- Skatten för att anställa är 89 procent
Det är svårt att räkna ut skatten vid en anställning. En insändarskribent i DN försökte förklara hur mycket extra det skulle kosta att ge en anställd 1 000 kr i handen men hamnade bara på 42 procent. Vi måste få bättre skatteinformation. Skatten är minst 89 procent räknat som pålägg.
Det är en intressant ansats att räkna ut hur mycket dyrare skatterna gör en anställning. Om vi utgår från en inkomstskatt på 30 procent (16 800 kr/mån) måste inkomsten före skatt vara 1 429 kronor för att det skall bli kvar 1 000 kr i handen. Men det går inte att betala ut dessa pengar utan att också betala löneskatter (s k arbetsgivaravgifter). Dessa är i allmänhet 32,46 procent och då ökar de 1 429 kronorna till 1 892 kr. Det betyder att skattepålägget blir 89 procent.
Om det är ett företag som sedan skall sälja vad den anställde åstadkommer måste man också räkna med momsen, som i allmänhet är 25 procent räknat som pålägg. Då kostar den anställde 2 365 kr om det skall bli 1 000 kr i handen. Ett totalt pålägg på 137 procent.
Med 25 000 kr i månadslön är inkomstskatten 32,1 procent. Då blir det första pålägget 1 473 kr. Med 32,46 procents löneskatter blir kostnaden 1 951 kr - eller ett pålägg på 95 procent. Tar vi därtill hänsyn till momsen blir det totala pålägget 144 procent.
Lockelsen att anställa svart eller att göra jobbet själv är uppenbar. Det finns alltså starka praktiska skäl att ha lägre skatter. Men det finns också principiella skäl att sänka skatterna för att öka friheten.
posted by Danne Nordling @ 14:59
3 comments
3 Comments:
Fråga: Har vi inte en massa punktskatter också?
Aktuella kommentar:
Konjunkturinstitutet har nu konstaterat att det är önskvärt med lägre löneökningar, då det främjar ökas BNP-tillväxt.
Detta i kombination med skasttesänkningar skulle förstärka denna effekt.
F: finns det i den internationella statistiken motsvarande beräkningar till det som du nu gjort? Vilka slutsatser kan man i så all dra av dem?
F: man brukar säga att ett antal länder gått i den önskvärda riktningen så t ex Finland och Irland, detta till skillnad från d OECD-länder som håller fast vid den gamla modellen.
Slutsatser av detta.
En kostnadsfråga
Vi behöver inte komplicera verkligheten. För höga kostnader minskar sysselsättningen. Det är svårt att gå åt andra hållet, att höja intäkterna för företagen. Detta kräver att mer pengar används till konsumtion. Men i så fall måste man införa lönestopp för att detta ska få en långsiktig effekt.
Löner och skatter redovisas som kostnader i bokföringen. Om dessa två kostnadsposter höjs, så innebär inte detta att företagen kan kompensera sig genom att höja försäljningspriserna. Eftersom priserna redan är satta av marknaden så kan företagen inte tvinga fram högre priser. Detta tvingar fram nedskärningar och personalminskningar.
Prisförändringar för produkter beror på två saker. Dels på utbud och efterfrågan på produkten och dels på utbud och efterfrågan på pengar. Om vi glömmer utrikeshandeln, så innebär detta att näringslivets intäkter enbart kan öka på två sätt. Antingen om penningmängden ökar eller om sparandet minskar (=konsumtionen ökar).
Om man då ökar penningmängden så ökar också efterfrågan på arbetskraft eftersom intäkten per anställd ökar. Sysselsättningen kan hållas uppe så länge intäktsökningen inte äts upp av kostnadsökningar.
De anställda blir dock sura för att reallönerna sjunker. Därför misslyckas denna strategi på längre sikt. Då återstår bara strategin att på olika sätt sänka kostnaderna för företagen.
Vårt konjunkturinstitut har nu inte bara räknat med ökade löner fram till 2015 utan även trosvisst deklarerat att det finns ett utrymme för ökade arbetskraftskostnader med 4,3 %.
Konjunkturinstitutet varnar också för att enskilda branscher och företag drar ifrån lönemässigt då det inte skulle vara så lyckat mot andra länder.
Annars så kan KI inte förstå annat än att det trots allt finns en finess i lägre löneökningar då fler i så fall kommer i arbete och vi samtidigt får en lägre inflation.
En nedväxling i löneökningstakt, som förvisso kräver att parterna på arbetsmarknaden tar sitt ansvar, kommer också att medföra minskade krav på höjda skatter och nedskärningar i våra välfärdssystem.
Förvirringen förefaller vara total. Men KI:s chef vet ändå vad han talar om.
Han har nämligen fått sitt uppdrag av riksdagen.
Skicka en kommentar
<< Home