Kapital och arbete beskattas inte längre rättvist
Den lägre inflationen har medfört att kapitalskatten har sjunkit från de 70 procent som man räknade med vid skattereformen. Då går det inte längre att motivera progressiv inkomstskatt som ett sätt att likställa skatten på arbete och kapital. Platt skatt är lösningen.
När den stora skattereformen 1991 utreddes var en målsättning att skatten på arbete och skatten på kapital skulle vara likformig. Det var ett dunkelt resonemang som emellertid utmynnade i att beskattningen av de två inkomstslagen skulle vara ungefär lika hög. Eftersom kapitalinkomstskatten på 30 procent var nominell medan inkomstskatten justerades för inflationen var det inte alldeles enkelt att jämföra skatterna med varandra.
Så här resonerade utredarna i RINK när man bestämde skattesatserna: Om inflationen är 4 procent och realräntan 3 procent är den nominella avkastningen 7 procent (4+3=7). Skatten på 30 procent tar då 2,1 procentenheter (pe) av den nominella avkastningen. Eftersom 4 pe bara är ersättning för inflationen tar skatten 2,1 pe av 3 pe, vilket blir 70 procent. Det är en hög skatt men ungefär lika hög som skatten på arbete.
Arbete beskattas först med 30 procents kommunalskatt (gällde faktiskt på 1980-talet). Därefter skulle högre arbetsinkomster beskattas med 20 procent extra, vilket kunde motiveras med att det var rättvist i förhållande till den reala kapitalinkomstskatten (enl ovan). På dessa 50 procent skulle nämligen också läggas ca 33 procents löneskatter (sk arbetsgivaravgifter). Skatten blir då inte 83 procent utan 62 procent. Det beror på att basen blir 133 procent av lönen. Och 50+33 blir 62 procent av 133. Att inkomstskatten blev 8 pe lägre än kapitalskatten tyckte man inte var något att bråka om.
Nu har emellertid inflationen sjunkit från de 4 procent utredarna räknade med till strax över 0 procent. Jag visar här ett räkneexempel med 1 procents inflation: Om realräntan fortfarande är 3 procent (osäkert) blir den nominella räntan 4 procent. Skatten på 30 procent tar då 1,2 pe av hela avkastningen och 1,2 av den reala räntan på 3 blir då 40 procent. Kapitalskatten har alltså sjunkit från 70 till 40 procent realt (med43 %). Räknar vi med 2 procents realränta blir kapitalskatten 45 procent.
Om vi fortfarande anser att skatten på arbete skall ligga i paritet med kapitalskatten är en sänkning till 25 procent i inkomstskatt motiverad. Vi får då en total skatt på 25+33=58. Och 58 är 43,6 procent av 133. Eftersom kommunalskatten är 32,8 procent skulle den också behöva sänkas. Först bör dock statsskatten på 20 eller 25 procent avskaffas.
Slutsats: inför platt skatt för att få rättvisa i beskattningen av kapital och arbete.
posted by Danne Nordling @ 16:50
3 comments
3 Comments:
Skatter och offentliga utgifter
En viktig fråga är - vilka offentliga utgifter kan tas bort för att sänka skatterna? Eftersom rättvisan har blivit en viktig politisk ideologi, så måste man visa på att en del offentliga utgifter inte gynnar de fattiga. Politisk styrning genom planering fungerar uppenbart inte. Kan man då visa på att alla de utgiftsområden som slutar på politik gör större skada än nytta, så har man kommit en bit. Arbetsmarknadspolitik, näringslivspolitik, regionalpolitik och liknande områden har motsatt effekt och de fattiga blir fattigare om de ska betala skatt till sådan sovjetkommunistisk planekonomi.
Det går säkert att definiera ytterliggare områden som sänker de fattiga allt längre ner i fattigdomsfällan som ett blysänke om halsen. Det går också att påvisa att de fattiga betalar skatt till de rikas utnyttjande av den offentliga sektorn. En annan samhällsekonomisk vinst är att de arbetande själva betalar sina sociala avgifter. Att arbetsgivaravgiften helt eller delvis höjer lönen. De arbetande får sedan själva bestämma över sitt sparande till pension, sjukförsäkring och A-kassa.
Ett skattesystem bör vara enkelt och orsaka minimal byråkrati. Det ska främja ekonomisk tillväxt, företagande och investeringar. En pedagogisk uppgift blir då att visa på att de fattiga tjänar på företagandet och att investeringarna är höga. De fattiga behöver inte förlora ekonomiskt på att företagen har en hög lönsamhet.
Det blir aldrig någon förändring värd namnet.
Jag tröttnade och flyttade till England. Problemet löst.
Vad går det att spara på är den fråga som ställs?
Några exempel:
- en skatte-bolags-och näringspolitik, som ger lägre arbetslöshet
- lägre skatter som ökar incitamentet att arbeta och att gå över från svarta jobb till vita
-borttagande av förmögenhetsskatten som gör att kapital för investeringar hamnar i Sverige
- införande av konkurrens inom den offentliga sektorn mellan privat och statlig/kommunal verksamhet, vilket ska ske på likvärdiga grunden
-försäljning av statliga och kommunala bolag, helt eller delvis, vilket ger en mer affärsmässig drift och en minskning av statens och kommunernas skulder
-ett borttagande av EU:s skilda subventioner
- ett accepterande av frihandeln och avveckling av nationella stödåtgärder
- minskning av socialförsäkringskostnaderna, vilket ställs mot skattelättnader
- en reduktion av utlandsbiståndet på kostnad av andra hjälpinsatser som kan underlätta för dagens u-länder att gå ifrån relativ fattigdom till ökat välstånd
Detta är bara ett litet axplock.
Skicka en kommentar
<< Home