väl tänka sig att även administratörerna kan innefattas i de 200 000 nya jobben.
Grundfelet i vänsterpartiets förslag är att det inte behövs en massa nya anställda. De som jobbar i offentlig sektor måste bli mer effektiva - åtminstone lika effektiva som de var för något decennium sedan.
Jag kan däremot inte se att man ständigt skulle behöva öka skatteuttaget varje år för att hålla de 200 000 anställda. I så fall skulle ju alla redan nu offentliganställda kräva ännu större skattehöjningar. Däremot måste skatteintäkterna öka varje år, men det kan ske inom ramen för oförändrad skatteprocent.
/DNg
Kommunisten C-H Hermansson har ju vart med och totat ihop V:s ekonomiska politik, tillsammans med medkamrater såsom Ali Esbati.
Ali skrev en post om att moderaternas förslag för a-kassan var extremt och ett försök att vrifa alliansens politik högerut efter en kompromiss med övriga allianspartier. Redan den första anklagelsen här saknar ju grund i de obetydliga skillnaderna i alliansen (de är ju f.ö. uttryckligen eniga nu!). (Även Esbatis orda att två jobbsök per 14 dagar var ett ofattbart hårt Pinochet-aktigt straff, kul...)
Nej, Esbatis långa kommentar avslöjar nog snarast hur han själv tänker sig med det oerhört extrema förslaget även inom vänsterpartiet, där ju Bäckström och andra i riksdagen tar ord som nipprigt i munnen och avsvär sig allt i dokumentet. Snacka om vänstersplittring - i ETT parti! (En splittring som DN:s Henrik Brors ständigt benämnt "en bred vänsterrörelse" ;-)
Men vänstern (och journalistiken) ger ju i alla fall god politisk underhållning! :-D
Oops... glömde detta: Esbati tänker sig nog alltså det han ogrundat anklagade moderaterna för, nämligen att med ett extremt utgångsförslag i alla fall få något, säg 50000-100000, av de föreslagna offentliga jobben.
D v s få dem accepterade av de inte helt realistiska men inte lika orealistiska vänsterpartikamraterna som inte är bindgalna kommunister. Men att även det utfallet vore en omöjlig sak gentemot sossarna torde väl stå klart (så det finns uppenbarligen ingen vänsterkartell i dag).
Ekonomer brukar påtala att högre skatter leder till färre jobb. Om V:s förslag skulle genomföras, anser du att det skulle leda till färre jobb inom den privata sektorn?
Om, inte finns det egentligen några ekonomiska argument mot den?
Bara det faktum att vi får 200 000 färre arbetslösa och att medborgarna får bättre service måste vara ett starkt argument för.
Fler jobb i den offentliga sektorn behövs knappast i den utstäckning som v har föreslagit. Opponenterna inom partiet ser detta som en permanent ökning oberoende av arbetslöshetssituationen. Då måste skatterna höjas med helt orealistiska belopp för att göra 200 000 personer arbetslösa inom den privata sektorn, som sedan kan anställas inom den offentliga.
Detta är knappast situationen idag med 900 000 egentligt arbetslösa. Det borde därför vara möjligt att utnyttja vissa dynamiska effekter genom att hämta merparten av de 200 000 från de arbetslösa eller via dem. Då blir den direkta kostnaden att sysselsätta dem i den offentliga sektorn enbart en fråga om merkostnaden utöver arbetslöshetsbetalningen som jag beräknat till ca 20 eller 25 mdr kr.
Men det finns en extra kostnad genom en skattehöjning som brukar kallas "excess burden". Den utgörs av de samhällsekonomiska kostnaderna för de snedvridningar som de höjda skatterna orsakar. Det blir t ex ytterligare en minskning av arbetsspecialiseringen genom ökat fritidsarbete och svartarbete.
Alternativet är att stimulera den privata sektorn genom lämpliga skattesänkningar att öka sysselsättningen med omkring 200 000 personer (effekten kan aldrig bedömas helt exakt). Då skulle enligt min försiktiga beräkning budgetsaldot förbättras med 50 mdr kr (11 mdr per 1%). Mot denna förbättring skall vägas den skattesänkning som är nödvändig - t ex ett avskaffande av tjänstemomsen med lika stort belopp.
Fördelen med detta är att "överskottsbördan" också skulle minska med ökad samhällsekonomisk effektivitet som följd. Valet står då mellan skattehöjning med 25 mdr eller skattesänkning med 50 mdr. Dessutom står valet mellan att sysselsätta 200 000 personer i enlighet med osäkra bedömningar av offentliga byråkrater (som lätt kan leda till ineffektivt slöseri) eller att sysselsätta 200 000 personer i privata företag därför att medborgarna vill betala för deras tjänster.
Slutligen står valet mellan ökat tvång eller ökad frihet. Det är en moralisk fråga som också borde ges avsevärd vikt i beslutsprocessen.
/DNg
Dynamiska effekter i ekonomin får man främst genom att politikerna tillåter att enskilda, företag och nya företagare tillåts få största möjliga avkastning på satsat kapital.
Detta är motsatsen till en socialdemokratisk politik, men även ibland till en mer liberal, frihetligt orienterad marknadsekopnomi.
Och vad gäller planekonomin, oavsett vilka former man valt, så har den lett fram till sådana misslyckande att t o m Lars Ohly nu tvingas medge att han hade fel i sin mer bokstavliga tro på den kommunistiska ekonomin.
För ett par år sedan skickade jag ett mejl till vänsterpartiet och frågade rakt på sak varför detta parti i sin praktiska politik inte tillämpade grundsatserna i sitt eget partiprogram, vilket fört övrigt Göran Persson klart fördömt sedan han läst det.
Svaret jag fick gick ut på att det skulle störa vänsterpartiets samarbete med socialdemokraterna och orsaka splittring inom partiet.
Dessutom skulle svenska väljare vända ryggen åt vänsterpartiet om det skulle visa att partiet rent progmaratiskt ändå visade att det är ett folkhemskt socialistiskt parti.
Detta vet självfallet de ledande vänsterpartister som hoppat av partiet och de har fått stöd i allt större utsträckning av partiets kärnväljare.
Och nu står vi inför en kamp mellan den eniga, traditionalistiska partistyrelsen samt de vänsterpartister som kohandlar med främst Nuder och som också i viss mån åtminstone begriper konsekvenserna av de nya tongångar vi får höra.
En förklaring kan möjligen vara att Lars Ohly vill visa vad han egentligen står för, en annan att vänstrpartiet ärt oroat över att tappa väljare till Feministiskt initiativ, som i åtskilliga avseenden står för samma sasmhällssyn som Ohly med anhang.
Slutligen. Nu har ju den borgerliga oppositionen tillfälle att politiskt utnyttja sånt som att vänsterpartiet är ett extremistparti, att socialdemokraterna samarbetar med ett sådant i allt större omfattning och att vi fått en klar spricka även inom regeringsalliansen.
Ta nu tillvara detta tillfälle!
Intressant att du påpekar att det är en moralisk, inte ekonomisk fråga om huruvida vi bör välja en ekonomisk vänsterpolitik snarare än en ekonomisk högerpolitik. Dina argument i frågan verkar också plausibla, även om jag saknar kompetens att avgöra detta.
I valet mellan frihet och tvång är det givet vad de flesta skulle välja. Men, frågar sig då vän av ordning, vad menas egentligen med frihet. Är det frihet att kunna välja själv att disponera över sina pengar, istället för att betala dem i skatt, om detta innebär att du till slut får mindre för pengarna?
Medel- och överklassen skulle säkeligen få mer frihet av en skattesänkning, men frågan är om inte en frihetsökning bör vara jämlik? Varför ska vissa, i kraft av att de är mer utbildade och välbeställda få åtnjuta friheter som andra inte har?
Under de borgerliga regeringsåren på 90-talet och den s.k. "novemberrevolutionen" bl. beskriven i ett förträffligt SVT-program har 100.000 tals blivit arbetslösa genom alla avregleringar.
Många blev också långtidssjukskrivna p.g.a. s.k. "övertalighet". En del av dem som fyllt 55 blev bortrationaliserade genom avtalspension. De långtidssjukskrivna blev förtidspensionärer. Vad detta innebär kan endast de förstå som upplevt det. Om man siktar högt på stjärnorna kan man kanske nå solen i detta fall 200.000 nya jobb. Det är alltid bra att ha ambitioner med lite prutmån. Och det är alltid bättre att vara behövd i ett meningsfullt arbete än att erhålla arbetslöshetsunderstöd. Att det skulle innebära en merkostnad för samhället att 200.000 som i dag har understöd istället genom jobb på nytt skulle få en egen lön igen kan jag inte förstå. Vad kostar inte de arbetslösas yrkeskompetens och arbetslivserfarenhet som idag kastas bort? T.o.m. lysrör och glödlampor försöker man att rädda från soptippen genom återanvändning varför inte människor av kött och blod?
Jobb finns det ju hur mycket som helst men det finns ju ingen som privat vill betala för att få dem utförda. Ekonomisk tillväxt på privata nationella eller multinationella företag skapar inte heller nya jobb. Endast mer utdelning till aktieägarna! Slimning, avreglering, social dumping och vardagsrationalisering fortsätter.
Till karim jebari:
Ekonomisk politik borde inte i sig kunna klassas som höger eller vänster om man som i Sverige har samma grundinställning i botten. Men olika politiska riktningar har lagt beslag på olika ekonomiska skolor för att på detta sätt utnyttja dem för att också flytta fram positionerna för sin egen politik. Detta manipulerande har väljarna svårt för att genomskåda eftersom de inte får någon hjälp av massmedia i Sverige. Journalisterna där är ofta med och driver någon av inriktningarna själva.
Högern ville sålunda på 30-talet bekämpa arbetslösheten. Men den upptäckt som Keynes gjorde om den totala efterfrågan togs snabbt i beslag av socialisterna eftersom man där såg att nu kunde man förklara att det socialistiskt önskvärda också var det ekonomiskt nödvändiga (en ökning av den offentliga sektorn). Det som är mest förvånande är att högerns ledande ekonom Bertil Ohlin inte såg detta hot och formulerade en alternativ (borgerlig) syn. Han om någon hade ju kunnat peka på skattesänkningar som ett sätt att åstadkomma samma sak som socialisterna rekommenderade genom ökade offentliga utgifter.
Resultatet blev istället "keynesianism" som i tid och otid kunde användas för att öka offentlig sektor och höja skatterna. Det är något liknande Ohly försöker med nu.
Det tragiska är emellertid att borgarna genom att förneka en ganska elementär del av nationalekonomin råkat ut för att inte kunna komma med kraftfulla åtgärdsförslag mot arbetslösheten trots att man så gärna vill detta. Eftersom Persson till skillnad från sina företrädare också intar denna rigida hållning finns det inte heller några journalister (sossar och mensjeviker) som vill ifrågasätta detta i grunden. Det leder till att Reinfeldt kan ta rätt många poäng trots sin något skakiga sakliga position.
Frihet - tvång
1. Skatt är tvång och därför prima facie sämre. Om skatt ändå skall kunna legitimeras måste alternativet anses vara sämre. Traditionellt har detta ansetts vara fallet vid finansieringen av kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär.
2. Om skatt ger ökad välfärd för alla t ex genom stordriftsfördelar är det möjligt att också motivera skatt. Men det är ganska svårt att i konkreta fall bevisa att det är fråga om sk Pareto-effektivitet.
3. Det vanligaste sättet att ge sken av att man får mer för pengarna vid en skattefinansiering är att låta en minoritet betala mer utan att det tydligt framgår. Det är inte moraliskt legitimt enligt alla moralsystem utom kanske utilitarismen.
Varför måste en frihetsökning vara jämlik?
Antag att vi har haft ett politiskt system med både despotiska frihetsinskränkningar för vanliga medborgare och genom slaveri för en del av befolkningen (ex Sparta). Nu inför vi frihet och konstaterar att slavarna får en mycket större frihetsökning än vanliga medborgare. Skulle vi då behålla frihetsinskränkningar för de fd slavarna för att reformen skall bli jämlik?
Till eddie vivenius:
Dan Josefsson driver en konspirationsteori som jag inte tror är helt realistisk. Man skulle kunna kalla det "högersossarnas sammansvärjning" och Josefsson försökte i TV göra gällande att jag skulle ha inspirerat dem.
Nåväl, den konkreta frågan är huruvida 200 000 arbetslösa som anställs i offentlig sektor utgör någon samhällsekonomisk kostnad. Det avgörs av hur vi skall bedöma den arbetsinsats som då skulle utföras. Eftersom den kostar 20 mdr kr i form av ökad "avlöning" har mensjevikerna inte helt fel som opponerar. Är arbetsinsatserna inte ens värda detta är saken klar.
Om det är så att det finns ett värde i arbetet trots att det är frambeordrat av offentliga byråkrater måste vi ställa frågan: skulle inte pengarna kunna användas bättre? Om vi skulle kunna släppa fram efterfrågan på privata tjänster så att konkreta personer efterfrågade och ville betala för de fd arbetslösas tjänster säger konventionell ekonomisk teori att detta ger en säkrare välfärdsvinst än den byråkratstyrda tjänsteproduktionen.
/DNg
Nu har striden gått ett steg ytterligare. Lars Bäckström har bett RUT (Riksdagens utredningstjänst) att räkna på kostnaderna för 200 000 offentliga jobb. De redovisar tre alternativ: 1) alla har redan jobb, 2) 33 procent har a-kassa och 3) 50 procent har a-kassa.
Kostnaderna för löner och arbetsgivaravgifter blir i fall 1): 73 mdr kr, i fall 2): 54,5 mdr kr och i fall 3): 45,1 mdr kr. Genom att extrapolera från 2 och 3 kan man enkelt konstatera att om samtliga skulle vara arbetslösa innan de fick jobb skulle kostnaden bara bli 17 mdr kr. Kanske RUT:s beräkningar överdriver besparingarna något eftersom man räknar med genomsnittlig a-kassa. Det finns arbetslösa som inte har någon ersättning alls och en del som har socialbidrag. Kostnaden blir därför något högre i praktiken. Jämför med mina siffror ovan!
Länk till RUT:s rapport: http://www.riksdagsvanstern.org/lb/archive/200000_jobb_okt05.doc
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home