Calmfors vill kombinera med stimulanspolitik
Professor Lars Calmfors menar nu att hans förslag till att öka arbetsutbudet måste kombineras med en stimulans av efterfrågan för att strukturarbetslösheten skall kunna minskas. Det är en principiellt ny syn än den som framkom i en intervju i DN för 2 veckor sedan.
Igår kväll hade Nationalekonomiska föreningen sitt traditionella möte där finansministern redogjorde för budgeten. Ett kortare referat på nätet finns i SvD idag (22/9) och en längre version i papperstidningen. Pär Nuder gjorde en kort presentation av åtgärderna i budgeten. Inbjudna kommentatorer var professorerna Lars Calmfors och Sven-Olof Lodin.
Calmfors menade att tonvikten är för starkt lagd vid den konjunkturella arbetslösheten. Mot detta opponerade Nuder med att hävda att plusjobben var till för de långtidsarbetslösa. [Eftersom Calmfors hade definierat arbetslösheten från allt mellan sex och 20 procent kan 20 000 plusjobb knappast ge några betydande effekter mot strukturarbetslösheten.]
För att komma åt den stora strukturella arbetslösheten menade Calmfors att man måste göra förändrar i arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknadspolitiken, lönebildningen och skattesystemet. Det gick ut på lägre bidrag, lägre löner före skatt, förvärvsavdrag och liknande. Däremot trodde han inte att a-kassan skulle behöva sänkas till mindre än 50 procent efter 300 dagar, som Alliansen föreslagit. Han har uttryckt liknande uppfattningar i en intervju i DN 7/9 med Johan Schück.
Därför ställde jag frågan hur Lars Calmfors kunde tänka sig att den strukturella arbetslösheten skulle minska genom att öka utbudet av arbetskraft. Var han möjligen anhängare av 'Says lag', att utbudet skapar sin egen efterfrågan, formulerad 1803?
Detta fick professorn att för det första framhålla att 'Says lag' bara verkar på längre sikt. För det andra var han helt på det klara med att åtgärder mot den strukturella arbetslösheten måste kombineras med en ökning av den totala efterfrågan. Det kan vara fråga om både penningpolitik och finanspolitik. Och om räntan är låg måste en finanspoltisk stimulans vidtas.
Efteråt frågade jag Calmfors hur han såg på DN-intervjun mot bakgrund av vad han just sagt på Handelshögskolan. Han menade att när man inte skriver själv är det lätt hänt att allt inte kommer med. Min slutsats av detta är att DN-intervjun gav en missvisande bild av vad Calmfors egentligen tyckte. Detta återfaller på Johan Schück, som kanske inte fann det "lämpligt" att ställa frågor om stimulanspolitik som går stick i stäv med Alliansens solidariserande med en järnhård finanspolitik baserad på gamle Say.
Nu borde någon pigg journalist försöka bringa klarhet i om det räcker med att öka arbetsutbudet med åtgärder som Calmfors räknade upp i DN 7/9 under rubriken "A-kassenivån stoppar jobb" och som till stor del anslöt till Alliansens syn. Eller är det så att dessa åtgärder också måste kombineras med andra åtgärder och då i synnerhet sådana som ökar den totala efterfrågan såsom Calmfors ansåg igår?
Se vidare mitt program för att stimulera fram jobb 16/6->
Finanspolitisk stimulans förordas av prof Lundborg
posted by Danne Nordling @ 17:06
10 comments
10 Comments:
Exemplet Irland
1987 hade Irland en arbetslöshet på 17 % och idag är den betydligt lägre. Två åtgärder (av många fler) var att sänka bolagsskatten och inkomstskatten.
Ett problem med politikerna är att de inte tror att samhället fungerar om man inte har höga offentliga utgifter. Alla möjliga verksamheter ska finansieras helt eller delvis med bidrag eller subventioner. Politikerna tänker bara på de fördelar skattepengarna ska ge. Att det finns nackdelar med att ta resurser från de produktiva är inget man räknar med.
Ett sätt att öka företagens utbud är att sänka kostnaderna. Sänkta kostnader gör det möjligt för företagen att sänka försäljningspriserna och därmed öka produktion och sysselsättning. Att sänka skatten för företaget och företagarna ger denna effekt.
Idag tror dock de flesta politiker att en sänkning av skatten och en motsvarande sänkning av de offentliga utgifterna är ett nollsummespel. De menar att "efterfrågan ökar ju inte, 1-1=0, det ger ju ingen effekt". Men då tar de inte hänsyn till att efterfrågan kan öka om priserna sjunker. Detta förutsätter dock att kostnaden per tillverkad enhet sjunker och kan göra så om skatten för företaget/företagaren minskar.
En annan mytbildning är att skatteintäkterna också är företagens efterfrågan. Vad är logiken i detta? John Stuart Mill skrev för 150 år sedan - "om en tjuv tar 1 000 kr ur butiksägarens kassa och sedan köper varor i samma butik för 1 000 kr, då har butiksägaren visserligen fått tillbaka sina 1 000 kr, men han har dock förlorat varor till ett värde av 1 000 kr. På samma sätt fungerar beskattningen av butiksägaren".
Skatteintäkterna från bolagsskatten har ökat kraftigt i år och en reporter frågar finansminister Pär Nuder - "då får ju bolagen betala Er valbudget?" Pär Nuder svarar - "bolagen ska inte klaga för att efterfrågan på deras produkter kommer också att öka".
På min blogg argumenterar jag för en lösning på arbetslöshetsproblemet som, till skillnad från dina förslag, skulle kunna accepteras av facket och (kanske) Socialdemokratin.
Tanken är att inför avdraget för hushållsnära tjänster som de borgerliga föreslår men att avdraget ska vara så stort att även arbetarklassen skulle ha råd med hushållsnära tjänster.
Jag är nyfiken på din åsikt i frågan.
mvh
Avdrag för hushållsnära tjänster
Ett avdrag för hushållsnära tjänster har gett högre sysselsättning i Finland. Cirka 10 000 nya arbeten har skapats.
Förslaget visar på att ett lägre försäljningspris ger en högre efterfrågan på arbetskraft. Varför öka sysselsättningen inom enbart en yrkesgrupp av tusentals? Det bästa är att öka sysselsättningen inom alla yrkesgrupper. Detta ger i slutändan enbart samhällsekonomiska vinster. Idag arbetar akademiker i ICA-butiker. Vinsten för samhället blir högre om rätt personer söker sig till de rätta arbetena.
Lars Calmfors sällar sig till de ekonomer som utöver en del vettiga strukturpolitiska förändringar även vill ha något extra med finanspoliisk inriktning.
Pär Nuder och alliansbröderna har närmast inriktat sig på rent valfläsk för budgetåret 2006, varav åtskilligt är helt ofinansierat och därutöver mer kortfristiga åtgärder som är av arbetsmarknadspolisk karaktär.Och därutöver en liten skärv till duktiga småföretagare och till svårplacerad arbetskraft, som ska placeras på en politikerbestämd arbetsmarknad.
Detta hävdar Nuder kan allt göras för att det går så bra för Sverige och därutöver så bra för Sverige jämfört med all världens länder.
De rent statistiska manipulationerna av olika art är inget annat än nonsens så när på numera en och annan fuskare och måhända även nån enstaka som polisen inte klarar av att hjälpa.
Men vi har ju faktiskt också en informell ekonomi i vårt Sverige där dynamiken är ganska så omfattande.
Bara för att ta fusket. Vill man ha nåt gjort, kosta vad det kosta vill, så kan det alltid fixas med hjälp av svartjobb för knappt hälften av vad en firma vill ha betalt. En annan variant är att sjukskriva sig eller att anmäla sig som arbetslös och kombinera statliga inkomster med all besparing som görs om man kan klara olika jobb själv. Och många är så duktiga så.
Lästa just i blaskan att en gävlebrynäsare, antar jag, hade varit arbetslös 5 år, utkvitterat 3,6 miljoner skattefritt, och därutöver gjort storkovan på andra jobb.
Men vi har ju andra problem. Göran Persson var ju rädd för att landet skulle översvämmas av sociala turister i samband med att vi fick in en massa låglöneländer i EU.
Så blev det nu inte riktigt. Men utländska företag från olika låglöneländer t o m kinesiska kommer hit och lyckas få entreprenadjobb på alla möjliga skumma sätt till LO:s och sossarnas stora förtvivlan. Så ska den internationella konkurrens verkligen respekteras så ska lönerna upp till kollektivavtalsnivå, alltså inte den nivå som LOs jobbare vill ha när dom jobbar svart.
OcvH Vaxholmsfallet är som bekant ännu inte avgjort. Och nu blir det snart okey att t ex åka till Polen och få tänderna fixade på ett kvalificerat sätt till skäliga kostnader.
Så visst är det dynamik i vår ekonomi.
Hushållstjänster
Jag vill minnas att KI räknade på ett avdrag för hushållstjänster med 50 procent av lönekostnaden inkl moms. Det gav brutto omkring 10 000 nya jobb. Mitt förslag har varit ett avdrag med 60 procent eftersom det motsvarar 'skattekilen' och skulle för de flesta betyda att det inte fanns någon vinst i att anlita svarta tjänster.
Om den avgörande kritiken är att stora grupper inte ens har råd att anlita svartarbetare är det naturligtvis enkelt att öka skatteavdraget till 70 eller 80 procent. I Nuders lönebidragsmodell har det framskymtat ännu större reduktioner.
Den politiske ingenjören ser här genast en möjlighet att differentiera reduktionen med hänsyn till hur starkt fästet på arbetsmarknaden är. En långtidsarbetslös som fick jobb som hemservicetekniker skulle kunna få 95 procents skattereduktion medan en som nyligen haft ett annat jobb bara skulle få 50 procent. Det skulle sannolikt få fart på nyföretagandet i hemservicebranschen.
Eftersom stödet i så fall var ännu mer riktat till dem som annars skulle leva på a-kassa, socialbidrag eller sjukpenning blir det inte någon belastning på statskassan (förutsatt att lönerna inte blev höga).
En fördel som ständigt behöver understrykas är att en satsning på att stimulera hemtjänster inte tränger ut några ordinarie arbeten eftersom dessa är praktiskt taget obefintliga pga skatterna.
Slutligen är det ändå så att detta inte kan lösa det stora arbetslöshetsproblemet. För att göra detta skulle jag förorda generell stimulans av efterfrågan, gärna i form av sänkt tjänstemoms.
/DNg
LAS är största problemet
I SvD den 22:e refereras ett seminarium om en professor Linderts nya bok:"Välfärdsstatens expansion. Ekonomisk tillväxt och offentlig sektor under 200 år."
http://www.svd.se/dynamiskt/naringsliv/did_10597490.asp
Han hävdar:
Tillväxten blir inte lägre i länder med väl utvecklade välfärdssystem. En hög skattekvot och stora offentliga utgifter leder inte till sämre ekonomi.
Efter en invändning från en åhörare förklarar han:
Problemet är inte välfärdsstaten utan arbetsrätten.
Irland är väl ett levande bevis. Dess framgångar började på allvar då man drastiskt liberaliserade arbetsrätten.
Lindert verkar vara ute i ett politiskt ärende. Han kan ju rimligtvis inte mena att han falsifierat Adam Smiths teori om arbetsdelning. Skatter motverkar arbetsdelning och har därför en skadlig effekt på samhällsekonomin.
För att antyda att skatter är bra kan man göra kombinationer med välfärdstjänster. Då får man det sensationella resultatet att det är bättre att skattepengarna används till vägar, sjukvård och utbildning än att härskaren spenderar dem på polis, palats och parasitism.
Det intressanta är istället hur mycket skatterna sänker tillväxten jämfört med om välfärden istället hade finansierats med försäkringar och avgifter.
Jag tror inte att man kan visa att arbetsrätten har en stor tillväxtsänkande effekt. Frågan är om Lindert hade några bevis. Irland är inte något motexempel. Skattetrycket där är mycket lågt.
/DNg
Irland är ett exempel
Jag är ingalunda anhängare av höga skatter. Tvärtom, som du väl vet.
Det var intressant att Lindert, som uppenbarligen är advokat för högskattestaten, är så övertygad om den stela arbetsrättens inskränkande effekt på välståndet.
Exemplet Irland tog jag eftersom utvecklingen var ganska svag under många år efter inträdet i EU. Talar du med irländare i affärer är de tämligen eniga om att liberaliseringen av arbetsrätten var en avgörande faktor för att få fart på ekonomin.
Då vår konjunktur började vända upp 1994 - 95 minns jag att facket protesterade mot att många av storföretagen utnyttjade personalens övertid istället för att anställa de på orten tidigare friställda. De var omedelbart tillgängliga och hade dessutom erfarenhet av de arbetsuppgifter det handlade om. Det borde bli billigare. Men företagen fortsatte med maximala övertidsuttag.
Jag gjorde ett överslag av den extra kostnad företagen tog hellre än att anställa en person. Det landade på storleksordningen 70 000:-.
För ett småföretag är risken mycket större, kanske inte mätt i pengar, men mätt som risk för dess överlevnad.
LAS är ett lock på viljan att anställa. Den är fundamental för ekonomisk utveckling.
Lindert kan gå arm i arm med Göran Persson och Pär Nuder som har precis likartade åsikter.
Fråga är om välfärdsstaten kan försvaras medd hjälp av än högre skattetryck, vilket de svenska politikerna menar inte är särskilt problematiskt.
Nästa fråga är varför välfärdsstaten är nära kollaps. Varför ökar hela tiden antalet arbetslösa och antalet bidragstagare.
Lindert borde i sina ekonomiska analyser väga in begreppet Ebberöds bank.
Jobbavdrag påminner mycket om det grundavdrag som förekommer i flertalet skattesystem. Sedan kan man naurligtvis differentiera jobbavdraget så att de får olika effekter i skilda inkomstgrupper.
Alliansen förefaller ha gjort den prioriteringen att den vill satsa de skattesänkningar som jobbavdraget ger på låg-och medelinkomsttagare, men det har även vissa återverkningar om än i mindre skala i högre inkomstskikt.
Målsättningen är naturligtvis att detta jobbavdrag ska verka arbertsstimulerande, vilket förnekas av vänstern som i ställt valt en vidgad satsning på den offentliga sektorn.
Dessa båda modeller måste därför rimligen ställas mot varandra, vilket nu närmast sker rent retoriskt.
Ett särskilt avdrag för hushållsnära tjänster har man i åtskilliga länder. Man tycker att barnen tidigast ska skrivas in i förskolor kring 3-5 års ålder, vilket ofta även kombineras med en tänkbar skolstart vid sex års ålder.
Denna modell kräver att de föräldrar som önskar ta hand om sina barn längre än nu efter det att föräldraförsäkringen löpt ut kan få ett särskilt föräldrabidrag. Beloppet 6 000 har här föreslagits, men under alla omständigheter blir det självfallet avsevärt billigare med detta alternativ än med en förskolekostnad på 100 000 kronor per plats.
Som här sagts så ger avdrag för hushållsnära tjänster en sysselsättningsstimulans men då kommer naturligtvis motargumentet vad ska vi göra med alla arbetslösa förskollärare.
Ja, vi har brist på utbildad personal inom skolväsendet och inom vården och med sänkta kostnader för kommunerna kan vi t o m få skattesänkningar, som innebär stimulerande för arbetslinjen.
Vi vet också att kommunerna står inför stor problem med att hitta personal till 40-talisterna när de blir vårdkrävande nog- och samma grupp ska ha sina avtalspensioner, som få kommuner har sparat några medel till.
Slutligen kan vi inte ha ett socialförsäkringssystem kakteriserat av ett tiotal grava systemfel, vilket Anna Hedborg påvisat på DN-debatt.
Förutom allt fusk, som i besparingar via datakörningar skulle inbringa en dryg miljard, så är det för 90 % mer lönande att leva på bidrag än att gå över till arbete. Men jag misstänker att vi inte kommer att få någon vettig analys och diskussion om detta och inte heller behövliga studier av de förändringar som skett i de länder som har den mest positiva tillväxten och den lägsta arbetslösheten.
Skicka en kommentar
<< Home