Rawls´ princip för inkomstutjämning

Skatterna bör höjas och de offentliga förmånerna utökas till förmån för låginkomsttagarna så länge som denna omfördelning ger en absolut förbättring för de sämst ställda. Avsevärda inkomstskillnader är rättvisa om de gynnar de lågavlönade. Utilitarismen är fel.

< Vilken princip bör ligga till grund för statens omfördelning av inkomster? I min genomgång 18/3-05 av sex olika principer framkom att Wicksell bara tillät skatter som stod i proportion till den prestation som de levererade för betalaren. Nozick tillät ingen omfördelning alls. Utilitarismen fordrar däremot långtgående omfördelning för att maximera lustsumman i världen. Liknande gäller Marx´princip. Mot detta ställde den ansedde harvardfilosofen John Rawls sin teori om social rättvisa, som publicerades 1971 i verket A Theory of Justice.

Rawls utgår inte från att det finns några färdiga principer som borde kunna inses och sedan börja tillämpas. Vi skall själva tillsammans med våra medmänniskor i enighet bestämma vilken princip för omfördelning mm vi skall leva med. Det gör vi i ursrungspositionen och därefter går vi med på principen i ett tänkt samhällskontrakt.

Opartiskhet
För att vi inte skall kunna fuska och förorda en princip som vi själva skulle tjäna på måste resonemanget göras opartiskt. Annars skulle de som är starka, företagsamma, intelligenta eller har artistiska talanger kunna bestämma sig för en princip som inte tar hänsyn till dem som inte klarar sig så bra - och vice versa. Och naturligtvis skulle det bli svårt att uppnå enighet.

Det konstgrepp för opartiskhet som Rawls använder sig av kallar han okunnighetens slöja. Vi som skall resonera om fördelningsprinciper måste anta att vi bakom denna inte vet något om vilka egenskaper vi kommer att ha när vi skall leva med den princip vi bestämmer oss för. Vi har ingen bestämd moral, vi är inte altruistiska eller missunnsamma. Det enda vi har att utgå från är att vi skall bestämma principerna utifrån vårt eget intresse och att vi har en känsla för 'ärligt spel' (fairness).

Tre beslutsstrategier för lotterier
Rawls ställer upp en lång lista med fördelningsprinciper. Men han testar huvudsakligen bara tre som framkommer som resultatet av tre beslutsstrategier som man kan använda under osäkerhet. De kallas maximax, maximera förväntat värde [maxgenomsnitt] och maximin.

För att göra det enkelt kan vi tänka oss att vi skall ta en lott från ett enda av en samling lotterier. Spelplanerna är inte helt kända men vi vet hur stor högsta och lägsta vinsten är i varje lotteri. Rawls avfärdar genast strategin att välja ut det lotteri som har den högsta vinsten. Om man inte får den maximala maxvinsten blir utfallet i detta lotteri troligtvis mycket dåligt. Det är dumdristiskt att tillämpa maximax.

Om man istället gör en uppskattning av vilket lotteri som ger bäst utfall i det långa loppet tillämpar man stratgin att maximera det förväntade värdet. Karaktäristiskt för lotterier med högt förväntningsvärde är att de både har katastrofalt dåliga vinster och väldigt höga vinster. Rawls menar att om vår kommande levnadsbana står på spel är det ganska riskabelt att ta en lott i ett lotteri där det finns en del mycket dåliga utfall. Normalt riskobenägna personer kommer att avvisa denna princip, tror Rawls.

Rawls´princip
Det bästa är istället att välja det lotteri som har den bästa lägsta vinsten. Hur det än går i det lotteriet är vi ändå garanterade ett hyggligt utfall. Tyvärr har sådana lotterier inga riktigt stora högsta vinster. Men det är ett pris vi är beredda att betala för tryggheten, anser Rawls. Vi skall alltså tillämpa principen att maximera det minimalaste utfallet. Rawls är litet pessimistisk och säger att vi skall välja som om vår värsta fiende kunde välja utfallet i lotteriet (dvs lägsta vinsten).

Om det alltså skulle visa sig att vi blir tämligen misslyckade när okunnighetens slöja dras bort skall vi inte behöva svälta och fara illa om vi följt Rawls´råd om beslutsstrategi. Blir vi istället framgångsrika kommer vi att få betala mycket skatt för att underhålla de sämst ställda på en så hög nivå som möjligt. Han menar att detta är bättre än i förra fallet där samhällsnyttan visserligen kommer att maximeras och bli större, men där de sämst ställda råkar mycket illa ut.

Slutsatsen formulerar Rawls i den s k differensprincipen som säger: ojämlikheter i fördelningen av primära nyttigheter kan endast accepteras om de är till största möjliga fördel för de sämst ställda. Denna princip avvisar alltså den utilitaristiska utjämningsprincipen. Alltför stor utjämning skulle leda till ekonomisk tillbakagång så att de sämst ställda fick det sämre än med mindre utjämning

Differensprincipen innehåller dessvärre två stora svagheter:

1. Varför skulle vi inte kunna acceptera ojämlikheter om de inte är till nackdel för de sämst ställda men till fördel för någon annan grupp?

2. Varför måste ojämlikheterna vara till största möjliga fördel? Räcker det inte med att garantera grundtrygghet?

Rawls' teori 15/6-07