Nobelpriset till egoisternas samarbete

"Nobelpriset i ekonomi" gick i år till två spelteoretiker som visat hur egoister kan samarbeta trots sina motstridiga intressen. Poängen är att de också har vissa gemensamma intressen - t ex att inte hoppa över avgrundens rand. Altruism behövs inte för civilisation.

Thomas Shelling har främst analyserat (pdf) det spel som kallas 'chicken' eller 'hök och duva'. Vi såg det häromveckan i filmen "Ung rebell" med James Dean i TV. Där gällde det att hoppa ut så sent som möjligt från respektive bil (stulen) på väg mot avgrunden. En vanligare variant är att köra mot varandra och den som väjer först blir "chicken". Shellings teori visar att den som demonstrativt binder sig för hök-strategin genom att exempelvis kasta ut ratten ökar sina chanser att vinna. Redan de gamla grekerna använde denna teknik när en krigsexpedition efter landstigningen 'brände sina skepp'.

Hök eller duva?
Det är mer fruktbart att tänka sig ett möte mellan två egoister som kan välja mellan att agera enligt hök- eller duvastrategin. Om båda spelar 'hök' blir det ett slagsmål som ger livshotande skador för båda. Om båda spelar duva kan de dela på bytet i fredliga former. Problem uppstår om den ena spelar hök och den andre duva: då får den ene nästan allt utan strid.

Det är farligt att vara för eftergiven i detta spel. Då blir man en exploaterad duva varje gång och det är mycket svårt att bryta sig ur detta mönster. Shelling pekar på fenomenet 'brinkmanship' som en väg att inte hamna i detta underläge. Det gäller att visa att man är beredd att gå ända till avgrundens rand för att försvara sin "rätt" så att den andre faller till föga och åtminstone avstår från de värsta fientligheterna.

För att slippa evinnerliga konfrontationer kommer parterna att finna att det är ömsesidigt fördelaktigt att utveckla föreställningar om när den ene eller andre har en företrädesrätt i spelet. Om den andre då spelar hök kommer han att veta att den förste också gör det. Därför avstår han för det mesta. Vi ser det när man på tåget behöver uppsöka toaletten och markerar "sin plats" med en tidning. Det leder till att man undviker bråk om platsen när man kommer tillbaka eftersom denna temporära "äganderätt" i allmänhet respekteras.

Ett exempel från storpolitiken där brinkmanship övervann den ogenomtänkta hökstrategin var Kuba-krisen 1962. Spelet visades i detalj för några veckor sedan i TV. Chrustjov hade lyckats placera kärnvapenraketer på Kuba. USA hade kunnat förstöra dem med bombning. Då hade Sovjet kanske ockuperat Berlin. Genom att blockera Kuba på havet lyckades Kennedy få ryssarna att ge efter då de beordrade sina fartyg att vända. Chrustjov skulle naturligtvis ha låtit USA sänka ett antal. Därmed hade han visat att det var han som var beredd att gå vidare till "the brink of disaster". Men så mycket kallt stål tålde inte ryssarna.

Fångarnas dilemma

Robert Aumann, som delar nobelpriset, har analyserat det spel som kallas 'fångens dilemma' (eller "fångarnas" som det oegentligt kallas på svenska). Detta är ett samarbetsdilemma vid frivilliga avtal som inte har någon egentlig lösning.

Men om samarbetsdilemmat spelas upprepade gånger kommer ett samarbete ändå att kunna utveckla sig trots rent egoistiska deltagare. Det beror på att båda parter har så mycket mer att vinna på ett långsiktigt samarbete än på ett kortsiktigt, egoistiskt avtalsbrott. Egoister kan samarbeta utan att bli moraliska altruister. Ärlighet varar längst. Oärlighet bör bestraffas. Det är kontrafinalt att vända andra kinden till.