fredag, oktober 28, 2005

Arbetslösheten kostar 18 kr i kommunalskatt

En försiktig beräkning av vad 950 000 heltidspersoner kostar i form av en förlorad teoretisk skattesänkning slutar på 240 mdr kr. Det motsvarar en sänkning av kommunalskatten med 18 kr per 100-lapp. En löntagare förlorar 52 500 kr.

Vi kan uppskatta att över 900 000 personer i Sverige egentligen är arbetslösa - räknade som heltidspersoner i genomsnitt för 2005 (bloggen 27/10). Hur stor är den samhällsekonomiska förlusten av denna stora arbetslöshet? Det finns flera sätt att uppskatta den teoretiska förlusten. I praktiken kan aldrig all arbetslöshet elimineras.

På lång sikt kan man konstatera att den siffra på 949 000 personer som beräkningarna igår utmynnade i skulle kunna öka antalet personer i arbete och BNP med 25 procent. Detta är sannolikt i underkant eftersom de 3 776 100 personerna i arbete inte alltid arbetar heltid medan siffran 949 000 är justerad till 'heltidsekvivalenter'. Eftersom BNP (den totala produktionen) enligt KI förutses bli 2 633 miljarder kronor skulle ett eliminerande av arbetslösheten ge 658 mdr kr i ökad produktion på lång sikt.

Det är dock litet oprecist att uttrycka vinsten som en BNP-ökning. En del av denna skulle gå till ändamål som inga individer kan disponera, såsom ersättning för kapitalförslitning och driftsöverskott. En mera konkret beräkning kan utgå från vad de individer som skulle ha jobb skulle tjäna och spara in i form av obehövlig a-kassa mm.

Här uppstår en annan teoretisk metodfråga. Skall vinsten av eliminerandet av arbetslösheten räknas som löner och arbetsgivaravgifter för dem som skulle arbeta? Eller är vinsten den förbättring av den offentliga sektorns finanser som alla skattebetalare (7 milj pers) skulle kunna tillgodogöra sig?

Den första konkreta varianten kan t ex utgå från en försiktigt beräknad månadslön för dem som skulle arbeta - säg 22 000 kr/mån. Det ger tillsammans med arbetsgivaravgifter på 32,5 procent en årslön på 350 000 kr. Om 949 000 personer börjar jobba blir vinsten 332 mdr kr.

Den andra varianten utgår från att en procent fler sysselsatta ger en vinst för skattebetalarna på 11 mdr kr. I absoluta tal rör det sig om 25,3 mdr kr (med en lön på 20 000 kr/m) per 100 000 arbetslösa. Då blir vinsten 240 mdr kr om 949 000 personer börjar jobba. Det är en försiktig beräkning.

Utslget på 7 miljoner skattebetalare skulle det bli 34 300 kr per år i teoretisk skattesänkning.

Om vi istället sänker kommunalskatten (440 mdr kr) med 240 mdr kr blir bara 45,5 procent kvar av denna. I år är utdebiteringen 32,8 procent. Kommunalskatten skulle alltså kunna sänkas till 14,9 kr per 100-lapp eller med nästan 18 kr.

Om vi översätter en sänkning av kommunalskatten med 18 kr till förhållandena för en person med 25 000 kr/mån (300' kr/år) blir vinsten 52 500 kr/år eller 4 375 kr/mån.

Egentligen är det möjligt att sänka skatterna ytterligare eftersom sänkt kommunalskatt ökar konsumtionen och härigenom automatiskt drar in 22 procent av sänkningen i form av indirekta skatter.

13 Comments:

At 28 oktober, 2005 20:27, Anonymous KAS said...

Och vad vill Du visa med dessa dagdrömmar?

 
At 28 oktober, 2005 20:32, Blogger Per-Olof Persson said...

Två problem med arbetslösheten

1. Den som är arbetslös vill ha en lön som går att leva på.

2. Arbetsgivaren kan inte anställa en individ om kostnaden för individen är större än intäkten som individen drar in till företaget. Eftersom arbetsgivaren inte äger en egen sedelpress så finns det inte mycket att göra åt detta problem.

Då återstår problem ett. En möjlighet är att sänka skatten för de som har lägst inkomster. Man bryter fackets lönemonopol och låter de arbetslösa själva förhandla om sina löner. Lönerna sjunker till en viss nivå där full sysselsättning uppnås. Full sysselsättning innebär alltid att ett par procent är på väg från ett arbete till ett annat.

En mytbildning är att arbetsgivarna kan sänka lönerna till svältnivå. När full sysselsättning har nåtts och om det fortfarande är lönsamt att anställa fler, så kommer lönerna att bjudas upp tills det inte är lönsamt att anställa fler. Detta förutsätter att lönerna är rörliga både uppåt och nedåt.

Problemet med kollektivavtal är att de förutsätter att människor har samma produktivitet. Egentligen finns det en marknadslön för varje individ. De flesta människor kan öka sin kompetens med tiden och då få en bättre lön. I varje fall så kommer arbetsgivarna att först och främst konkurrera om de mest produktiva.

När det gäller dagens stress inom arbetslivet, så måste denna till stor del bero på att facken kan höja lönerna men arbetsgivarna kan inte höja priserna på det som produceras. Det är företagens kunder som sätter priserna och inte företagen.

Det är en mytbildning att ett företag kan föra över en högre kostnad på sina kunder (löner, skatter, lagar som ger kostnader etc). Detta leder till nedskärningar och att kvarvarande personal åläggs fler arbetsuppgifter.

Hur uppkom då de höga prisökningarna under 70- och 80-talen? När banksystemet tillåts att expandera sin utlåning så ökar antalet pengar i ekonomin. Fler pengar ökar efterfrågan på företagens produkter och då har företagen möjligheten att höja sina priser. Det är först när priserna blivit högre som facket begärde kompensation. Läroböcker brukar beskriva ett omvänt förhållande. Riv i sönder dessa sidor.

Resultatet av denna utläggning är att företagen aldrig kan kompensera sig för löneökningar om penningmängden hålls stabil. Dock så kunde politikerna före 1990 lindra konsekvensen av för höga löneökningar. Genom att angripa problemet från andra hållet, dvs öka intäkterna för företagen genom att öka antalet pengar i ekonomin. Dock så måste lönestopp införas om detta ska ge en hög sysselsättning på lång sikt. Detta innebär att reallönerna sjunker och att vi är tillbaka till "Problem 1" ovan.

 
At 28 oktober, 2005 22:26, Anonymous Sture Åström said...

En realistisk kalkyl

Din beräkning är viktig eftersom den ger ett mått på den potential som kan finnas. Den borde övertyga alla väljare om att de inte har något annat politiskt problem som är större.

Men dina antaganden är väl optimistiska. Det är ju alltid någon orsak till att de arbetslösa inte jobbar. Till någon del är orsaken att LAS stänger in folk på arbetsplatser som inte passar dem. De blir utbrända, men skulle kunna arbeta heltid med full kapacitet på en annan plats. Ett utmärkt exempel är styrelseledamoten i Fi, som trots att hon är ”utbränd” gör en förmodligen ganska krävande insats med att dra igång ett nytt parti. Det är bara motivationen som fattas för att bli fullt arbetsför.

För dessa kan du räkna med 22 000:- per månad i lön och full skattebelastning. Men för de flesta av de övriga gäller endera
- att de inte har full arbetskapacitet eller
- att det inte finns en marknad för deras talanger till dagens löner.

I sin artikel på SvD Brännpunkt den 16 jauari skrev Wanja Lundby-Wedin: ”Fler måste få möjlighet att jobba i ett lite lugnare tempo.” Givetvis låtsas hon inte om att de som behöver det har blivit utprisade från marknaden p.g.a. LO:s låglönesatsningar. Det enkla sättet att tillmötesgå hennes önskan är naturligtvis att låta var och en komma överens med arbetsgivaren om en lön man själv kan vara nöjd med, så som Per-Olof Persson förutsätter. Sedan blir det nödvändigt att sänka skatterna på dessa låga löner, så att det går att leva på dem, för att tillräckligt många jobb skall bli ekonomiskt rimliga.

Jag föreslår att du försöker räkna fram hur låg lön som skulle kunna betalas, om skattesystemet hade ett fribelopp, som man faktiskt kunde leva på, och befriade de lägsta lönerna från moms och en del av arbetsgivaravgiften (RUT-sektorn). Det skulle vara att återgå till socialdemokratins pionjärtid med krav på ”skatt efter bärkraft”.

Även för dem som inte bidrar alls med inkomstskatt eller arbetsgivaravgift, uppstår en ”vinst” för samhället genom att bidragen upphör och att de betalar moms på sina inköp med friska pengar. Större delen av de 950 000 bör finnas utefter en skala från denna lägsta lönenivå till de 22 000:- du räknar med. Hur mycket kan skatterna då sänkas för normala inkomster, när de sänkts så radikalt för de lägsta inkomsterna.

Även en femma lägre kommunalskatt skulle vara ett rejält lyft för Medelsvenssons levnadsstandard. Som han kanske vore beredd att byta parti för.

 
At 28 oktober, 2005 22:43, Blogger Erik S. said...

Det är dags att sluta tänka i termer av "arbetsgivare" och "arbetstagare". De nya jobben finns i den privata tjänstesektorn. Det handlar om privatpersoner som köper tjänster av privatpersoner.

Snarare är det "köpare" och "säljare". "Kund" och "leverantör". Det är i en fri agent-värld jobben finns.

 
At 28 oktober, 2005 22:52, Blogger Disen said...

Åström er lysande. Det resonemnanget alene er flera nivåer bättre en årets Nobelpris i ekonomi.

Til Erik : Bara en mindre del av arbetsstokken klarar av en sådan osäker konsulttimme-tillvaro. Det er inte önskvärd med en stor andel sådan människofientlig arbetsmarknad då den inte genererar långsiktighet, förtroende och sosialt kapital. Heller inte er det möjligt att bygga en Öresundsbro just in time med personliga relasjoner.

 
At 28 oktober, 2005 23:34, Blogger Erik S. said...

Det kommer självklart finnas organisationer som tar fria agenter under sin famn och hanterar en stor del av deras risk.

Turning Torso byggdes med en relativt liten arbetsskara. Själva huset växte fram med ett team på ca 15 personer. Sedan tillkommer såklart andra underkonsulter... elektriker, VVSare, golvläggare, inredare, målare. Inga jätteprojekt var för sig, även om bygget som sådant är stort.

Men dessa byggen utgör extremvarianter. Den stora outnyttjade marknaden för byggnadsarbetare finns i alla villor och bostadsrätter runt om i riket som antingen rustas upp med Clas Ohlsson-utrustning av en klåfingrig gör-det-självare eller med svarta pengar.

Människofientlig? Du föredrar den gamla goda tiden med stämpelklocka, livstidsanställning och guldklocka och pension, antar jag. Sorry, den tiden är förbi.

Som tur är.

 
At 29 oktober, 2005 00:10, Blogger Danne Nordling said...

Till KAS:
Var och en kan själv välja vilken ambitionsnivå som verkar realistisk. Uppenbarligen borde några tiondelar av hela massan 'egentligen arbetslösa' kunna få jobb med enkla åtgärder. Varje tiondel representerar 25 miljarder i skattesänkningsmöjlighet. Bloggaren Wisserbesser ville häromdagen veta vad 300 000 färre arbetslösa skulle betyda. Svaret är 76 miljarder.

Till Per-Olof och Sture:
Min kalkyl är baserad på en genomsnittlig månadslön på 20 000 kr, som ligger en bit lägre än medellönen för svenska löntagare. Eftersom det är ett genomsnitt finns också lägre löner representerade för dem som behöver ta det litet lugnare. Men det är säkert så att alla ändå inte kan få jobb. Man kan då sätta in lönesubventioner som reducerar lönsamheten i kalkylen. Det enklaste är dock att till att börja med reducera arbetslösheten där det är samhällsekonomiskt gynnsammast. För att komma åt de sista delarna är en utvidgning av "skyddade verkstäder" samt ROT- och RUT-avdrag nödvändiga.

Till Disen och Erik:
Eftersom den privata tjänstesektorn har misshandlats den senaste åren ligger det mycket i att låta den expandera. Dessutom är det där huvuddelen av de jobb "som man kan ta det lugnare på" finns. Jag skall föröka hitta det diagram som illustrerar tjänsternas tillbakagång.
/DNg

 
At 29 oktober, 2005 11:51, Blogger Disen said...

Idag uttalar seg Svante Norin ordförande i branchorganisationen Bemanningsföretagarna : Många er redaa för att anställa. Det er bra för oss men inte bra för AB Sverige. Dessutan skriver Leif Petersen att det er oron för jobben som håller nede konsumptionen - och dermed nyanställningarna i visst mån.

Men visst, inte bara jag men dom aller flesta föredrog nog den livslånga anställningen, kanksje i brist på bra alternativ. Det fanns ju inget annat. Det gjorde dom i Tyskland, Frankrike och Japan også. Alla historiskt lysande eksempel på bra samhällen så helt fel var det vel inte..
Om nu Erik forespråkar paradisets återkomst iom med dom personliga tjänsterna, så rekommenderar jeg en detaljstudie av fallet Storbrittanien.
På trots av alt prat om fleksibilitet, fri och öppen arbetsmarknad osv, så er 59.7% av arbetskraften stressade. Då pratar vi altså om solida, realistiska, anspråkslösa, joviala och flegmatiska britter som historiskt tål både det ena och det andra. Dom vill byta ekorrhjulet mot mer fritid, mindre lön.. Var det meningen med alla uppoffringarana - att sressa sönder seg ? Visste inte ekonomerna om detta innan man satte igång ?

Givetvis forsvarar jag inte status quo her i Sverige eller dömer ut Thatchers välgärning.Men Frågan er : Va er fleksibilitetens och globaliseringens vinst för vanliga knägare ? Når uppstår den ? När kommer rännilen rinnande (trickle down ) ? Måste allting vara så j-la bråttom ? Vi kommer aldri klara att konkurrera mot asiaterna oansett om vi blir så flexibla att vi går av på mitten. Så folk håller i slanterna och er skraja. Denne fruktan er en jättelik nedskrivning av både affärsförtroende, konsumptionen och det sociala kapitalet. Derför behövs nån ny story både för oss och för britterna och inte bara mer skrik på effektivitet.

 
At 29 oktober, 2005 15:01, Blogger Erik S. said...

Kan till att börja med rekommendera boken Free Agent Nation av Daniel Pink för lite statistik och information om hur småföretagandet blomstrar i USA och skapar många nya jobb.

Frågan för alla utvecklade samhällen är i grund och botten: hur får vi ett samhälle där så många människor som möjligt försörjer sig på något de tycker om att göra.

Inte hur vi med bidrag ska lyfta folk ur fattigdom eller styra deras liv.

Inte hur vi med subventioner eller tullar ska hålla konkurrensen från andra länder utanför rikets gränser.

Inte hur storföretagen eller de redan förmögna ska få specialbehandling av staten.

Inte hur vi med anställningslagar och fackföreningar ökar risken för små företag att anställa och skapa nya jobb i tron att det skyddar folk på arbetsmarknaden.

Nej, varje människa som kan försörja sig själv ska göra det. Så många som möjligt av dessa ska dessutom tycka om och trivas med att göra det.

Det är utmaningen. Det är grundkomponenterna i ett friskt och varaktigt samhälle.

Här är de privata tjänsterna nyckeln till att uppnå detta för en bred massa.

Alltså:
* Varje människa som kan försörja sig själv ska göra det.
* Så många som möjligt av dessa ska dessutom tycka om och trivas med att göra det.

Ganska enkelt, egentligen.

Det intressanta är att inget parti i Sverige driver en politik som ens är i närheten av denna enkla logik. Underligt.

 
At 29 oktober, 2005 15:39, Blogger Disen said...

Bästa Erik,
Iofs Väl Talad.
Men från att realistiskt ha sågat den oproduktiva 50talsindustrialismen i förra innlägg så du kommer inte lengre enn til visjonen och festtalet i programerkläringen til va som du vill komma skall. Och den er något ofullständig och naiv, bla derfor :
- Tiotals procent av arbetskraften vil inte ha nån fleksibilitet dvs dom fungerar best med tråkiga men stabila jobb. Och bra er det, fördi sådana arbetsplatser behövs oxå.
- Jeg håller med om at facket har för mycket makt men er du för dumping ? Va vinner vi med baltiska löner ?
- Dom stora vinsterna i den globala kapitalismen ligger i ägarskapet av robotfabriker och serverfarmer som sprutar ut nya bilmodeller och tugger genom alt traditionellt pappersgöra.
Detta er motorn sammen med natruressurserna derför att vinsterna er större enn dom marginala procent som timmfakturering åstadkommer. Småföretagandet, infrastrukturen och dom offentliga finanserna er beroende av investeringarna från vinsten genererad i dessa storbolag. Dessa kapitalströmmar er så strategiska att nån typ av demokratisk kontroll och ansvarskrävande och gemensama spelregler behövs. den Stora Frågan er givetvis hur detta ska ske utan att hefalla til sosialistiska lösnningar. Dom her romantiska beskrivningarna av skomakarn och tannläkarn som utbyter tjänster er bara en liten del av ekonomin. Se på den her Skandia/OM affären. Her sitter et fåtal idioter och lirar med tiotals miljarder - samma summa som behövs för att sätta fart på Sverige via innkomstskattesänkningar a la Lundgren i oranga Junilistan.

Min poäng er : Uppmaning til hjältedåd hos entreprenören biter inte när spesialregler eller ogenomsiktiga kasinoutfall gäller i den högre skolan.

 
At 29 oktober, 2005 16:23, Blogger Erik S. said...

Disen, hinner bara med ett kort svar.

Det är givetvis inte _enbart_ i tjänster mellan privatpersoner de nya jobben finns. Det är däremot den del av arbetsmarknaden där jag är övertygad om att det under skatter och LAS-regler döljs störst potential.

Håller med om att automatiseringen "tar" betydligt fler jobb än globaliseringen. Har skrivit en hel del om detta på min blogg: www.framtidstanken.com Välkommen dit!

"Va vinner vi med baltiska löner?"

Billigare priser och lägre kostnader, såklart.

De baltiska lönerna är dessutom snabbt på väg upp. Med nuvarande utveckling är Estland förbi Sverige i disponibel inkomst inom en 10-årsperiod. Turbo var ordet.

 
At 29 oktober, 2005 16:29, Blogger Erik S. said...

...på tal om värde. Ett favoritexempel på värdeökning är kaffe.

Kaffe importeras som råvara, oftast från Sydamerika. I obehandlad form kostar kaffebönor ca 10 kr/kg. Detta motsvarar ungefär 10 öre/kopp kaffe. Sedan rostas kaffebönorna och mals ned till bryggkaffe. Pris i butik: ca 30-50 kr/kg beroende på märke eller ca 30-50 öre/kopp. En hel del av dessa kaffebönor slutar sedan i lunchrestauranger eller caféer där de kostar kanske 10 kr/kopp.

Men, vissa lyckliga små kaffebönor slutar som espresso-kaffe på Spy Bar där jag lovar dig att en liten fingerborg uppvärmd svart vätska säkerligen går loss på närmre 40 kronor.

Från 10 öre/kopp till 40 kronor. Samma bönor. Olika upplevelser. Var finns värdet? Vart ska man sträva?

Exemplet kommer från boken "The Experience Economy" av Pine/Gilmore. Läs den efter Free Agent Nation. :)

 
At 01 november, 2005 15:21, Blogger per fredö said...

Vi har under efterkrigstiden haft en betydande ökning av BNP/inv.

Detta har inte medfört en lika stor ökning av den disponibla inkomster. Det är i stället det sociala kapitalet som har ökat i en så enorm omfattning att alltfler nu lever på bidrag än på eget arbete.

Kostnaden för uppbyggnad av "välfärdssamhället" har krävt höjda skatter och avgifter med lågt räknat 3-7 % per dcennium. Denna siffra är approximativt, då jag inte nu haft tillfälle kolla den.

Däremot har vi under efterkrigstiden haft några länder, som legat på en nästan konstant nivå skattemässigt.

Det bästa exemplet är väl USA, vars skattetrycvk är 27-28 procent av BNP.
Detta har medverkat till att USA är världens rikaste land, vilket brukar bemötas med argumentet att vi där har en omfattande massfattigdom.

Men vi har också ett antal länder som dels via omprövningar av välfärdssystemen kunnat sänka skattenivån något, dels även de som skattemässigt gått längre än så .
De senare länderna har klart markerat att de valt arbetslinjen före bidragslinjen och att de därutöver därmed även valt mer av privatiseringar på bekostnad av att tjänster och varor som nu utförs inom den offentliga sektorn.

Det är de senare länderna som nu lyckats hindra den massarbetslöshet vi nu ser framför oss.

Likaså klarar de av att med hjälp av sänkta skatter finansiera de uppgifter en offentlig sektor är till för och som den dessutom måste sköta väl.

Den politiska Alliansen måste välja en sådan politik även om det kan ta några år med den nödvändiga omprövningen.

 

Skicka en kommentar

<< Home